fredag 28 september 2012

Bokmässan

Redan som barn byggde mamma upp förväntningarna kring mässan, vi var på bokmässan många gånger i barndomen. Och det finns kvar, jag vill dit varje år! Läser jag så många böcker? Nej, det kan jag inte påstå. Men jag älskar att titta på dem, och att få tillbaka lässuget.
Jag slutar tidigt på fredagar och planen var att kasta mig iväg till Adrians förskola och sedan skulle vi kasta oss in till stan och vara framme vid 15-tiden. Det blev inte så. När Adrian väckte oss i morse var det tydligt att han inte mådde bra. 38,8 visade termometern, under dagen har den stigit till 40,3. Det blev min första VAB-dag någonsin. Eftersom min underbare make visste hur gärna jag ville komma till bokmässan slutade han jobbet lite tidigare och kom hem så att jag kunde komma iväg i alla fall. Jag är så tacksam!
Årets mässa blev alldeles lagom. Jag svängde förbi LRs monter och hälsade på några kollegor där. Jag spanade en del efter läromedel, men insåg snabbt att det inte fanns något nytt. Jag köpte en hel del barnböcker till Adrian. Jag köpte Fredrik Backmans båda debutböcker och fick dem signerade av författaren själv. (Jag hade med choklad, precis som jag hade lovat på twitter. Dock fel sort.)
Sedan blev det naturligtvis en titt bland alla ordböcker hos Norstedts. Jag fastnar där varje gång. Jag köpte inte den här. Fast jag ville. Den kostade 1700:- på mässan.
I stället köpte jag den här. En ordbok utan ord. Den kostade bara 50:-. Lite mer rimligt. Har jag nämnt att jag är lite fanatiskt intresserad av ordböcker?
Lägg till en kopp kaffe och möten med några trevliga vänner och bekanta så kan ni lista ut att det blev en riktigt trevlig eftermiddag. Jag ska se till att vänja Adrian vid att gå på bokmässan också. Jag hoppas att han kommer att gilla böcker, och att det kommer att finnas böcker när han växer upp. Datorer och läsplattor i all ära, men att bläddra i en riktig bok ger en speciell känsla, och den vill jag inte tappa bort.
Dagens inköp: två skönlitterära böcker, en ordbok, ett spel, sex barnböcker, två tidningar, en  prenumeration (Filter) och en stjärngossestrut i tyg med tillhörande stjärna på pinne. Mycket nöjd!

fredag 7 september 2012

"Så ska ni se ut" - genusfotografens motsats

Idag var det dags för fotografering på jobbet. Jag var med min klass för deras klasskort och sedan skulle de fotas individuellt. Den unga, kvinnliga fotografen berättade för eleverna att de skulle få ta inte mindre än tre individuella foton, ett "klassiskt" där man sitter lite halvsnett, utan keps osv., och två valfria. So far so good, eller? Men så gjorde hon ett tillägg. "Då brukar tjejerna ofta ta ett så här bakåtlutat med håret hängande och killarna så här med armarna i kors. Eller om ni vill något annat."
Jag tror inte att fotografen i fråga var medveten om vad hon gjorde. Hon berätta för eleverna hur tjejer och killar förväntas vara. Tjejerna ska se väna ut och fokusera på sitt utseende: håret. Killarna ska se tuffa, slutna ut, med en pose som tydligt signalerar att de inte är villiga att släppa in någon. De som gör inte passar in i den här mallen, då? Visst lade hon till att de fick göra annorlunda, men när hon har presenterat huvudalternativen blir det mycket svårare att göra något annat. Tjejerna som itne har långt, svallande hår, var passar de in? Och de killar som faktiskt är öppna, mjuka och charmiga, ska de inte få visa sin personlighet?
Jag tog inte fajten, jag bet mig hårt i läppen. Det här är inte okej. Alla som arbetar i skolan måste följa värdegrunden, och jag kan inte se hur en skolfotograf kan få lov att frångå detta så grovt. Den första delen av skolans läroplan lyder så här (från skolverket.se):


Grundläggande värden
Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbild­ ningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke­konfessionell.
Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. 


De delar som jag markerat skulle jag vilja visa upp för fotografen. Hon skulle behöva fundera lite på det där.

torsdag 30 augusti 2012

Introduktionsår, vilken toppenidé! Men...

Som ni säkert hört talas om har man infört ett introduktionsår för nyutexaminerade lärare. Det innebär att lärare som tagit examen under sitt första år ska ha en mentor och under det året ha fortlöpande handledning. Både mentor och adept behöver tid för detta, ca 5% av en heltidstjänst beräknas för var och en av dessa två personer. Till detta behöver mentorn utbildas, det finns en högskoleutbildning för detta, som mentorn kan läsa på deltid. Om man inte tycker att mentorn ska göra detta på sin fritid (vilket ju är helt galet) behöver alltså mentorn få extra tid för detta inom sin tjänst. Mentorn får ju även mer ansvar inom sin tjänst, och att mentorn ska ha en löneförhöjning för detta är en självklarhet för oss som arbetar fackligt. Dels tycker vi att mentorn ska ha en löneökning när utbildningen är genomförd, dessutom ett påslag under den tid som uppdraget utförs. Det är väl rimligt att man får lite mer betalt när man besitter ytterligare kompetens? Och att man får mer betalt när man har mer ansvar?
Detta innebär att en skola som anställer en nyutexaminerad lärare få avvara en väldig massa arbetstid åt dels utbildning av mentor, om så inte skett tidigare, samt åt handledningstid för både mentor och adept. Dessutombör skolan avvara lite mer av sin budget åt mentorns ökade lönekostnader.
Vem ska då stå för dessa ökade kostnader? Initiativet kommer från Stockholm, men Jan Björklund kommer knappast plocka fram plånboken för att finansiera den här reformen. Tror ni att skolledarna kommer att välja att anställa nyutexaminerade lärare, i de fall de kan välja? Det är svårt att klandra skolor som väljer bort nyutexaminerade lärare i rekryteringsprocessen när man vet hur skolan kommer att drabbas ekonomiskt.
Det här med lägga på skolan nya reformer som sedan ska genomföras utan att någon som helst finansiering införs är helt galet, det kan vem som helst förstå. En reform som såg ut att höja kvaliteten på lärarutbildningen hugger plötsligt nyutexaminerade lärare i ryggen. Et tu, Björklund. Tack för den.

Tillägg

Jag fick i veckan höra att det finns en summa pengar avsatt för att genomföra allt som har med lärarlegitimationer att göra, ett par hundra miljoner om jag uppfattade det hela rätt. Hur kommer det sig att pengarna inte når ner till skolorna? Ska vi ta en liten debatt om styrningen av skolan i Sverige? Nej, inte ikväll. Måste sova nu, klassfoto imorgon.

måndag 20 augusti 2012

Jobbstart avklarad, föräldramöte likaså

Vad jobbigt det är att gå upp tidigt! Det var länge sedan jag behövde gå upp tidigt fem dagar på raken. Långa arbetsdagar, och på det orkesterrep på tisdagkväll och spelning direkt efter jobbet på fredagen. Jag somande framför tvn kl 22 på fredag kväll. Mastig vecka!
Att lämna Adrian på morgonen är jobbigt, det ska jag inte förneka. När jag väl är igång på jobbet hinner jag inte tänka så mycket på honom, då är det fullt upp med annat. Men så kommer det ett mms eller en liten bild på facebook, då börjar saknaden göra sig påmind. Leendet jag möter när jag kommer hem från jobbet är oslagbart! Det är lättare att ta sig i kragen och åka hem från jobbet i alla fall, när man vet vem som väntar.
Ikväll var vi för första gången på Studiegångens förskola, avdelning Safiren. Föräldramöte. Personalen gav ett bra första intryck, och de föräldrar vars barn gått där längre hade bara bra saker att säga. Det bådar gott. Imorgon blir det inskolningssamtal med Ann-Karin, den förskollärare som är ansvarig för Adrian. Nu närmar sig verkligheten.

söndag 12 augusti 2012

Så tog även den här fasen slut.

Imorgon är det måndag. Inte vilken måndag som helst. Måndagen då jag börjar jobba. Vi har en månads mjukstart på det nya livet, Jeremy ska vara hemma två veckor först, sedan två veckor till för inskolning på dagis. Sedan blir det så där fullt ös. Jag jobbar 100%, Jeremy kommer jobba 80% och Adrian på dagis fyra dagar i veckan.
Hur har då det här året varit? Jag behöver fundera lite på vad som hänt, vad jag har gjort och vad jag kommer sakna mest.
Vardagsrutinerna har ändrats väldigt mycket efter hand. I början var det amning nästan hela tiden, och jag gick inte en meter utan att ha en liten frottéhandduk tillgänglig pga Adrians ständiga småkräkande. Sedan kom fasen då vi umgicks mycket ute, en hel del rytmiksamlingar på öppna förskolor och besök på museernas barnutställningar och lekrum. Sedan kom våren, med mycket utelek och lekplatshäng. Sedan kom semestern.
Jag lyckades jobba 10% under hela läsåret, vilket ibland kändes som den bästa idén någonsin och ibland som lätt vansinne. Det hela gick ihop tack vare att Jeremy kunde ta några enstaka dagars föräldraledighet, för att min mamma har ett flexibelt jobbschema och ställer upp så fort hon kan, för att Jeremys mamma är ledig på fredagar och har ställt upp massor, och för att jag har två fantastiska kusiner som älskar barn och ställer upp så fort de kan. Camilla och Frida har varit fantastiska.
Det här har också gjort att Adrian har vant sig vid att vara med många olika människor. Han är social, ler ofta mot främlingar och jag är övertygad om att inskolningen på dagis kommer att gå som en dans.
Sällskapet under året har till stor del styrts av vilka som har varit lediga på dagtid. Tidigt under hösten lärde jag känna Hanne, via föräldragruppen på bvc. Inte anade jag då att vi skulle bli vänner och umgås jämt och hela tiden. Kajsa kände jag sedan innan, och jag är så tacksam att vi råkade få barn så tätt. Både Hanne och Kajsa är ganska spontana av sig och tvekar inte att anpassa sig till nya ideer. Det gör att allt blir väldigt lätt, och vi har haft väldigt kul ihop. Adrian, Nicolai och Molly leker jättebra ihop och jag hoppas att de kommer träffas en del framöver också, även om det inte kan bli lika ofta. Det här gänget kommer jag att sakna att umgås med varje vecka. Tur att vi ses ibland i alla fall.
Några andra jag har umgåtts mycket med är två av mina kusiner. Camilla har ett jobb där hon är ledig mitt i veckan och jobbar helger ganska ofta, vilket gör att vi ganska ofta har kunnat luncha på stan och umgås. Att hon är den som Adrian tyr sig till allra mest utöver oss föräldrar försvårar ju inte heller situationen. Jag hade gärna fortsatt träffa henne ofta. Det lär väl bli lite mer sällan nu, men vi kommer ju ändå ses. Och Daniel har jag också träffat en hel del, en del brödbak och matlagning, bland annat, och lite tyska. Det är kul att umgås med sina släktingar!
Men det finns en till som jag kommer sakna att umgås med. Adrian, så klart. Vi kommer ses en stund på kvällen, och på helgerna. Räcker det? Kommer mitt hjärta gå sönder? Vi får väl se om jag går ner i arbetstid efter ett tag, om det är för jobbigt. 
Imorgon ska jag alltså gå upp tidigt. Och på tisdag. Och på onsdag. Och torsdag och fredag. Och så samma sak nästa vecka. Man vänjer sig nog. Hoppas jag. Jag kommer sakna det här. Det har varit slitigt i perioder, men ändå så härligt.

onsdag 8 augusti 2012

Rökning - finns det kvar?

Idag är det match mellan Barcelona och Manchester United i Göteborg. Ganska stort antar jag. Jag tycker personligen att det är större att Aftonbladet för en gångs skulle har en annan sport före fotboll på löpet (Sverige tog sig till semifinal i OS-handbollen några timmar tidigare). Ett internationellt evenemang av denna kaliber drar till sig supporters från andra länder. Alltså har det idag funnits gott om utländska turister i Göteborg.
Hur utmärker sig då dessa turister? Jo, de röker! Ni kanske tycker att jag är gnällig som påpekar detta, men jag ser min reaktion som ett sundhetstecken. Jag baserar inget av detta på statistik eller offentliga rapporter, enbart på personlig magkänsla. Men svenskarna röker väl ändå mindre idag än för 10-15 år sedan. Eller, har jag fel? Och svenskarna röker väl mindre än invånarna i många andra länder? Vi reagerade i Berlin på att det luktade rök hela tiden, och den känslan har jag dykt på lite här och var de senaste åren.
Jag tycker att det är fantastiskt att det börjar bli omodernt att röka. I min åldersgrupp (och i min umgängeskrets, får jag vill tillägga) är rökning ovanligt idag. Dock verkar det inte ebba ut som tonårsfenomen. Jag hoppas att det ger med sig där också.

söndag 5 augusti 2012

Tuff? Min lille grabb?

Den senaste tiden har jag införskaffat en hel del saker inför förskolestarten. Det handlar om regnstövlar, ryggsäck, regnkläder och cykelhjälm, bland annat. Det svåra är inte att hitta bra kvalitet till bra pris, eller något annat grundäggande. Det som är svårt handlar om tre saker: märken, färger och coolhet.
Den första svårigheten är att hitta något som inte är något kommersiellt skräp, det vill säga saker med Disneys Bilar, Disney-prinsessor, Disney-hjältar, Hello Kitty, Pippi Långstrump, Alfons Åberg, Tummen, Pingu osv. Jag skulle vilja säga att jag inte ser ner på de som köper sånt skräp till sina barn, men jag gör ju det. I alla fall lite grann. Det finns förmildrande omständigheter, som att barnen är så stora att de påverkas av klasskompisar och andra barn. Men jag förstår inte hur man kan tvinga på sina barn det här skräpet innan de själva är medvetna om vad det är. Visst finns det olika grader av skräpet, och det är inte alltid det spelar roll. Man kan faktiskt köpa Cars-tapeter. Det är illa. Adrian har en boll som han älskar, utvald av ett barn som present, med Cars. Det är inte alls illa. Han tycker om bollen för att den är röd och för att den rullar. Och, ja, jag vet att många köper saker för att de själva gillar det. Jag tycker inte att ni är dåliga föräldrar. Men ni, ja ni vet vilka ni är, ni fattar ju. M har superbra föräldrar, trots att hon har en snuttefilt med Pingu. ;-) J är en härlig kille trots att hans favorittröja har bilder från favoritfilen Cars 2.
Nästa steg är att det som inte faller in i första kategorin ofta finns i två varianter: rosa/rött eller mörkblått. Jag älskar färgen blå, men jag vill inte att Adrian ska lära sig att det är viktigt att markera med färg vad som finns mellan benen. Han kan ha alla färger, så det så! Det här är en fråga som många tycker är känslig. Varför förstår jag inte. Måste jag visa det så tydligt?
Och så kommer övriga tryck. När jag började leta cykelhjälm blev det väldigt tydligt. Det fanns utöver reklamtrycken coola, häftiga, tuffa saker med fartränder och blixtar. Det fanns pirater och hajar. Till slut hittade jag en sort som inte var tuff: en nyckelpiga. Den fanns i rött och blått. Som vanligt. Adrian fick en blå. För att han är pojke? Nej, för att de bara hade blåa hjälmar i butiken när jag skulle köpa den.

Bilden lånad från http://www.lockerroom.se/produkter_info.asp?produktid=163. 


Det jag vill säga är att Adrian inte är tuff, cool eller häftig. Han är snart 15 månader gammal och börjar på sin höjd bli lite busig. Vi vuxna sätter ettiketter på barnen som de inte har gjort någonting för att förtjäna. Adrian är ett barn. Han är glad, go, gosig, nyfiken. Han har lite bristande omdöme när det gäller vad han kan och inte kan, han kommer inte ihåg att det gör ont att klämma fingrarna i kökslådorna från gång till gång. Ibland kan han inte kontrollera sina känslor och han vet inte hur han ska uttrycka sig när det dyker upp en intressekonflikt kring en leksak. Då kan det hända att ett annat barn får sig en smäll. Men han är inte tuff. Han är inte cool. Han är Adrian.

Cykelhjälm

Vi har börjat cykla. Det började med att Jeremy fixade till den cykel han fick från sin farfars dödsbo. Det var så kul att cykla, tyckte han, att han köpte en cykel till mig i födelsedagspresent. Åh, vad tacksam jag är! Ni anar inte! Till den fick jag också en barnsadel till Adrian, och han har köpt ett extra fäste, så det går på någon minut att flytta barnsadeln mellan våra cyklar. Perfekt!
Första turen (förutom försöksrundan runt kvarteret och en vända till affären) blev till Allum och tillbaka, 11 km tur och retur. Idag blev det en vända ner till Packhuskajen för att titta på Ostindiefararen, 13 km tur och retur.
Vart vi cyklade är inte poängen med det här inlägget. Jag ville bara ta chansen att påpeka det självklara. Att vi naturligtvis ha cykelhjälm alla tre när vi cyklar. Jag missade faktiskt att hämta hjälmen när jag skulle bort en snabbis till affären häromkvällen. Det kändes ungefär lika osäkert som att köra bil utan bilbälte, vilket jag aldrig skulle göra. Jag bestämde mig att det här naturligtvis var sista undantaget.
Och om någon nu vill påpeka att "jag cyklar så bra, jag ramlar inte, så jag behöver ingen hjälm", så kan vi väl återigen repetera det där med andra trafikanter. Det spelar ingen roll hur duktig du själv är om någon annan tappar fokus en halv sekund. Som cyklist är man väldigt oskyddad, och en hjälm kan rädda liv. Vad är argumentet att låta bli?

Kokboksutmaning - fläskkarré à la Mannerström

Om jag ska vara helt ärlig så provade jag det här receptet tidigare i somras. Det gick inte bra. Nu ville jag ha en chans till, och den här gången smakade det tillräckligt bra för att det ska få visas upp i bloggen.

Kokbok:
Leif Mannerströms HUSMANSKONST

Recept:
Fruktspäckad fläskkarré (s. 212)

Resultat:
Det är alltså en klassisk katrinplommonspäckad fläskkarré i bit, fast med lite mer variation av frukten. Jag hittade en påse med blandad, torkad frukt på ICA och körde på det, det var äpple, katrinplommon och aprikoser, tror jag. Karrén steks i gjutjärnsgryta och sedan lägger man i resten av frukten, vatten, lök och buljong. Skyn gör man så klart sås av.
Första gången var problemet saltet. Man ska enligt receptet "Salta och peppra ganska rejält". Tyvärr tog jag i lite extra. Köttet smakade bra, men frukten och såsen blev så salta att det var svårt att äta. Dagen till ära hade jag gjort en sorts ungsbakade potatisar med väldigt mycket salt till. Det blev mycket vatten att dricka till.
Idag var jag noga med att snåla med saltet, och det blev klart bättre, men var ändå på gränsen. Gott blev det i alla fall. Men det var något annat som gick fel idag. När jag skulle lägga ner köttet i grytan hade jag väntat tjugo sekunder för länge efter att smöret smält, och jag hade visst i ganska mycket smör. Resultatet blev att smöret skvätte upp på min hand och nu har jag förutom en rodnad stor som två enkronor på ena handleden även en hyfsat stor brännblåsa som minne.
Men det blev ju gott i alla fall.


tisdag 31 juli 2012

Bli blodgivare!

Var på Droppen idag för att lämna blid: första gången sedan jag blev gravid och artonde gången totalt. För mig är det självklart att lämna blod. Om jag blir sjuk förväntar jag mig att det finns blid om jag behöver, det gör väl de flesta. Men hur ska blidbankerna fyllas på om ingen lämnar?
Det jag vill säga är att jag tycker att alla som får ska registrera sig som blodgivare. Det lilla sticket kan vi alla leva med.

måndag 30 juli 2012

Gothia Cup-skandalen - uppföljning

Ni minns kanske vad som hände under Gothia Cup? Killarna som försökte våldta några tjejer, som sedan fick bo kvar på skolan. Vet ni vad som hände sedan? Polisutredningen lades ner. Alltså: det hände INTE ETT SKIT! Killarna kommer undan med våldtäktsförsök och blir inte ens avstängda från att spela med sitt lag. Hela grejen med fair play, det här är extremfallet. Varför gör inte någon något??????
Och ni har det hänt igen!
Självklart har underbara Lady Dahmer lyft frågan. Det finns fler som sprider det här på twitter och säkert på fler håll, men det sprids inte tillräckligt. Vem ska lära de här killarna att tjejer har rätt till sina egna kroppar? Att man inte kan gå omkring och ta för sig av andra människor bara för att man vill? Adrian kommer aldrig att få bli sådan. Det är min uppgift som förälder att se till att han får sunda värderingar och lär sig vad respekt innebär. Varför tar inte alla föräldrar det här ansvaret?

En annorlunda helg

I helgen var jag i Stockholm för att hälsa på min kära vän Louise. Det blev lite annat än mina helger brukar bjuda på. Två grillningar, några matcher biljard, ett riktigt sunkhak, ett ställe vid Stureplan och en bar. Vi kom i säng kl 6 på fredagen och kl 4 på lördagen. Eller, snarare på lördagen respektive på söndagen. Galet. Jag som sällan är ute efter midnatt längre.
Insåg också att de där guldringarna på mitt vänstra ringfinger har viss dragningskraft på det motsatta könet. Spännande. Fick mig att längta hem lite mer. :-)
En fantastiskt trevlig helg, och att komma hem till en liten grabb som blir överlycklig och kastar sig om halsen på mamma är den bästa avslutning på en helg man kan få!

torsdag 26 juli 2012

Biebers kvinnosyn

Ville egentligen bara tipsa om ett välskrivet blogginlägg som dök upp på twitter nyss. Det handlar om Justin Biebers sångtexter och den kvinnosyn som framgår där. Jag har helt ärligt aldrig lyssnat på Bieber medvetet, och om jag hör honom på radio vet jag inte att det är han, så jag kan inte kommentera texterna. Men inlägget har en viktig poäng, och jag tycker att det är värt att spridas.
Här är blogginlägget.

söndag 22 juli 2012

Gothia Cup-skandalen

Ja, ni har väl läst om det. Men det tål att upprepas. Gothia Cup spelar i Göteborg. Många av spelarna bor på skolor. På en skola bor flickor och pojkar från olika lag. Tre pojkar försöker våldta några flickor. Gothia Cups lösning? Pojkarna får bo kvar på skolan, men det tillkommer vakter som flickorna får ta hjälp av när de vill röra sig på skolan. Grattis, Gothia Cup. Det kan ha varit den sämsta lösningen någonsin. Dessutom finns det uttalande om att det har varit stökigt kring klubbens matcher i allmänhet. Kommer det några mer påföljder? Kommer den här klubben få återkomma? Varför kördes inte pojkarna hem så fort det hela uppdagades? Varför gjorde ni ingenting åt saken?????????? Det här är så illa att man tror att det är ett skämt. Göteborg 2012. Tack för det.

fredag 20 juli 2012

Semester - bloggtorka

Om någon mot all förmodan har noterat tystnaden här har vederbörande säkert redan listat ut anledningen. Semester. Det innebär att jag inte har haft min egna vardagslunk, utan delat den med min man. Allt blir lite annorlunda. Semester har varit av det lugnare slaget. Mycket umgänge med familj och vänner. Några shoppingturer till IKEA, Stoff&Stil, GeKås och en tapetaffär. En hel del lägenhetsfix. Adrians rum är nu tapeterat och hemmasydda gardiner hänger i både kök och vardagsrum. Det är inte mycket kvar att fixa med nu, och det gör att det känns ganska okej att hösten kommer.
Det är nämligen så att det närmar sig. Dagen J. Dagen då jag ska börja jobba igen. Galet, I know! 13/8 är det jag som sätter på mig armbandsuret, målar ögonfransarna och funderar på hur en whiteboardpenna egentligen luktade. På ett sätt ska det bli jätteskönt att få komma tillbaka, jag saknar mina kollegor och att få jobba. På ett sätt fruktar jag den nya sortens vardag. Den då man inte kan stanna kvar på jobbet hur som helst, eftersom man ska hämta på dagis. Den då man kan komma sent till första lektionen för att lämningen inte gick så smidigt som man hoppats. Den då man får ägna kvällarna åt att namna kläder. Men det kommer väl gå. Det måste ju gå. Så är det bara.
Och så har vi varit i Berlin också. Måste ju öva min tyska ibland. Adrians första flygresa. Adrians första utlandsvistelse. Han sov sig igenom båda flighterna, vilket verkar bli det bestående minnet av denna resa. Berlin är en trevlig stad, men det är ungefär lika speciellt att åka dit som att åka till Stockholm, Köpenhamn eller London för mig nu. Jag har varit där så många gånger att det inte finns några direkta måsten eller överraskningen. Nästa gång jag åker till Tyskland vill jag till en ny stad. Eller tillbaka till Freiburg. Kanske en kombination?
Jag har en liten resa kvar också. Jag, som i bara jag och inte någon annan. Jag ska åka till Stockholm och hälsa på min kära vän Louise. (Om jag hade varit 14 år och skrivit det här på facebook hade jag överanvänt superlativer, men eftersom jag är lite väl vuxen för det så blir det inte det.) Adrian och Jeremy stannar hemma. Vi ska dricka drinkar. Det känns exotiskt. Uppdatering kanske kommer om detta. Det beror på hur många drinkar det blir.
Skillnaden på semester förr och nu är ganska enkel. Förr kunde man sova ut på semestern. Nu spelar det ingen roll hur sent man är uppe. Klockan 8 går man upp. Tack för det tuppen.
Nog om semester. Nu ska jag sova. Godnatt.

tisdag 19 juni 2012

Kokboksutmaning - thailändska bananer

Kokbok:
LIBRA Cooking School Recipe Book. Fast egentligen finns inte receptet med i själva boken, utan vi skrev in det under kursens gång. Ja, för det här är naturligtvis kokboken från matlagningskursen jag och Maria gick i Chang Mai i november 2001. Alla västerländska turister som kommer till Chiang Mai går på matlagningskurs. Roligt och kul!

Recept:
Banana in syrup: bananer kokas i en lag av socker, smör, vatten och limejuice. Serveras med uppvärmd kokosmjölk (helst grädde) och vaniljglass.

Resultat:
Vissa smaker hänger starkt ihop med minnen, det här är ett typexempel på det. Egentligen är det kanske inte världens godaste dessert, men det blir lite extra gott ändå.



Genusfel i barnprogram - ännu ett exempel

Något man snabbt inser som förälder är hur många skeva bilder på hur man "ska" vara som pojke respektive flicka som finns i barnkulturen. Idag hittade jag ännu ett exempel.
Adrian tittar väldigt lite på tv, den enda serien han har sett mer än ett par gånger är den brittiska serien Peppa Pig, eller Greta Gris på svenska. Enkelt tecknad, korta avsnitt och mycket upprepningar; perfekt för små barn! Och när det gäller genusbilden är det faktiskt ofta ganska okej. Det är till exempel mammorna som är brandmän, även om det är papporna som spelar fotboll. Inte helt hundra, men ganska bra.
Idag såg vi ett avsnitt där Greta fick besök av sin kompis, Lena Lamm. Greta och Lena vill leka själva och Greta avvisar lillebror George med orden "Det här är en lek för stora flickor!". Därefter vänder hon sig om, rotar i leksakskorgen och tar på sig något rosa hon hittar och utropar "Jag vill vara en söt princessälva!". Kan det bli mer rosa, glittrigt och stereotypt än en princessälva? Blä!

Bilden hittade jag här.

måndag 11 juni 2012

Fotbollsfruar och fotbollsmän

En annan lustig sak med EM är att spelarnas fruar får en massa uppmärksamhet. När damerna spelar mästerskap, har ni då sett någonting om deras respektive i nyheterna? Något om deras frisyrer och handväskor? Nej? Inte det? Förvånande!

Hur stor plats får fotbollen ta?

Nu är det fotboll igen. Av någon märklig anledning stannar hela Sverige då. Okej, det är en sport som många är intresserade av, men riktigt hur stor plats ska den få ta?
Jag skulle kolla nyheterna på mobilen i eftermiddags, några timmar före matchstart inför Sveriges första match i EM. Expressen har i sin app upplägget att det först kommer tolv allmäna nyheter, sedan kommer nöjesnyheter och sedan sport. Första gången jag kollade handlade nio av "nyhetsrubrikerna" om fotbollen, en om hockey och två om icke sportrelaterade saker. När jag tittade någon timma senare var samtliga tolv rubriker om fotbollen. Där fanns stora nyheter som att spelarfruarna hade landat, samt att spelarna nu åt mellanmål. Seriöst. På nyhetssidan. "Titta, nu tar han ost på sin macka. Och han där vill ha skinka. Undrar vem som dricker apelsinjuice, och vem som vill ha äppeljuice." Är det här nyheter?
Rättegången mot Berivik fortsatte i Norge. Det var en allvarlig bilolycka utanför Arvika. Göteborgs stad fick pris för sin hantering av städning i staden. Men det är irrelevant. Zlatan skalade kanske en apelsin.

torsdag 7 juni 2012

Genusfotografi

Måste bara tipsa om ett superbra blogginlägg. Det är bloggen http://www.genusfotografen.se/, jag hade inte hört talas om den tidigare. Tomas Gunnarsson skriver läsvärt om hur genus präglar fotografering. Läs! Läs! Läs!

tisdag 5 juni 2012

Vad skrämmer männen?

Underbara Lady Dahmer tvittrade om ett blogginlägg på sällan skådad nivå. Det är en personlig tränare som försöker lyfta in genusdebatten i gymet. Hur? Jo, det är synd om männen. När kvinnorna kommer in och lyfter hantlar får de inte känna sig manliga längre. Han skriver till exempel så här:

"För finns det något mer förnedrande än när lillasyster lyfter mer i bicepscurl än en själv? Hur kul är det när man får snylta på tjejens proteinpulver eller fråga morsan om man får följa med till gymmet."

 Hela blogginlägget kan ni läsa här.

Kan man något annat än skratta? Om hela identiteten raseras av att någon av det andra (svagare?) könet blir bättre på något man själv vill ha som sitt område, är det läge att gnälla då? Bygger manlighet bara på att stå på gymet och grymta med en skivstång över bröstet? Jag hoppas det är ett skämt, för så här korkade killar finns det väl ändå inte i Sverige 2012?

måndag 4 juni 2012

Kokboksutmaning - brödbak

Kokbok:
Alla tiders bröd

Recept:
Nybörjarbröd (s. 14)
Det finns flera förslag på hur man kan variera receptet, och det verkade lite väl trist som det var, så jag lade till 1,5 msk sirap och bytte ut 5,5 dl av vetemjölet mot grovt rågmjöl. I grundreceptet finns det nämligen inga kryddor och det skulle endast bakas på vetemjöl. Inte så spännande. Men så vet det ju ett nybörjarbröd också, alldeles lagom för mig!

Resultat:
En anledning till att jag sällan bakar bröd är att jag inte har någon maskin till hjälp. Jag har en liten hushållsassistent, men den klarar bara av att göra degar på ett halvt paket jäst. Då blir det lättare att göra allt för hand. Men nu så!
Nybakt bröd är ju alltid gott, coh gott blev det. Men nästa gång får det bli något mer i. Kanske något kross eller kli av något slag, eller någon brödkrydda. Det saknade det lilla extra. Men det var gott! 


fredag 1 juni 2012

Så trött på sjukdomar!

De senaste veckorna har präglats av sjukdom. Inte så allvarligt alltid, men ändå. Det har varit förkylningar, jag, Jeremy och Adrian, om och om igen. Vi smittar varandra hela tiden. Dessutom fick jag en öroninflammation. Och så var det magsjukan som maken så snällt gav mig när han själv skulle resa bort. I slutet av förra veckan blev Adrian förkyld igen. Det slutade med en promenad till barnakuten sent på fredag kväll för att få hjälp med andningen. Obehagligt! Fick dock hjälp väldigt snabbt och medicinen hjälpte bra. Så nu är han bara snorig.
Var det klart nu, då? Nej, då går alla kompisarna och blir sjuka. Igår var ett barn sjukt, så vårt sällskap för dagen uteblev. Idag skulle vi hem till en annan kompis. Vad händer? Barnet får feber!
Kan de inte hålla sig friska så vi kan umgås? Vill ju se glada barn som kryper/går omkring med ett leende på läpparna och snor leksaker från varandra. Inte ledsna barn som snorar och sover. Blä.

onsdag 30 maj 2012

Vem f-n är Zlatan???

Hon vann! Loreen tog hem hela grejen! Sverige vann Eurovision Song Contest! Det är stort, det är det ingen tvekan om. Hur stort? Alla firar. Välkomstfirande när hon landade på flygplatsen. Rubriker på alla förstasidor. Rubriker som "Zlatan gratulerar Loreen". Vad har Zlatan med det här att göra? Han har inget med musik att göra, inte det minsta kunnig inom området. Snälla Aftonbladet, hur tänker ni? Är det största i det här läget, det som förtjänar den fetaste rubriken på hemsidan, det faktum att en fotbollsspelare säger "Grattis".
Det kom en ännu mer slående rubrik någon dag senare. Zlatan hade gjort det igen. Något enastående. Han hade, håll i er nu, landat i Sverige! Det har jag faktiskt lyckats med själv ett antal gånger. Aftonbladet missar dock att göra det till förstasidestoff när det är mig det handlar om.
Zlatan är en människa som verkar ha hyfsad motorik i fotlederna och tillräcklig intelligens för att kunna samarbeta med tio andra människor. Han är ingen gud. Sluta göra honom till det!

söndag 20 maj 2012

Ettårskalas

Ja, så har det då hänt. Adrian har fyllt ett år. Jag har en ettåring hemma. Helt sjukt galet!
Själva födelsedagen blev inte så speciell, det var matlagning för hela slanten, men vi firade desto mer på lördagen. Det var stort kalas i bostadsrättsföreningens festlokal med familjer, släkt och vänner. Många gäster blev det: 33 vuxna och 13 barn. Snacka om liv och rörelse! Som vanligt är problemet att man inte hinner prata tillräckligt med alla, man räcker ju inte till. Men alla vet ju hur det är.
Jag och Jeremy har helt olika kalasrutiner med oss hemifrån, och nu ska vi skapa våra egna rutiner för vår egna, lilla familj. Inte helt lätt. Min släkt har alltid stort kalas när någon fyller år, Jeremys släkt bjuder sällan fler än närmsta familjen. Vi bakar alltid själva, Jeremys familj bjuder på köpetårta och kanske köpt smörgåstårta. Hur ska man få ihop det här? Just den här gången blev det hemmagjord smörgåstårta. Tur att min mamma gillar att laga mat, annars hade det aldrig gått. Nedan kommer en ganska utförlig beskrivning av maten, så gillar man inte smörgåstårta är det bäst att sluta läsa nu.

En blogg jag brukar läsa, Kryddburken, är full av recept på smörgåstårta, då detta är bloggaren Lindas specialitet. Då jag aldrig gjort en smörgåstårta förut satte jag mig och läste igenom det hon skrivit om smörgåstårtor och utgick från det. Jag ville ha en med skinka, Jeremy ville ha en med räkor och det fanns flera vegetarianer på gästlistan. Dessutom har Linda skrivit om en tårta som barnen gillade. Ingen tvekan: det fick bli fyra sorter! Jag utgick från Lindas recept när det gäller varianten med skinka, googlade lite om vegetariska alternativ och gick på magkänsla när det gällde de andra två. Så här blev det. 

Smörgåstårta med skinka

 



Första lagret var hackad, rökt skinka och mandarinklyftor på burk utblandat med grundröra. (Grundröran var genomgående vispgrädde, crème fraiche, majonäs, salt och peppar.) Andra lagret var kokta ägg och mjukost med grundröra. Sjukt gott!

Smörgåstårta med lax och räkor

 



Ett lager med rökt lax i strimlor och grundröra, ett lager med kokta ägg, grundröra och röd stenbitsrom. Ett berg av räkor på toppen. Det blev inte så mycket kvar av den här. Galet gott.

Vegetarisk smörgåstårta med avocado och fetaost

 



Först avocadomos med rödlök och grundröra, sedan mosad fetaost med soltorkade tomater. Gott, men inte lika fantastiskt som jag trodde det skulle bli. Måste klura på vad som saknades.

Barnens smörgåstårta

 



Gjord på Hönökaka som lades så det blev en cirkel. Här gjorde jag grundröran okryddad och utan majonäs. Första lagret var leverpastej och grundröra och andra lagret var skinkost (mjukost med skinka i) med grundröra. Hur gott det var? Så här nöjt var födelsedagsbarnet. Han tjöt av glädje!



Efter maten var det dags för tårta. Det blev en repris av något jag, Birgit, Louise och Linn serverade på vår 100-årsfest för snart sju år sedan. Ingen verkade komma ihåg den, vilket nästan var konstigt. Jag mindes den som fantastisk, men antingen spelar minnet mig ett spratt eller så lyckades vi inte lika bra den här gången. Den blev god, men inte himmelsk. Fyra chokladbottnar i varje, chokladmousse i mittenlagret och hallon med kesellakräm i de två andra lagren. På toppen rosa marsipan. Det är inte lätt att kavla ihop två cirklar marsipan till en rektangel. Och det blir inte alls snyggt om de olika locken har lite olika nyanser. Tur att det finns vispgrädde och florsocker som kan dölja skavanker. Det verkade som att tårta var godkänd, Adrian gillade den i alla fall!



Som ni förstår var vi ganska trötta när vi kom hem. När jag i förmiddags klev ut i solen för att hämta hem de sista smörgåstortorna från lokalen kände jag mig nästan bakfull. Kan man bli det på smörgåstårta och mineralvatten? 
Tack alla som hjälpte till och som firade Adrian. Det blev en toppenhelg!


torsdag 17 maj 2012

För ett år sedan

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag gjorde för ett år sedan. Hur jag var på möhippa och hade svårt att sitta på gräsmattan i Slottsskogen för att magen var i vägen. Hur vi var och tittade på en lägenhet som vi inte bytte mot våran. Hur vi var på första träffen med föräldragruppen på MVC, där barnmorskan började berätta lite om förlossning. Hur jag på vägen hem påpekade att det kanske var dags att börja ha mobilen på om man snart ska bli pappa.
Hur jag vid lunchtid dagen efter det, på tisdagen, började få lite ont i magen, och frågade mina kollegor som fött barn om de visste vad det kunde vara. Ont i magen i vecka 35, liksom, vad är det? (Carina erkände sedan att hon hade tänkt att jag borde fatta att det kunde vara förlossning på gång, men det fanns inte i min värld.) Hur jag hade lektion tillsammans med Andreas, och några gamla elever kom på besök. En grupp nationellt prov i engelska, muntligt. Och så till slut insikten att det nog är dags att i alla fall ringa och prata med någon inom vården. Och så var klockan så mycket att alla ställen med kontorstid hade stängt, så då fick man ringa förlossningskoordinatorn. Galet, liksom, jag skulle ju inte föda än på länge. Och så kom den där skumma frågan. "Kommer smärtan liksom i vågor, så det tilltar och avtar." Chocken. Hon pratar ju om värkar! Det kan inte jag ha! Det är långt kvar! Hem, Alvedon och vila. Någon timme senare ringde jag Jeremy mitt under körrepet för att beordra hem honom. Dags att åka in till förlossningen för koll. Det var på gång.
Vi fick åka hem över natten, efter undersökning. Jag fick i alla fall klart för mig att oavsett om bebisen skulle komma nästa dag eller om två veckor så skulle jag inte jobba mer. Klart och tydligt. Skickade dock några jobbmail även kommande dag. På onsdag var det ingen tvekan längre. Overkligt. Taxin dröjde, det var mycket trafik. När den väl kom: "Inte Östra Sjukhuset, det går inte, alla vägar är stopp." Panik. Mölndal. Vi kom in till förlossningen 18.30. 20.05 låg Adrian på min mage. Fem veckor för tidigt, 45 cm lång, 2340 g lätt. Och alldeles underbar.
Jag tror att födelsedagar ibland är viktigare för föräldrar än för barn. I år det då i alla fall.
Den 18e maj fyller Adrian år!

måndag 7 maj 2012

Populärvetenskapen hyllas av GU

Sedan Adrian föddes har jag läst väldigt lite. Det händer helt enkelt för sällan att jag har sammanhängande tid över utan att behöva prioritera annat eller vilja sova. Det jag prioriterat att läsa är Språktidningen. Det har länge funnits olika sätt att sprida vetenskap till de stora massorna, jag minns hur vi på gymnasiet letade upp ett litet färgat häfte på några få sidor (färgat papper, svart text, inga bilder) som fanns på biblioteket som förmedlade smått och gott om språkforskning. Men när Språktidningen dök upp för några år sedan lyckades den locka många språkintresserade som kanske inte nåtts av den nya forskningen ännu. Tidningen är alldeles lagom lång, blandar frågespalter och korta notiser med längre artiklar om allt mellan himmel och jord. Den har foton, illustrationer och lagom mycket kända ansikten för att fånga uppmärksamheten. Ämnena kan vara allt från hur chattandet utvecklar skriftspråket på Kap Verde till diskurspartiklar och runstenar. Var enda gång jag läser Språktidningen får jag en kick och funderar på hur jag kan utveckla min karriär. För det finns ju så mycket roligt där ute att syssla med. Man kanske borde sikta in sig på lite mer lingvistik? Eller läsa en A-kurs i svenska vid GU? Eller läsa klart den där D-kursen i engelska så att man kanske, kanske en vacker dag kan ta det där steget och försöka doktorera. Eller ska man försöka utveckla läraryrket? Hitta en egen vinkling och försöka ta sig ut och föreläsa för andra lärare? Eller kanske bli författare? Så inspirerad blir jag av Språktidningen. Och jag är uppenbarligen inte ensam om att gilla tidningen.

Idag kom nyheten på twitter att Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius blir hedersdoktor vid Göteborgs Universitet. Anledningen? Att han sprider kunskapen ut till de breda massorna. Motiverinten lyder som följer:

"Patrik Hadenius är chefredaktör och ansvarig utgivare för Språktidningen, Forskning och framsteg och Modern Psykologi. Han har som publicist med Språktidningen skapat ett nytt och spännande forum för populärvetenskap om alla aspekter av språk. Tidningen är omfångsrik och välgrundad i aktuell språkforskning, där varje populärvetenskaplig artikel antingen är skriven av eller faktagranskad av forskare. Språktidningen utgör också en viktig kanal för språkforskare att presentera sin forskning för en bred publik. Patrik Hadenius har, som innovativ publicist och kulturpersonlighet, både tagit vara på och bidragit till det stora intresset för språkfrågor bland allmänheten idag och skapat en spännande och attraktiv kanal för spridning av språkvetenskaplig forskning i populär form i Sverige."

Det här är en nyhet som gör mig glad! Grattis Patrik, det är du värd!

söndag 6 maj 2012

LR Kongress - älska sociala medier!

Lärarnas Riksförbund har haft kongress i veckan, sista dagen är idag. Tidigare har jag inte märkt av kongressen och inte direkt brytt mig heller. Men i år har den smugit på mig bakvägen. Via twitter! LRs egna konto, @lararnas, var det som gjorde mig uppmärksam på det, och så hittade jag på något vis Sven Järgenstedt där, @SvenJargen, som jobbar för LR Göteborg. Han deltar i kongressen och twittrar hela tiden om vad som sägs och vilka som är där. Helt plötsligt sitter jag hemma på soffan och håller koll på ungefär vad de pratar om på kongressen, och vilka frågor som tas upp. Jag blir lite imponerad av att LRStud är så aktiva, när jag var student hade jag så fullt upp med plugg och spexande att jag inte tänkte på vad ett fackförbund egentligen var (mer än att man fick gratis böcker och prylar om man gick med som studerandemedlem, förstås).
Så alla ni som bryr er om skolpolitik, gå ut på twitter och kolla in #LRkongress, så får ni lite mer koll. Hur bra som helst!

Värsta sjukstugan ever

Jag tycker inte om att gnälla. Jag försöker se det positiva snarare än det negativa. Men den här helgen går fanimej till världshistorien.
Det började i måndags kväll med att jag började känna mig sådär förkylnings-risig. På tisdagen skulle jag ut och spela med orkestern i Första Maj-tåget och fick preppa med Ibumetin. Onsdag och torsdag låg jag på samma nivå, kände mig halvdan, men med lite piller kunde jag ändå hantera vardagen. På onsdag kväll började Jeremy känna sig kass. På natten kräktes han en gång, men övriga symptom var inte riktigt som vanlig magsjuka. Mer ont och huvudvärk och konstigheter. Det gjorde att han faktiskt vågade åka på sin jobbresa till Oslo på fredag morgon, de skulle vara borta till lördag kväll. Adrian hängde på min förkylning lite under veckan, han är ju snorig och hostig mest hela tiden nu tycker jag. På fredagen lämnade jag honom till farmor och farbror William för att åka och jobba lite på skolan. När jag kom tillbaka till stan sov en febrig gosse i vagnen. Svärmor frågade mig hur jag mådde och i det ögonblicket blev jag yr och började må lite illa. Säkert inbillning. Snabbt inköp av en present i Nordstan och så hemåt. Innan jag hann till hållplatsen bestämde jag mig för att ta vagnen till Östra och bussen hemåt från andra hållet. Buss 17 kör nämligen snabbt och slingrigt och har börjat plocka fram barndomsminnen av åkasjuka hos mig, och jag kände att det illamående som började krypa fram kanske inte behövde hjälp av en sådan bussresa. Efter några hållplatser ringde jag min mamma för att fråga om hennes kvällsplaner och förvarna. Vi kom fram till att jag nog bara inbillade mig att jag mådde illa och hon åkte hemåt, men lovade att ha mobilen i beredskap. Väl hemma kollade jag tempen på Adrian: 39,6. Det var då jag insåg att jag glömt att köpa välling. Ett telefonsamtal till moster som jobbar på Östra, hon var redan hemma från jobbet men snälla, hjälpsamma kusin Daniel satte sig i bilen, körde från Kåhög via mataffären och begav sig mot Björkekärr med välling och Coca Cola, ifall att jag inte inbillade mig. Innan han kom fram bröt det ut. Han ringde på dörren just när jag kraschat på toaletten. Jag öppnade dörren och uppmanade honom att hålla sig på avstånd, vilket han gladeligen gjorde. När första kräkattacken var över ringde jag mamma. Hon packade ihop grejer för att klara en övernattning och satte sig i bilen. Då vaknade Adrian. En febrig bebis vill bara en sak: vara i mammas famn. I det här läget klarade jag inte av att plocka upp honom. Det var en vidrig kvart innan han somnade om, han grät, jag grät, jag förklarade, han fattade ingenting, tårarna sprutade, båda mådde skit. Någon halvtimme senare kom räddningen. Att mamma frivilligt kom hit, trots magsjukesmittan, är helt sjuk. Hon tog Adrian resten av kvällen och natten så att jag kunde ta hand om mig själv. Jag har nog aldrig varit så tacksam för att ha en familj och släktingar som ställer upp med hjälp!
När jag vaknade på lördagen kände jag att magsjukan var över. Mamma åkte hem på förmiddagen och jag och Adrian tillbringade dagen i soffan med Teletubbies, välling, äggröra och avslagen Coca Cola. När Jeremy kom hem var jag halvdöd. Det värsta i det här läget var att jag inte kände mig klubbad av magsjukan, utan av förkylningen, som nu blivit bra mycket värre.
När jag sedan vaknade på söndagen kom nästa härliga överraskning. Mina första ord var i samma röstläge som maken normalt har. Första bas, om man ska snacka körregister. Som om magsjukan inte var nog. Det blir en ny sjukdag idag.
Är det bara jag som tycker lite synd om mig själv?

torsdag 3 maj 2012

Ljuva dagar

När solen skiner och termperaturen stiger är det inte alls jobbigt att vara föräldraledig. Idag träffade jag Kajsa + Molly och Hanne + Nicolai i Slottsskogen. Vi började med lunch vid Björngårdsvillan och hälsade sedan på alla djuren. (En get kom fram och slickade på mina fingrar. Väldigt skumt, men ändå lite trevligt.) Sedan blev det Plikta, där vi var allt annat än ensamma. Grabbarna sov och Molly gick omkring medan vi drack kaffe. Så kom höggravida Anna och gjorde oss sällskap, liksom Helena + Alicia. Solen sken, barnen lekte och var glada, kaffet smakade gott, trots att jag hade lyckats få med en hel del sump, och livet var allmänt bra. Man kan ju liksom inte vara annat än glad en sådan här dag. Att man dessutom springer på andra bekanta gör inte dagen sämre, även om man inte hann prata med alla.
Om det fortsätter så här vill jag inte börja jobba i augusti. Det här är livet!

lördag 21 april 2012

Vad var planen?

Ibland har man planerat allt så väl. Så in i minsta detalj. Den här helgen började planeras redan i januari, av den enkla anledningen att vi är dubbelbokade idag. Jag ska spela med orkestern på Öckerö och Jeremy ska delta i sitt livs första idrottstävling, Premiärloppet. Barnvakten har varit inbokad länge, min mamma skulle ta med Adrian och följa med ut till Öckerö och lyssna. Allt skulle funka så bra.
Så blev Adrian sjuk. Inte så hög feber, inte så illa, men hostig, snuvig och allmänt kinkig. Då rasade planen. Inte så mycket, men ändå. Jag har hittat annan skjuts till Öckerö, mamma stannar hemma med Adrian tills Jeremy kommer hem och skjuts hem hittar jag väl på något sätt. Man ska inte planera för mycket. Då blir det inte som man tänkt ändå.

torsdag 19 april 2012

Jag vaccinerar 95 barn!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Foto: © UNICEF/Asselin

fredag 13 april 2012

Vardagen som förändras

Nu har jag varit föräldraledig i snart ett år, och vardagsrutinerna borde väl sitta ganska bra. Det underbara och samtidigt jättejobbiga är bara att det hela tiden förändras. Alla dessa fikor börjar ta slut efter hand som barnen blir för stora för att vilja vara på café. Att sitta framför tv:n på förmiddagen när Adrian ligger bredvid på soffan är ett minne blott, nu är det hans lek som är i fokus. (En tydlig följd av detta är att jag ligger efter med mina tv-serier. Massor av avsnitt som väntar!) Samtidigt behöver jag få lite tid för mig själv också. Man hittar nya trix och nya rutiner. Om vi bara är hemma själva brukar vi vara i Adrians rum efter frukost, fram till förmiddagsvilan. Han leker ofta själv, bara man är med i rummet så han har sällskap. Jag har börjat ta med mig latten, datorn och telefonen in till hans rum, då får jag egentid samtidigt som han får sällskap. Dålig mamma? Jag tycker faktiskt inte det. Jag är övertygad om att Adrian mår bra om jag mår bra, och ibland måste jag slinka in lite Mia-tid för att få bättre kvalitet på Adrian-tiden.
Andra saker som förändras är maten. Sedan sonen upptäckte mackornas underbara värld är inte gröt särskilt kul längre. Nackdelen - brödbitar över hela köket. Och messmör är kletigt och svårt att torka bort. Men det överlever man. Så länge man får ett solskensleende då och då!
Måste köpa kläder också. Kille växer ju! Favoritplagg läggs undan, det som hamnat längst ner i lådan hade visst glömts bort och är nästan för litet innan man hunnit använda det. Nytt ska köpas in. Ny årstid. Nya lekvanor. Skor. Ytterkläder som tål väta.
Det finns egentligen bara en sak man kan vara säker på. Oavsett vad man gör så kommer någon, känd eller okänd, att påpeka att man klätt på barnet för lite och att det nog fryser. Oavsett vad barnet har på sig. Oavsett väder.

Löner - ska utbildning verkligen inte löna sig?

Så var strejkhotet från Handels borta. De fick igenom vissa höjningar, men är inte nöjda, så klart. Inget konstigt med det. Expressen.se har intervjuat några berörda om deras löner och vad de tycker. Där sitter en man som jobbar på Clas Ohlson och gnäller över att han bara får ut ca 20000:- i månaden efter nya höjningen, "och det är inte mycket att leva på med tanke på de dåliga tiderna vi jobbar".
Får jag lov att bli förbannad? Här kommer den brutala sanningen. Mitt jobb kräver en högskoleutbildning på 9 terminer, i själva verket har jag pluggat 12 terminer. När senaste avtalet skrevs hade jag jobbat som lärare i drygt fem år. Jag tjänar 24600:- i månaden, utan chans till OB-tillägg eller övertidsersättning. Obekväma arbetstider? Ja, det är väl alla helger och kvällar man jobbar. Kom inte och snacka om att vi lärare har lov, det är de loven vi jobbar in på alla obekväma tider. Vi har samma årsarbetstid som alla andra. Jag får ut 18-19000:-, osäker på exakt siffra då fackavgifter och försäkringar dras på lönen. Sedan ska jag betala till CSN. Innan jag blev föräldraledig var det nästan 2000:- i månaden.
Jag har förlorat ekonomiskt på att skaffa mig en bra utbildning. Om lärarlönerna fortsätter vara på de nivåer de är nu kommer allt fler välja bort högskoleutbildning och Sverige kommer att bli ett lågutbildat land, där vi blir tvugna att importera arbestkraft helt enkelt för att svenskarna själva inte är kompetenta nog att ta kvalificerade jobb. Det är den krassa sanningen.
Jag ser inte mig själv som fattig. Jag har en bostad, mat på bordet, kläder på kroppen och kan leva ett bra liv. Men det hade varit kul att inte behöva fundera på huruvida det kan bli någon semester den här sommaren. Mina år som student får väl ses som semester antar jag.
Ursäkta att jag låter bitter, men det är lätt att bli det med det här jobbet i det här landet.

tisdag 10 april 2012

Idrott och dess supportrar

På långfredagen var jag på sport. Det händer inte särskilt ofta att jag går på sport, men i 99% av fallen handlar det om handboll och sällskapet är nästan uteslutande min mor. Den här gången fick även Adrian följa med. Det var OS-kval för herrarna i Scandinavium, först Ungern-Makedonien och sedan Sverige-Brasilien. De förstnämnda lagen vann, Adrian var glad hela tiden osv. Inte så mycket mer att säga om det. Jag tänkte i stället reflektera lite över folket på läktarna.
Handboll är inte den sport i Sverige som drar mest publik, men i Göteborg brukar det ändå dyka upp en del folk. Svenskarna är lite modesta i det här läget, inte så många tröjor, inget ansiktssmink, väldigt få peruker osv. Vid själva mästerskapen brukar det bli lite bättre, men inte i närheten av vad Makedoniens supportrar visade upp. Fyra sektioner av Scandinavium var fulla av makedonska supportrar iklädda rött och gult från topp till tå. Det var flaggor, peruker, pannband, hattar, banér, trummor, vuvuzelor, tutor och allt annat man kan tänka sig. Ungerns klack var ungefär fyra rader. Där fanns några landslagströjor och en man hade målat flaggor på kinderna. Att jag inte såg en enda brasiliansk flagga förvånar väl ingen. Jag tycker att det är härligt att människor går in och stöttar sitt lag, och stämningen när vi kom till arenan i halvtid av den första matchen var på topp.
Men så kommer den där brytpunkten, då laget med flest supportrar på plats uppenbarligen kommer att förlora. Det var 10-15 minuter kvar av matchen och Ungern hade haft ledningen med 2-3 mål en bra stund och det blev mer och mer tydligt att makedonerna inte skulle klara att komma ikapp. Då började publiken störa. Så fort en ungersk spelare hade bollen satte hela klacken igång med att skrika, tuta, bua för att störa dem. Stämningen var plötsligt inte så hjärtlig längre. Det var aldrig något bråk, och jag upplevde aldrig att den makedonska publiken var otrevlig senare, men principen att inte heja på sitt eget lag utan bua på motståndarna ogillar jag.
Dagen efter, på påskafton, skulle vi åka ut till skärgården för att fira påsk med svärföräldrarna. När vi kom till Centralstationen med bussen såg vi flera piketbilar och massor av poliser. Vad är det på gång nu? Jag kämpade för att inte direkt tänka på fotboll, men det tog inte många minuter förrän vi kunde läsa på en flagga att det var Malmö FFs supportrar som kommit till Göteborg. Hur äntrade de då staden? Jo, de gick i ett långt tåg, kastade saker som smällde och rök, skanderade otrevligheter som manade till bråk. Polisen stoppade trafiken från båda håll så gästerna inte skulle behöva bry sig om övergångsställen eller andra struntsaker, och lotsade supportrarna till två abbonerade spårvagnar av den nyaste sorten. Deras tack? De knödde sig in i vagnarna och hoppade upp och ner så att vagnarna såg ut som de skull braka ihop vilken minut som helst.
Det som stör mig allra mest är att jag vet att jag är med och betalar för att de här svinen kommer hit. Om någon av språrvagnarna fick skador, tror ni att supportergruppen betalar för det då? Nej, det går på skatten. Och polisen? Helt säker på att mina skattepengar går till dem också. Härligt att vi i skolan inte kan köpa in böcker till eleverna och inte har pengar till vikarier när det tryter, och så ser man att skattepengarna går till det här.
Jag kommer inte låta Adrian gå och titta på fotboll. Jag kommer försöka lära honom att det är jättebra att heja på ett lag, men aldrig att bua ut motståndaren. Är inte det självklarheter?

tisdag 3 april 2012

Sjuk igen!

Jag vet att små barn måste vara sjuka. De måste bygga upp sitt immunförsvar. Men det är inte kul ändå. Jag var borta igår kväll och när jag väl kom hem hade Adrian vaknat helt hysterisk två gånger redan. Jag fick ta två vändor till innan vi gick och lade oss. Efter fyra vändor till under natten, då välling inte alls dög som det brukar, gav jag upp och plockade in sonen till vår säng. Tror det tog i alla fall en halvtimma innan han somnade. Nu är han snorigare än någonsin, hostar och gnäller och är allmänt kinkig. Jag skulle varit på jobbmöte idag. Skulle till BVC. Kanske en vända till lekplatsen. Den här dagen kommer ju suga! Och ikväll är det Jeremys tur att vara borta på rep. Det innebär att jag är ensam hemma med gnällisen till i alla fall kl 21. Bara elva timmar kvar... :-P

fredag 23 mars 2012

Livet är bra!

Våren är en bra tid att vara föräldraledig. Igår: första kaffet på balkongen. Idag: premiärbesök på Starbucks och årets första frappuccino. Underbart!

tisdag 20 mars 2012

Tisdagsbesök

Vår bostadsrättsförening är ganska stor. Så stor att den har flera arbetsgrupper. En arbetsgrupp är välkomstgruppen. Den består av fyra personer som välkomnar nya medlemmar. Ikväll ringde Lennart och frågade om han fick komma förbi med några broschyrer. Det fick han. Det tog honom säkert en timma att lämna över broschyrerna. Lennart var en väldigt trevlig man som ville dela med sig av sina livserfarenheter. Mycket trevligt! Fast lite väl mycket, kanske. Det blev ingen middag idag. Vi hann inte med det. :-)

Hur klär man sig smart?

Ikväll skulle jag jobba lite. Inget konstigt egentligen, skulle vara med på APT på min skola som representant för LR vid diskussioner om en grej. Men jag kände mig inte 100% säker på ämnet. Lösning? En kavaj! Tänkte att det är dags att bli vuxen nu, och klä mig efter min ålder. Är ju ändå 30+. För att inte ta i för mycket blev det en kavaj från H&M, matchad med jeans. Vet inte vem jag försökte lura egentligen, det var ju bara mina gamla kollegor, och de känner mig sedan innan. Men jag kände mig lite tryggare. Ska nog börja klä mig lite mer vuxet när jag är osäker. Fast om jag tänker så kanske jag avslöjar min osäkerhet. Ska jag i stället klä mig mer vuxet när jag ska jobba utan elever? Blir det lagom? Eleverna behöver jag väl ändå inte lura, eller?
Går jag själv på det här?

måndag 19 mars 2012

Glädjeämnen

Ibland blir jag sådär varm i magen av välmående. Väldigt ofta när jag går omkring här i Björkekärr och inser att jag får kalla det hemma. När jag inser att jag bör lägga granntanternas namn på minnet. Och när jag ser ett par med en dotter i Adrians ålder gå in i grannuppgången och tänker att det där kanske blir hans kompis snart. Eller som idag, när jag var på väg hem från busshållplatsen och såg den här.


Tänk att få gå till bokbussen med Adrian varje vecka. Vilken lycka!

torsdag 15 mars 2012

Vem måste vara språkproffs?

Alltså, alla måste inte vara experter på att tala och skriva. Men om man jobbar med det så tycker jag att man kan börja ställa krav. Jag tycker att det är pinsamt när mina kollegor skickar ut veckobrev från skolan med särskrivningar. De flesta av dem gör det inte, men några enstaka missar på det. En journalist som gör syftningsfel i en artikel är pinsamt. (Hej Aftonbladet!) Och igår upptäckte jag en riktigt pinsam sak. Som vanligt när det är pinsamt dåligt är det aftonbladet.se som är boven i dramat. I tisdags kväll skedde en hemsk olycka i Alperna, där många barn och några vuxna dog. Vidrigt. Hemskt. Man saknar ord. (Svårt att kommentera det jag vill komma fram till utan att verka okänslig, jag vill verkligen betona att jag olyckan ger mig gåshud av obehag.) Den aktuella web-sidan har lagt upp en video med bilder. En person berättar om nyheten. Och berättar att olyckan hände i det vackra landet "sveitsch".
Många svenskar har problem med uttal av ord som Schweiz och regissör. Det är väl okej om man är bilmekaniker, sitter i kassan på ICA eller kör ut post. Men inte om man rapporterar nyheter i tv-inslag. Pinsamt! Skärpning, tack!

onsdag 14 mars 2012

Min son har ett språk

Som språklärare, språknörd och allmänt intresserad av lingvistik har jag naturligtvis höga förväntningar på mitt barns språkutveckling. Troligtvis på ett lite mer nördigt sätt än de flesta föräldrar. Nu har det äntligen börjat! På skottdagen började Adrian plötsligt upprepa öppna stavelser, det klassiska bababa. Direkt kom fokus på tävlingen: ska han säga mamma eller pappa först? Rent ljudligt blev det pappa, men det är inte det som ordet betyder. I förrgår började jag ana att ljudet hade blivit kopplat till ett fenomen, och igår kom upprepade bekräftelser i form av riktade blickar och pekande: baba/papa betyder lampa!
Det är så häftigt att han kan kommunicera! Även om ordförrådet än så länge är sjukt begränsat, så är en gigantisk värld på väg att öppna sig. Så härligt det är! Knappt 10 månader gammal kan min son kommunicera om sin observation av världen: där är en lampa! (Ja, det finns lampor i nästan alla rum. Lika spännande varje gång! :-))

måndag 12 mars 2012

Tvittra på!

De senaste månadrna har jag fastnat mer och mer för twitter. I början handlade det om att följa roliga människor som skrev saker som fick mig att dra på smilbanden. Men nu är det mer tänkvärda saker. Jag är i grund och botten en väldigt lat person, det går inte att komma ifrån. Att läsa långa debattartiklar blir för segt, TLDR liksom! Men en tweet eller två är alldeles lagom för att fånga mitt intresse. Ibland länkas det till blogginlägg som jag läser, ibland kommer många tweets på samma ämne. Men jag gillar också fenomenet att man kan sprida små, små saker och skapa medvetenhet. Ibland är det stora saker, som Kony2012, ibland övergripande ämnen, som genusdebatten. Lady Dahmer är fantastisk på att sprida bra tankar om genus i vardagen, inte stora frågor om världspolitik, utan ett förhållningssätt om våra medmänniskor. Och Damon Rasti twittrade härom dagen ut en länk till en fråga till 118100, bara för att påvisa att det är sjukt att den skickar ut ett sånt svar. Utan twitter hade grejen gått omärkt förbi, men nu kan man skicka vidare den och hoppas att 118100 lär sig en läxa, skäller ut idioten som tyckte det var okej att skriva så och ser till att ingen gör om misstaget. Lysande! 
Några av mina favoriter på twitter är @ladydahmer, @cissiwallin och @hannafriden. @annika_lantz, @jonas_gardell och @mark_levengood är också underbara att följa. Och många fler. Vill du följa mig? @miasmith1980 heter jag.

lördag 10 mars 2012

Hemma

Nu har flyttlasset gått. Sängen är ihopskruvad och bäddad, soffa och tv på plats. Resten är kaos. Men det känns redan som hemma på Stabbegatan 42. Helt underbart!

torsdag 8 mars 2012

Internationella kvinnodagen - hiss eller diss?

Ja, då var det dags igen. Internationella kvinnodagen är här! Grattis, tjejer! Eller? De andra dagarna, då? Är de mansdagar? Jag vill faktiskt bli respekterad, likabehandlad och sedd lika mycket alla dagar om året, inte bara idag. Det fanns en tid då mors dag innebar att mamma fick sovmorgon och frukost på sängen. För alla andra dagar skulle mamma upp tidigt och fixa frukost åt alla andra. Är det samma sak med kvinnodagen? En dag fokus på kvinnor, alla andra dagar fokus på män och barn?
Jag kommer inte vara mer eller mindre feminist idag än andra dagar. Som ni sett här har jag redan ganska många inlägg här som berör genusdebatten. Oavsett datum.

KONY - vad ska man tycka?

De flesta har väl hunnit se filmen om Joseph Kony nu, va? Den sprids som löpeld via facebook, twitter och bloggar. Och så kommer motargumenten lika snabbt sedan. Vad ska man tro på?
Jag är ingen expert på afrikanska krigsherrar, så jag vågar inte uttala mig så mycket där. Men jag reagerade på en sak i filmen. Amerikanska vänner upptäcker något dåligt de vill göra något åt. Vart vänder de sig? Till amerikanska politiker. Vad svarar politikerna? Vi tänker inte ingripa om det inte har med USA att göra. Bra, USA, bra! Vad gör vännerna? Tjatar mer. Till slut ger politikerna med sig.
Har någon hört talas om FN? Handlar inte FN om att många nationer, små som stora, går ihop för att bilda en större enhet, som tillsammans kan bekämpa orättvisor i världen? Jag förstår inte varför filmens skapare inte vänder sig till FN, snarare än till amerikanska politiker. Någon mer insatt får gärna förklara om jag helt missförstått hur det här funkar.
Jag gillar inte att USA leker allsmäktig domare i världen, oavsett om de gör bra ifrån sig eller inte. USA kan sköta sitt. Vill de syssla med något de egentligen inte har med att göra kan de vända sig till FN. Bara för att man har många invånare kan man inte leka gud. Och med tanke på vilka miffon (abortmotståndare, homofober osv) som vill bli president i USA bör deras makt internationellt minska avsevärt. Annars vill jag också vara med och rösta!

Flyttkaos - i hem och huvud

Så här trött har jag inte varit på väldigt länge. I nya lägenheten spacklas, slipas, målas det och igår lade Jeremy och Daniel nästan hela parkettgolvet i biblioteket. (En planka kvar!) I gamla lägenheten ska det flyttpackas. Det går sådär. Lär inte få sova något natten till lördag. Hälften av allt är på varje ställe. Till frukost hittade jag pålägg och juice, bröd finns i nya lägenheten. Hittade i alla fall knäckebröd längst in i skafferiet. Och så ska Adrian leva mitt i det här. Stackars barn! Han somnar för natten i nya lägenheten och vaknar till på vägen hem någon stans och är förvirrad. Igår sov han i vårt sovrum, i vagnen, medan jag och Camilla byggde möbler i hans rum och killarna sågade parkett med sticksåg. Om han sov igenom det lär vi aldrig behöva oroa oss för att väcka honom med oljud i alla fall!
Veckans pinsammaste: en granne kom och ringde på igår. Jag bad om ursäkt så mycket att han bara kunde säga "det är okej" med ett leende. Får jobba på grannrelationerna framöver för att kompensera. Kanske baka muffins och hänga upp innanför dörren.
På söndag ska vi sova ut!

fredag 2 mars 2012

Energikick

Shit, vilken energikick man får av att flytta! Själva flyttlasset går inte förrän nästa lördag, men vi fick nycklarna redan igår. Jag och Adrian spenderade eftermiddagen på Backaplan, fokus på lampor, mattor och färg. Bilresan dit var inte vad jag hade hoppats på, dock. Det var första gången jag körde bil sedan Adrian föddes, och första gången han fick åka ensam med en vuxen, utan någon som kan underhålla honom. Han gallskrek var enda meter jag körde. Tårarna sprutade så jag borde haft vindrutetorkare på insidan. Plågsamt. Hoppas det går över.
När Jeremy jobbat klart kom han ut till Backaplan, min mor kom samtidigt och tog med sig Adrian hem till oss. Sedan var det dags för byggmarknad: Hornbach. När jag sade "det är lugnt, det är mer än två timmar tills de stänger" hade jag inte anat att vi skulle vara bland de sista ut ur butiken. Parkettgolv till ett rum, sammanlagt 25 liter färg i trekulörer (vardagsrummet blir Andäggsvitt enligt etiketten, Ändäggsvitt enligt försäljaren) och en massa annat, det fyller en bil ganska bra. Sedan bar det av till Björkekärr. Så härligt att få låsa upp dörren och gå in i lägenheten och känna att den är vår!
21.28 rullade vi in på Baldersgatan igen, rejält möra i fötterna. Snacka om fullt tempo, liksom!
Idag åker ajg och kusin Camilla upp med ett billass saker till, så smygstartar vi nog renoveringen redan ikväll. Helgen blir intensiv!

onsdag 29 februari 2012

Vårsol = glasspremiär!

Vilken underbar dag! Efter lunch och lek på Frölunda torg med Kajsa och lilla Molly åkte jag, Adrian, Hanne och Nicolai in mot stan igen. Vi hoppade av vid Botaniska och promenerade genom Slottsskogen, Linnéstan, Haga och Vasastan ner till Nordstan. Vid Hagakyrkan pausade vi med vårens första glass i solen. Killarna fick provsmaka lite glass och verkade gilla det. Kanske gillade de det fina, prassliga glasspappret ännu mer. Vilken underbar dag!
Morgondagen kan inte bli sämre. Då får vi nycklarna till nya lägenheten!

Inredningspanik

Alltså, att måtta efter en liten planlösning, via papper och IKEAs hemsida är inte helt lätt. Man tror att man har koll, men så rasar det. Hur mycket man än visualiserar och grunnar så går det inte att få helkoll. Trodde att jag visste precis hur vi skulle lösa förvaringen i vårt nya sovrum, en bred garderob längs ena väggen, skjutdörrar, allt klart. Så började vi detaljkolla. Och då inser jag att jag inte kommer kunna dra ut lådorna ur den innersta delen för att sängbordet kommer ivägen. Blä. Hur gör man nu då? Lösningen är just nu att våra kläder får ligga kvar i lådor ett tag. För vi vet verkligen inte hur vi ska lösa det. Alla alternativ verkar dåliga. Känner man något inredningstekniskt geni som vill jobba lite gratis! :-P

måndag 27 februari 2012

Grannar

Finns det något snällt, diskret sätt att förklara för grannarna att det är ganska lyhört i huset? Jag menar, det är ju trevligt för dem att de har ett aktivt sexliv. Men jag är nästan rädd att Adrian vaknar snart.
Tur att vi flyttar snart.

tisdag 21 februari 2012

Lattemorsan i vardagen

Jag tänkte på den här bloggens namn häromdagen. Jag bloggar inte så mycket om lattar och fikor. Det beror nog mest på att de är så ruskigt vanliga i mitt liv att det inte skulle stå så mycket annat här i så fall. Jag är redan stammis på nya Condeco, trots att det bara varit öppet i några veckor. Jag köper minst ett par lattar i veckan på Espresso House. Och så ett antal koppar hemma då. Jag dricker så pinsamt mycket latte just nu. Trots det har jag fortfarande inte testat det första svenska Starbucks som man kommer åt utan ett boarding pass. Det måste ske snart!

Genus i förskolan

Debatten om hen och genustänk i barnuppfostran debatteras mycket i media just nu, senast i Kvällsöppet igår kväll. Tack vare tv4Play kan man komma ikapp dagen efter, tack tekniken!
Jag måste få skriva ner några tankar kring det här. Jag har läst genusvetenskap på universitetet, men har inte någon vetenskaplig grund för det jag skriver. Jag har varit med i min skolas genusgrupp men är ingen expert för det. Men magkänsla och sunt förnuft är en bra början.

Att behandla barn genusneutralt handlar för mig inte om att förbjuda pojkar att leka med bilar eller fickor att ha rosa klänningar. Det handlar om att öppna dörrar och visa att det är okej att vara som man är, oavsett kön. När jag gick i lekis skulle vi ta porträttfoton. Vi skulle ha en leksak med på kortet. När jag skulle välja leksak rättade fröknarna till situationen och gav mig en docka. Den fulaste dockan som fanns. Jag hatade dockan. Men jag var ju flicka, så visst skulle jag hålla en docka på fotot. Det är ett typexepel på en begränsning! Jag lekte inte med dockorna på lekis (det gjorde jag säkert i andra perioder, men inte där och då), varför skulle fotot då visa på en situation som inte stämde?
Samhället utgår från normer, och normen i vårt samhälle är en vit, hetrosexuell, icke-funktionshindrad man. Allt annat måste markeras. Om du i tidningen läser om "fotbollslandslaget" förväntar du dig säkert att stjärnan snarare heter Zlatan än Lotta. Om det är Lottas lag det handlar om brukar det oftast heta "damfotbollslandslaget". Könet avviker från normen, och då ska det markeras.
Vidare hanteras avvikelser från könsstereotyperna olika. Manliga egenskaper hos en tjej är positiva, men kvinnliga egenskaper hos en man är negativa. "Du kastar som en tjej", är det bra? "Kärringstopp"?

Vi har  nu ansökt om förskoleplats för Adrian, och jag började fundera på hur jag vill att han ska bli bemött på förskolan. Jag vill att han ska tillåtas att visa känslor, utan att det markeras som något negativt. Jag vill att personalen markerar att våld och aggressivitet är negativt. Jag vill att han ska tillåtas ta lika mycket, inte mer eller mindre, plats i gruppen som alla andra barn, oavsett kön. Jag vill att hans vänner ska omtalas som just vänner eller kompisar, inte tjejkompisar och killkompisar. Jag vill att han ska uppmuntras att leka med många olika barn och prova på många olika aktiviteter. Jag vill att han ska slippa blickar och leenden från barn och vuxna om han väljer att göra något som inte typiskt förväntas av honom, till exempel gå på promenad med en dockvagn eller sjunga och dansa. Jag vill att han ska få vara den han vill vara och uppmuntras i sin utveckling och sin nyfikenhet. Jag vill att pedagogerna ska prata med honom, förklara och diskutera, inte bara tillrättavisa och sätta stopp. Jag vill helt enkelt att han ska bli behandlad som ett barn, inte som pojke eller flicka. Kommer det bli så? Jag hoppas det. Kan jag med att ge den här texten till pedagogerna i hans grupp?

Genuspedagogik handlar inte om att pojkar inte ska få vara pojkar och att flickor inte får vara flickor. Det handlar om att barn ska få vara barn och att vi ska få ge dem möjligheter. Adrian får gärna arbeta med människor, vilket anses vara mer kvinnligt. Men han får också gärna ägna sig åt tekniskt arbete om han vill det, vilket anses vara mer manligt. Oavsett om han blir barnskötare, pilot, musikalartist, hårdrockare eller butiksbiträde kommer jag att älska och stötta honom. Jag vill bara att han ska vara lycklig!

Full fart

Tystnad i bloggosfären brukar vara kopplad till motsatt tillvaro i verkliga livet. Just nu är det minst sagt fullt upp. Adrian har varit sjuk i några omgångar, jag jobbar massor just nu och flytten närmar sig. Det ordinarie möblemanget på våra nuvarande 70m2 har förändrats något. Ett barbord med pallar har sålts, ett lågt skåp har ärvts från Jeremys farföräldrar och fyra breda och en smal Billy-bokhylla har köpts via blocket. Behöver jag säga att det är både trångt och rörigt här hemma just nu?

tisdag 14 februari 2012

Hur kan hen vara så farligt?

Idag fanns det en artikel i DN om det ett superhett pronomen: hen. I artikeln "Hen gör barn förvirrade" påstår Elise Claeson att barn blir förvirrade av genuspedagogik och det konstiga ordet hen. Jag skulle kunna skriva mycket om det här. Det gör jag inte. Jag vill bara påpeka att flera språk saknar genusuppdelning för personliga pronomen i tredje person singular, bland annat finska. Är alla finska barn förvirrade då? Tänk om vi blev som finnarna. Usch. Tack, Elise Claeson, för varningen. Nu vet vi.

måndag 13 februari 2012

Förskola

Tiden går så rysligt fort när man har ett barn att mäta tiden med. Det var ju typ i förrgår det där testet visade positivt, känns det som. Och nu har vi ansökt om förskoleplats. Barnet växer!
Det innebär att det idag är exakt sex månader tills jag ska börja jobba igen. Galet.
Och hur väljer man vilken förskola man helst vill placera sitt barn på, då? Som pedagog vet man ju att det allra viktigaste är personalen, men att gå runt till alla alternativ och träffa dem känns som en omöjlighet. Vi har utgått från var de ligger, det är väl en bra start. Sedan är det text och bilder på stadens hemsida som får avgöra resten. Hur mycket säger det, liksom? Det får bli en utflykt en solig helg, tror jag. Promenera runt och försöka få en känsla. Hur glada är teckningarna som barnen har ritat. Verkar barnen må bra här? Smått omöjlig uppgift, det här!

söndag 12 februari 2012

Heja hen!

Inom grammatiken pratar man om öppna och stängda ordklasser. Substantiv, verb och adjektiv är typiska öppna ordklasser, det tillkommer nya ord hela tiden. Även adverb kan nybildas. Men det dyker sällan upp nya konjunktioner och prepositioner. Pronomen räknas också som stängd ordklass, vi har de pronomen vi har och så är det bra med det. Eller?
De senaste åren har det genusneutrala hen dykt upp i allt större omfattning. Av någon anledning är det både fantastiskt, vidrigt, underbart, hemskt och väldigt viktigt att debattera. Feministerna är jätteglada, medan motståndarna tror att alla män måste börja sittkissa om det införs. Men är det så allvarligt?
Jag använde hen i jobbsammanhang första gången hösten 2010. Jag fick faktiskt inga reaktioner över huvud taget. (Det kan betyda att varken elever, föräldrar eller kollegor brydde sig om att läsa min pedagogiska planering. Det kan också betyda att de trodde att jag hade halkat på tangentbordet. Eller att de inte tyckte att det var något att bry sig om.) Privat har jag använt det en del tidigare. Dock använder jag det mest i skrift, helt enkelt för att skriftspråk är mer genomtänkt och ordet inte ligger så naturligt i munnen att det kommer spontant när jag talar.
Jag använder inte ordet för att prata om någon bestämd människa. Jag kräver inte att någon ska prata om min son som hen för att han ska bemötas utan förväntningar på typiskt pojkbeteende. Däremot använder jag det när det är oklart om det är en man eller kvinna som avses, eller om jag vill avidentifiera en person i en anonym text.
I det första fallet handlar det om att ersätta det lagom jobbiga han/hon. Att det blir smidigare finns det ingen tvekan om, så motståndet här borde ju försvinna direkt. Det var så här jag användet det i min pedagogiska planering. "Eleven ska visa att hen kan kommunicera i tal och skrift." Enkelt sätt att slippa skriva om meningar i passiv form. Några protester här?
Det andra fallet kan vara både verkligt och fiktivt. Som lärare har man sekretess att förhålla sig till, men ibland vill man kanske lufta sina tankar om de där underbara eleverna ändå. Man kanske använder ett forum eller pratar med en bekant som inte känner till skolan och klassen. Börjar man då meningen med "En av mina elever, han gjorde en sak..." respektive "En av mina elever, hon gjorde en sak..." har man redan planterat en bild i mottagarens huvud. Åh, en kille på högstadiet, han gjorde säkert si eller så. Tonårstjejer, det vet man ju hur de beter sig. Ersätter man då han och hon med hen kan man redogöra för situationen utan att mottagarens erfarenheter och förutfattade meningar om hur tonåringar av respektive kön beter sig påverkar tankarna kring situationen som beskrivs. "En av mina elever, hen gjorde en sak...." Klockrent!
I fiktiva varianter kan det handla om att inte tydligt påvisa hur man förväntar sig att världen ser ut. En klassisk ramsa som många svenska barn har läst handlar om ett gäng apor som råkar ut för en olycka. "Fem små apor hoppade i sängen. En trilla' ner och slog sitt lilla huvud. Mamma ringde doktorn och doktorn han svara', "Inga små apor i sängen får vara"". Ja, alla barn, då vet ni att läkare är män. Jag känner personligen fler kvinnliga än manliga läkare. Om vi i stället använder "och doktorn hen svara'" kan barnet själv få fantisera fram en bild av doktorn. Kanske är det en man, kanske en kvinna, kanske en kanin eller hund. Genom att bestämma könet redan i ramsan begränsar vi barnets fantasti och tvingar på det strukturer och stereotyper som inte nödvändigtvis är aktuella i den värld som barnet växer upp.
Jag tycker inte att vi ska förneka våra kön. Det finns skillnader mellan män och kvinnor, och det får det finnas. Men vi måste börja fundera på hur stor roll de här skillnaderna ska få spela i vårt samhälle. När jag har varit hos en ny tandläkaren, ska de jag möter spontant fråga vad han hette? När en kvinnlig läkare går in för att möta en patient, ska hon då få frågan när läkaren kommer? Ska en man som jobbar inom förskolan få sneda blickar pga sitt kön? Ska kvinnor som arbetar på bilverkstäder behöva stå ut med en jargong som är nedlåtande mot kvinnor?
Jag är kvinna. Jag är gift med en man. Mitt barn är av manligt kön. Men han ska inte begränsas av det. Han är ett barn. Han kan bli vad han vill.

PS. Tandläkaren hette Fariba och hon har var jätteduktig!

fredag 10 februari 2012

Kvinnosjuka hos män?

Alltså, man skulle kunna ha en blogg bara om aftonbladet.se och deras konstiga artiklar. Nu har de gjort det igen.
Jag läste nyss rubriken "Sjukdomen som drabbar varannan kvinna i Sverige". På bilden ses en kvinna bakifrån som tränar, naturligtvis iklädd ett tränignslinne som visar mycket hud. Jag anade direkt vad det kunde handla om, och eftersom jag själv ligger i riskzonen klickade jag på artikeln. Mycket riktigt handlade det om benskörhet. För er som inte känner till sjukdomen så är den betydligt vanligare hos kvinnor, och den är ärftlig i rakt nedstigande led hos kvinnor. Min mormor har krympt avsevärt de senaste åren och har kotkompressioner som följd av sjukdomen. Min mamma behandlas årligen då hon har råkat ut för ett antal benbrott på senare år. Ska vi gissa att jag kommer drabbas?
När jag klickade på länken läser jag rubriken Minska risken för benskörhet. So far so good. Sedan läser jag själva artikeln. Det handlar om en undersökning vis Sahlgrenska som visar att träning i 20-årsåldern kan hjälpa så att man inte får sådana problem längre fram. "Studien som har gjorts på 833 svenska friska män mellan 19 och 24 års ålder visar att de män som ökade sin fysiska aktivitet även ökade sin bentäthet i höften, ländryggen, armen och underbenet." 
Är det bara jag som reagerar?  Om det handlar om en kvinnosjukdom, varför forskar man då på män? De är ju så lätta, ingen dum menscykel att hålla reda på osv. Men det finns skillnad på mäns och kvinnors kroppar. Kom inte och berätta hur min kropp fungerar utifrån forskning som enbart är utförd av män!

Tandvärk - något mindre vis

Så var den borta, den sista vidsomstanden. Bedövningen innefattade kinden, halva örat, halva tungan och delar av gomen, ni vet där man ständer till mellan näsan och svalget. Svårt att prata då. Nu börjar bedövningen släppa. Är livrädd för smärtan som kommer de närmsta dagarna. Sist jag opererade bort visdomständer låg jag däckad på soffan i studentkorridorens gemensamma rum och tittade på tv och åt Ben&Jerry's i tre dagar. Nu har jag Adrian att ta hand om också. Hur ska det här gå????

torsdag 9 februari 2012

Jobba till 75?

Reinfeldts utspel om att höja pensionsåldern till 75 har ju fått en del reaktioner. Alla drar förfärat efter andan vid tanken på hur många år de har kvar tills de får gå i pension. För min del finns det en annan sida av det. Jag är inte bara högstadielärare, utan även behörig för gymnasiet. Jag vill helst jobba på gymnasiet, tror att jag passar bäst där helt enkelt. Vet många som är i samma sits som jag. Varför jobbar jag då kvar i grundskolan? Det finns inga jobb att söka! Jag har koll på platsbanken och antalet heltidstjänster som passar mig (engelska och/eller tyska) som har dykt upp i Göteborgs-området sedan jag tog examen kan räknas på mina fingrar. Anledningen till detta? Tja, föreställ dig en tyskalärare. Visst är hon en bra bit över 55, va? Många av de kära 40-talisterna sitter på tjänsterna jag vill åt. Ska de få jobba 10 år till? Då blir jag aldrig gymnasielärare! Tack för det, Reinfeldt!

onsdag 8 februari 2012

Kokboksutmaning - muffins och focaccia

Kokbok:
Kärlek, oliver och timjan

Recept:
Focaccia (s. 176, grundrecept på pizzadeg s. 156) Vi ändrade lite i receptet, i stället för oliver hade vi fetaost och körsbärstomater på focaccian. Mycket godare!

Resultat:
Vi kom fram till att det var ett helt okej första försök att göra focaccia, men att den nog kan bli godare. Hur mycket är lagom mycket olivolja, liksom? Men gott blev det. Och vi kommer nog göra om det!

Det här är ju en bestseller bland svenska kokböcker. Några tips om vilka andra recept ur den man bör testa? 

Kokbok:
1 smet 100 muffins


Recept:
Hallonmuffins med smultäcke (s. 89)

Resultat:
När det blir 20 muffins i stället för 12 ska de vara kortare tid i ugnen. Det kom vi fram till redan innan vi ställde in dem i ugnen. Så var det det där med att komma ihåg det också. "Bara en minut till, så är de perfekta." Tja, fyra minuter senare var de lite torra. Inte brända, men torra. Och smaken var inte alls så fantastisk. Tyvärr. Nej, ingen höjdare. Men det kanske finns bättre recept i boken!