Även jag ska flippa!

Det bästa med sommarlov är att man får en massa tid att tänka på saker som man inte hinner tänka på under läsåret. Den här sommaren har jag tänkt mycket på jobb, men inte som i grunnat över elevöden eller tänkt på stressmoment, utan funderat på pedagogiska metoder på ett roligt och kreativt sätt.

Min förstaplan är att göra 7-8 filmer om språkundervisningen utifrån vår läroplan, Lgr11. Den första filmen är nu klar och har släppts ut till några få. Eleverna kommer få se den i skolan sedan, och jag kommer att uppmuntra dem att visa den för sina föräldrar. Tanken är att det ska komma en film om vardera av de sex förmågor som bedöms: förmågorna att läsa, lyssna, tala, skriva, använda strategier och det som förr kallades realia, alltså att han kännedom om kultur och traditioner i områden där målspråket talas. Kanske blir det även någon film om glosor/vokabulär och kanske en om grammatik. Vi får se.

Här kommer i alla fall min första film. Jag funderar på att skapa en renodlad lärarblogg också, men den kommer i så fall så småningom. Just nu kör vi här. Var så goda!

Strategier i skolan och i livet

I Lgr11 finns en del nya formuleringar, en sak som nu betonas mer i engelska och moderna språk är strategier. För år 9, betyget E heter det "För att underlätta sin förståelse av innehållet i det talade språket och texterna kan eleven välja och använda sig av någon strategi för lyssnande och läsning." [...] "Dessutom kan eleven välja och använda sig av i huvud- sak fungerande strategier som i viss mån löser problem i och förbättrar interaktionen." (Lgr11, s 40-41)
Jag gillar det här, strategier som hjälper eleverna vidare när jag som lärare inte längre finns där för att hålla dem i handen. Nyss dök ett exempel upp i en fråga i Quizkampen, mot en av mina tyskaelever. Jag kände mig tvungen att förtydliga, en så perfekt undervisningemöjlighet kan inte gå till spillo. 

"Fenomenet "reinkarnation" återkommer i flera stora religioner. Ordet kommer från latin men hur översätts det ordagrant till svenska?" 

I tyskan skriver jag ofta upp långa ord på tavlan, när de dyker upp. Gemensamt ser vi om vi kan dela upp ordet i flera kortare ord. Nästa steg är att se om vi kan lista ut vad några av delarna betyder. Kan vi sedan lista ut vad helheten handlar om? 

RE-IN-KARNA-TION  

RE - åter

IN - i

KARNA - kött (jfr spanska ordet carne som i chili con carne - chili med kött)

TION - irrelevant, vi har redan listat ut svaret! (ett morfem som uttrycker substantiviering?)

Bland alternativen fanns "Åter i köttet", vilket uppenbarligen blir korrekt. Jag älskar att ge eleverna de här strategierna, helt enkelt för att det inte bara handlar om mitt lilla ämne, utan om vägar till förståelse även i andra sammanhang. Till exempel när man får konstiga religionsfrågor i Quizkampen.

Vad är det för språk vi lär våra barn?

Min son har börjat kommunicera med ord. Man förstår dem inte alltid, men allt oftare kan man känna igen bekanta stavelser som passar in i sammanhang. Mina elever arbetar med att utveckla sitt skrift- och talspråk så att det alltmer anpassas efter syfte, mottagare och sammanhang. Hela tiden vill jag hjälpa dem, både sonen och eleverna, utveckla språket, göra det mer nyanserat, förtydliga de skillnader som finns och därigenom även den kraft som språket har. Men vad är det för språk våra barn möter? Ger vi dem rätt förutsättningar?
Idag fick jag se Lilla Aktuellt på Barnkanalen, ett nyhetsprogram riktat till barn i grundskoleåldern. Språket som används är förenklat, och vissa svårare ord förklarades för att barnen skulle hänga med. Kopplingar som kan verka självklara för vuxna (en muthärva inom fotboll) förtydligas (det är jättedumt för att många har satsat pengar på matcherna) för att barnen ska förstå sammanhanget bättre. Så långt är det bra. Men helt plötsligt nämns att någon ska "snacka" med någon. I vilken nyhetssändning för vuxna används så informella ord som "snacka"? Tror man i det här läget att barn inte förstår ord som tala eller prata? Genom att alltför mycket ändra språket för att likna det språk barnen själva använder berövar vi dem synonymernas underbara värld. Synonymer som kanske egentligen inte är helt synonyma. Synonymer som kan användas för att ange ton till ett samtal, som kan förtydliga vem det är som uttrycker sig i en text eller bara kan variera språket så att det blir mer intressant. Vill vi inte att barnen ska få ett brett ordförråd?
Samtidigt rapporterar Språktidningen om en skola i England som uppmanar föräldrarna att hjälpa till att tvätta bort barnens dialekt, man vill att barnen ska tala mer grammatiskt och fonetiskt "korrekt". Vad är syftet med detta? Ska vi nu skuldbelägga dialekttalare? Är målet att sanera språket från dialektala och sociolektala skillnader? Vilket tråkigt språk vi får då!
Skillnader är bra, variation berikar och språk öppnar dörrar. Hurra för språklig variation!

Bokmässan

Redan som barn byggde mamma upp förväntningarna kring mässan, vi var på bokmässan många gånger i barndomen. Och det finns kvar, jag vill dit varje år! Läser jag så många böcker? Nej, det kan jag inte påstå. Men jag älskar att titta på dem, och att få tillbaka lässuget.
Jag slutar tidigt på fredagar och planen var att kasta mig iväg till Adrians förskola och sedan skulle vi kasta oss in till stan och vara framme vid 15-tiden. Det blev inte så. När Adrian väckte oss i morse var det tydligt att han inte mådde bra. 38,8 visade termometern, under dagen har den stigit till 40,3. Det blev min första VAB-dag någonsin. Eftersom min underbare make visste hur gärna jag ville komma till bokmässan slutade han jobbet lite tidigare och kom hem så att jag kunde komma iväg i alla fall. Jag är så tacksam!
Årets mässa blev alldeles lagom. Jag svängde förbi LRs monter och hälsade på några kollegor där. Jag spanade en del efter läromedel, men insåg snabbt att det inte fanns något nytt. Jag köpte en hel del barnböcker till Adrian. Jag köpte Fredrik Backmans båda debutböcker och fick dem signerade av författaren själv. (Jag hade med choklad, precis som jag hade lovat på twitter. Dock fel sort.)

Sedan blev det naturligtvis en titt bland alla ordböcker hos Norstedts. Jag fastnar där varje gång. Jag köpte inte den här. Fast jag ville. Den kostade 1700:- på mässan.

I stället köpte jag den här. En ordbok utan ord. Den kostade bara 50:-. Lite mer rimligt. Har jag nämnt att jag är lite fanatiskt intresserad av ordböcker?

Lägg till en kopp kaffe och möten med några trevliga vänner och bekanta så kan ni lista ut att det blev en riktigt trevlig eftermiddag. Jag ska se till att vänja Adrian vid att gå på bokmässan också. Jag hoppas att han kommer att gilla böcker, och att det kommer att finnas böcker när han växer upp. Datorer och läsplattor i all ära, men att bläddra i en riktig bok ger en speciell känsla, och den vill jag inte tappa bort.
Dagens inköp: två skönlitterära böcker, en ordbok, ett spel, sex barnböcker, två tidningar, en  prenumeration (Filter) och en stjärngossestrut i tyg med tillhörande stjärna på pinne. Mycket nöjd!

Populärvetenskapen hyllas av GU

Sedan Adrian föddes har jag läst väldigt lite. Det händer helt enkelt för sällan att jag har sammanhängande tid över utan att behöva prioritera annat eller vilja sova. Det jag prioriterat att läsa är Språktidningen. Det har länge funnits olika sätt att sprida vetenskap till de stora massorna, jag minns hur vi på gymnasiet letade upp ett litet färgat häfte på några få sidor (färgat papper, svart text, inga bilder) som fanns på biblioteket som förmedlade smått och gott om språkforskning. Men när Språktidningen dök upp för några år sedan lyckades den locka många språkintresserade som kanske inte nåtts av den nya forskningen ännu. Tidningen är alldeles lagom lång, blandar frågespalter och korta notiser med längre artiklar om allt mellan himmel och jord. Den har foton, illustrationer och lagom mycket kända ansikten för att fånga uppmärksamheten. Ämnena kan vara allt från hur chattandet utvecklar skriftspråket på Kap Verde till diskurspartiklar och runstenar. Var enda gång jag läser Språktidningen får jag en kick och funderar på hur jag kan utveckla min karriär. För det finns ju så mycket roligt där ute att syssla med. Man kanske borde sikta in sig på lite mer lingvistik? Eller läsa en A-kurs i svenska vid GU? Eller läsa klart den där D-kursen i engelska så att man kanske, kanske en vacker dag kan ta det där steget och försöka doktorera. Eller ska man försöka utveckla läraryrket? Hitta en egen vinkling och försöka ta sig ut och föreläsa för andra lärare? Eller kanske bli författare? Så inspirerad blir jag av Språktidningen. Och jag är uppenbarligen inte ensam om att gilla tidningen.

Idag kom nyheten på twitter att Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius blir hedersdoktor vid Göteborgs Universitet. Anledningen? Att han sprider kunskapen ut till de breda massorna. Motiverinten lyder som följer:

"Patrik Hadenius är chefredaktör och ansvarig utgivare för Språktidningen, Forskning och framsteg och Modern Psykologi. Han har som publicist med Språktidningen skapat ett nytt och spännande forum för populärvetenskap om alla aspekter av språk. Tidningen är omfångsrik och välgrundad i aktuell språkforskning, där varje populärvetenskaplig artikel antingen är skriven av eller faktagranskad av forskare. Språktidningen utgör också en viktig kanal för språkforskare att presentera sin forskning för en bred publik. Patrik Hadenius har, som innovativ publicist och kulturpersonlighet, både tagit vara på och bidragit till det stora intresset för språkfrågor bland allmänheten idag och skapat en spännande och attraktiv kanal för spridning av språkvetenskaplig forskning i populär form i Sverige."

Det här är en nyhet som gör mig glad! Grattis Patrik, det är du värd!

Vem måste vara språkproffs?

Alltså, alla måste inte vara experter på att tala och skriva. Men om man jobbar med det så tycker jag att man kan börja ställa krav. Jag tycker att det är pinsamt när mina kollegor skickar ut veckobrev från skolan med särskrivningar. De flesta av dem gör det inte, men några enstaka missar på det. En journalist som gör syftningsfel i en artikel är pinsamt. (Hej Aftonbladet!) Och igår upptäckte jag en riktigt pinsam sak. Som vanligt när det är pinsamt dåligt är det aftonbladet.se som är boven i dramat. I tisdags kväll skedde en hemsk olycka i Alperna, där många barn och några vuxna dog. Vidrigt. Hemskt. Man saknar ord. (Svårt att kommentera det jag vill komma fram till utan att verka okänslig, jag vill verkligen betona att jag olyckan ger mig gåshud av obehag.) Den aktuella web-sidan har lagt upp en video med bilder. En person berättar om nyheten. Och berättar att olyckan hände i det vackra landet "sveitsch".
Många svenskar har problem med uttal av ord som Schweiz och regissör. Det är väl okej om man är bilmekaniker, sitter i kassan på ICA eller kör ut post. Men inte om man rapporterar nyheter i tv-inslag. Pinsamt! Skärpning, tack!

Min son har ett språk

Som språklärare, språknörd och allmänt intresserad av lingvistik har jag naturligtvis höga förväntningar på mitt barns språkutveckling. Troligtvis på ett lite mer nördigt sätt än de flesta föräldrar. Nu har det äntligen börjat! På skottdagen började Adrian plötsligt upprepa öppna stavelser, det klassiska bababa. Direkt kom fokus på tävlingen: ska han säga mamma eller pappa först? Rent ljudligt blev det pappa, men det är inte det som ordet betyder. I förrgår började jag ana att ljudet hade blivit kopplat till ett fenomen, och igår kom upprepade bekräftelser i form av riktade blickar och pekande: baba/papa betyder lampa!
Det är så häftigt att han kan kommunicera! Även om ordförrådet än så länge är sjukt begränsat, så är en gigantisk värld på väg att öppna sig. Så härligt det är! Knappt 10 månader gammal kan min son kommunicera om sin observation av världen: där är en lampa! (Ja, det finns lampor i nästan alla rum. Lika spännande varje gång! :-))

Artighet i språk

Det senaste året har jag försummat läsning, tyvärr även mina tidningar. Jag älskar Språktidningen och har varit trogen prenumerant sedan starten, och tänker så förbli. Just nu försöker jag läsa ikapp mig på förra årets nummer. De flesta tidningarna har jag börjat bläddra i när de kom, men inte läst ordentligt. Därför blir det nu vissa déjà-vu-känslor. Men det är ju bara trevligt!
I juni-numret 2011 skriver Linnea Hanell om passiv artighet (s. 28-29). Linnea skriver om hur man genom att använda passivformen av verb kan göra mindre trevliga meddelande lite mindre påträngande. I stället för att skriva "snor du nödhammaren så ringer vi polisen" använder man den passiva frasen "missbruk beivras", vilket betyder samma sak utan att någon potentiell gärningsman känner sig påhoppas. 
Artighet är en svår sak att lära ut, mycket luddigare och mer diffus än verbböjningar och stavningsmönster. När det gäller främmande språk handlar det inte bara om språk, utan också om kultur. En notis om Linneas krönika på sidan 13 i samma nummer tar upp artighetsperspektivet på andraspråkstalare. En svensk som talar engelska missar ofta att slänga in förmildrande fraser som är självklara för en modersmålstalare i samma språkliga kontext.
Jag hamnade mitt i ett exempel på detta för ett antal år sedan. Jag jobbade på läger på Irland, i min stuga bodde den sommaren pojkar från England, Irland och Sverige. De svenska killarna var duktiga på att använda sin skolengelska, något språkläraren Mia noterade och uppskattade. I stället för att be mig översätta frågade de mig hur man säger frallor på engelska och frågade själva artigt, "Fiona, can you pass med the rolls?". Jag hör hur de lär sig, testar de nya orden och blir nöjda när kommunikationen fungerar och de får en fralla till. En engelsk ledare i vår stuga halvviskade en dag till mig att hon blev så frustrerad över hur oartiga de svenska barnen var. De avslutade ju aldrig sina förfrågningar med det obligatoriska "please". Nej, det gjorde de ju inte. Och jag hade så fullt upp med att notera deras framsteg att jag inte lade märke till det. Jag passade på att nämna ordet och dess användande vid något lämpligt tillfälle, självklart utan att berätta att det hade framkommit kritik mot deras sätt. Jag förklarade också för den engelska ledaren att detta ord inte har någon motsvarighet i svenskan som används i vardagligt tal. Jag tror att många av oss lärde sig en del den veckan.
I skolan är det här svårt att förmedla. Artighet handlar om små saker i vardagen, inte om något man går igenom på en lektion och så sitter det. Hur gör man då? Jag brukar berätta små anekdoter som den ovan, och hoppas att de kan skratta lite åt hur konstigt det blev och lära sig. När jag lär ut du/ni-formerna i tyska eller något annat språk brukar jag berätta hur jag och min studiekamrat Päivi lyckades dua en tysk professor i säkert fem minuter innan han artigt frågade ifall vi möjligtvis kom från norra Europa. Det är ju bara där man duar en professor. (Jag skäms fortfarande lite.)
Sedan brukar jag vara så där jobbigt läraraktig också. Om en elev kommer fram och vill låna min nyckel, eller ber att få gå på toaletten, eller låna en penna så kommer jag med den supermegatöntiga frasen "What's the magic word?". Och ja, de suckar och stönar tills någon i närheten påpekar att jag menar "please" eller "bitte". Jag vet att det är töntigt. Men jag hoppas att någon av de som finns i närheten till slut kommer ihåg att den där jobbiga läraren alltid höll på och tjatade om det. En dag kanske det sitter. Eller? Hur ska man förmedla de här små vardagsmomenten? Hur gör andra lärare? Har ni några tips?

Grammatikdagen

Grammatikens plats i språkundervisningen i grundskolan och gymnasiet är omdiskuterad. Många tänker nog att man "förr" (när det nu var) fokuserade mer på grammatiken, och det stämmer. Sedan kom en generation språklärare som ville prioritera den pragmatiska aspekten, som ville att eleverna skulle få öva på att använda språket i första hand. Jag anar att jag tillhör nästa generation, som vill återinföra grammatiken, utan att egentligen trampa pragmatikerna på tårna.
Varför ska man undervisa i grammatik? Visst kan man närma sig ett språk via fraser, ett vanligt sätt om man som vuxen reser är att köpa en reseparlör och uttala ord och meningar som finns samlade efter ämnesområde. Men om man ska få kolla på den korrekta användningen av ord, helt enkelt hur man sätter ihop orden till större kluster som fraser och meningar, måste man kunna grammatiken. Om man har fått lära sig grunderna i svenskan behöver språklärarna inte lägga lika mycket lektionstid på att förklara skillnaden på ett adjektiv och ett adverb.
Jag är känd som språklärare som älskar grammatik. Jag försöker inte dölja det, jag tycker faktiskt att grammatik är intressant. Därför måste jag uppmärksamma att någon härlig människa har tagit initiativet till att instifta grammatikdagen i Sverige. Äntligen!

Trettondagen - haplologi eller inte?

Inom lingvistiken finns det fantastiska begreppet haplologi, ett ord som i sig inte är en haplologi. En haplologi är när man har två identiska stavelser eller ljudkombinationer efter varandra och tar bort den ena för att förenkla. Den kände författaren August Stringdberg uttalas ofta "Austrindberg" och en tiondedel heter ju tiondel. Rent logiskt borde alltså haplologi heta haplogi, men det gör det inte. Lite småkul, om man är nördig.

Den här helgen har vi ju "firat" trettondagen i Sverige. (För, handen på hjärtat, vem av er har egentligen firat att de tre vise männen hittade jesusbarnet i en krubba? Myrra-partyn? Guldgåvor till era närmaste? Nä, trodde väl det.) Det är den trettonDE dagen efter jul. Men alla säger trettondagen. Här är det två ganska lika stavelser som dras ihop till en, DE och DA blir DA. Är det en effekt av trettondelen? En riktig haplologi kan det ju inte vara. Vad säger ni?

Möchte jemand mit mir Deutsch sprechen?

Ni vet att alla lärare brinner för sitt ämne. I olika hög grad kanske, men man kan ju inte undervisa något man inte brinner för. Jag undervisar i engelska och tyska. Hur ofta läser/hör/skriver/pratar jag engelska? Hur ofta som helst så klart, jag bor ju Sverige 2012, liksom. Och hur ofta får jag en chans att använda min tyska? Säkert oftare än de flesta av er andra, men inte i närheten av så ofta som jag skulle vilja. Jag följer @germanlanguage på Twitter, då får jag någon tweet om dagen med exempel på tyska ord. Någon gång i månaden har man turen att hamna på samma språvagn som några tyska utbytesstudenter i grupp. Då lägger jag undan mobilen, tjuvlyssnar så mycket jag bara kan och tvingar mig själv att inte vara pinsam coh tilltala dem. Men sen då?
Det jag vill säga är att jag saknar att använda det tyska språket. Jag tappar de färdigheter jag en gång besatt, och det är oerhört frustrerande. Så, finns det någon där ute som vill fika med mig på tyska? Ich hab viel Zeit, wenn jemand Kaffee trinken möchte!

Ok, bilden behöver sin förklaring. Jag jobbade på det underbara lägret Barretstown. Det var landskamp i fotboll mellan Sverige och Tyskland. Någon av de tyska ledarna var lite fanatisk och ville göra matchen lite mer spännande. Sverige förlorade. Vi svenska ledare fick klä ut oss i den tyska fanans färger (svart, rött och GULD, ingenting annat) och gå upp på scen under middagen för att dansa medan de tyska ledarna sjöng sin nationalsång. Lagom förnedrande. Den mest tyska bilden jag har på mig själv.

Infantil amerikanism

Det svenska språket påverkas avsevärt av kulturflödet västerifrån. Ibland på gott, ibland på ont. Adrian har börjat äta puréer, vilket går olika bra olika dagar. Som förälder försöker man alla tricks som finns för att få barnet att öppna munnen när skeden kommer. Min mamma sade "namnamnam" när skeden kom. Min man säger "nomnomnom".

Adventskalendrar

Nu är det ju december månad igen, vilket innebär en uppsjö av adventskalendrar att njuta av. Här finns ingen chokladkalender, inga små pappluckor att öppna och maken har inte gjort någon presentkalender till mig, men det finns ju massor att njuta av via nätet Jag tänkte tipsa om några av mina favoriter.

* SVTs klassiska julkalender på tv heter i år Tjuvarnas Jul och är lite småmysig. Jag gillar när det är lite historiskt, snarare än moderna saker som förra årets Hotell Gyllene Knorren. Hittas på svtplay.

* Kanal5 visar en norsk adventskalender med vuxenhumor. Ni kanske minns Nissene på loven som gick för några år sedan? Det var en humorserie som baserades på en fiktiv dokusåpa där 24 tomtenissar tävlade i olika julgrenar, en nisse röstades ut varje dag. Det här är uppföljaren: Nissene over skog og hei, eller Expedition: Julklapp, som kanal5 har översatt det till. Den här gången ska tomtenissarna förflytta sig mot ett mål under de 24 avsnitten, återigen röstas en nisse ut efter dagens nissekamp. En svenska nisse finns med i år, Björn Gustafsson. Min favoritkalender i år! De ser man här.

* Humoristiska bilder som illustrerar olika talesätt finns på oioioi.se. De visar helt enkelt hur det blir om man tolkar talesätten bildligt. Inte så man skrattar högt kanske, men ett litet leende blir det. 

* Språkkonsultenstudenterna vid SU har en blogg som jag hittills har missat. Här visar en tjej vid namn Sofia hur fel det kan bli om man särskriver, i tjusiga bilder. Tänk om alla svenskar ville följa den här adventskalendern och lära av den, så kanske vi kan särskriva lite mindre 2012 än vi gjorde 2011. (Och med vi så menar jag alltså inte mig själv, utan svenska folket i allmänhet. Jag särskriver inte. Alls.) Kalendern hittas här.

Se så, ut på nätet och hitta adventsstämningen nu!

One sheep, many...

Om man ska trycka upp ett tyg med text på, borde man inte kolla så det blir rätt då? Eller? Är det bara jag som är petig?

Varför pratar vi?

Såg ett tips om en dokumentär från BBC om mänskligt språk i allmänhet och talförmågan i synnerhet och var tvungen att spana in den. Dokumentären heter "Varför pratar vi?" och finns att se på SVT Play till och med onsdag. Även om jag har läst en hel del om språkutveckling, neurolingvistik och kommunikationsformer hos djur och människor sitter jag som klistrad. Det här ju så fascinerande!
Man kanske borde sadla om och börja forska inom lingvistik i stället? Tanken har slagit mig flera gånger, men csn tycker nog att jag ska fortsätta med det jag har utbildat mig till. Svårt att hinna plugga på kvällstid samtidigt som man jobbar medan man har barn, liksom, och mer studielån får jag ju inte.
Hur som helst, kolla in filmen, den är sevärd!

Mäh!

Skillnaden mellan talspråk och skriftspråk är att man i skrift inte får med intonation, kroppsspråk och andra element som förtydligar det man säger med ord. Mitt nya favoritord är "mäh". Det får med allt, även i skrift. Från och med nu ska jar använda det så ofta jag kan!

Adjektiv - fantastiskare än någonsin?

Språkpolisen här med en ny reflektion över svenska språkets utveckling. Dagens tema: adjektiv. Ni minns väl ramsan från skolan? "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring. Verb är saker man kan göra, hoppa, springa, se och höra. Adjektiven sen oss lär hurudana tingen är." Adjektiv beskriver alltså hur saker är. Inte hur vi gör något, det gör adverben. Men det är en annan historia. <br />Adjektiv kompareras för att beskriva hur något är i relation till något annat. <em>Mamma är snäll<strong>are</strong> än pappa</em>. Det görs ofta med suffix, som i exemplet. Vissa adjektiv är starka, t.ex. <em>bra-bättre-bäst</em>. Inget nytt än så länge. Långa adjektiv, fick jag lära mig i skolan, böjer man med orden <em>mera</em> och <em>mest</em> för att språket ska flyta på bättre. Det är här min observation kommer in. Jag tycker mig höra att människor i min omgivning överger <em>mera</em> och <em>mest</em> för suffixkomparering. I stil med "<em>Den här ölen är fantastisk<strong>are</strong> än den där</em>". Mina svenska öron gillar inte så långa ord. Men de får kanske vänja sig, eller vad tror ni? Är det en ny trend?

Före vs Innan

Då var språkpolisen här. Ja, det hade ju varit ren och skär lögn att påstå att jag inte har en liten språkpolis bakom vänsterörat som för det mesta sitter och biter sig i tungan för att inte låta elak, men som ibland gör sig hörd. Men jag är övertygad om att det finns andra som påpekar språkfel betydligt oftare än jag gör. Eller? <br /><br />För ett antal år sedan gjorde den härlige Spex-Anders mig och resten av Dracula-gänget uppmärksamma på skillnaden mellan <em>före</em> och <em>innan</em>. De flesta tittade på honom som frågetecken, och det är tydligt att Anders är en av de få i min bekantskapskrets som faktiskt har koll på det här. Utan att nämna namn vill jag påstå att de flesta lärare jag känner, bland annat ett flertal svensklärare, blandar ihop orden. Jag har själv nämnt skillnaden för några få personer och inser mer och mer att skillnaden snart kommer att vara borta. <br /><br /><strong><em>Före</em></strong> är en preposition och ska följas av t.ex. ett substantiv eller ett pronomen. Exempel på detta är <em>Vi måste träffas <strong>före</strong> middagen. </em>och<em> Får jag gå <strong>före</strong> dig i kön?. </em><br /><em><strong>Innan </strong></em>är huvudsakligen en konjunktion, vilken följs av en sats, som <em>Sätt dig ner <strong>innan</strong> du börjar äta.</em><br /><br />Dock används <em>innan</em> även som preposition, vilket skär i öronen på mig och säkert många andra. Okej, språk utvecklas och det går inte att hindra det, jag vet. Men måste då våra medier skynda på processen? Att de så kallade journalisterna som arbetar på aftonbladet.se  har svårt för allt som har med språkriktighet att göra är ingen nyhet, men jag hade faktiskt lite högre tankar om andra medier. De senaste dagarna har TV4 sänt reklam för något stort mästerskap i simning. (Vilket mästerskap det handlar om har gått mig förbi, jag har fokuserat på grammatiken.) På hela skärmen står det <em>INNAN MEDALJERNA</em>. Suck! Ska vi ge upp kampen direkt? Jag antar det. Men det tar emot.

Amerikansk språkkultur - sötaste du!

Facebook är spännande på det sättet att det speglar vår språkanvändning i stor utsträckning. På min vänlista finns vänner från hela världen, men majoriteten är svenska. Där finns några ur generationen över mig, men de skriver inte så flitigt. I min egen generation är det väldigt varierat hur mycket man skriver, vissa berättar var var eviga måltid intas och i vilket sällskap, andra berättar knappt att de får barn eller gifter sig. Jag har också en hel del ungdomar på min vänlista, före detta elever. (Av principssak är jag inte vän med nuvarande elever, men när vi inte längre har lärare-elev-relationen accepterar jag dem om de frågar.) På så vis får jag en spännande inblick i deras skriftspråk på ett annat plan än på jobbet. Som högstadielärare läser jag deras mer formella texter och hör dem tala, men det informella skriftspråket håller de flesta utanför skolan. <br />Att vi lånar ord och uttryck från andra språk är välkänt, likaså att en stor andel av de ord vi idag lånar in kommer från engelskan, oftast den amerikanska engelskan. Ungdomar är snabba när det gäller att anamma nya trender, ofta syns det mest typiska för en viss tid i ungdomskulturen. I språket är det naturligtvis likadant, och vill man lära sig de senaste uttrycken är det bland högstadieungdomar man ska placera sin avlyssningsutrustning. Två fenomen har fångat min uppmärksamhet den senaste tiden: superlativer och överdriven kärlek. <br />Sedan en tid tillbaka ska man inte bara träffa X, man ska träffa "finaste X". Man har inte hängt med Y och Z, utan "underbaraste Y och sötaste Z". Det här hör man sällan i tal, men i facebookstatusar är användandet av dessa superlativer numera högfrekvent. De som använder det är nästan uteslutande av kvinnligt kön och sällan äldre än 30 år. Vad är syftet? Måste vi övertyga våra mer ytliga bekanta att vi minsann har fantastiskt djupa relationer med nära vänner? Eller är det lättare att berätta för våra vänner genom en indirekt kommentar (med tag så klart) hur mycket de betyder för oss än att säga det rätt ut? Ett annat sätt att uttrycka dessa känslor är att man anger relationen till sina vänner. En klasskompis blir mamma, en granne blir pappa och större delen av gänget blir syskon. Någon enstaka föräras också titeln man eller hustru. Därför kan man läsa om 17-åringar som plötsligt genomgår skilsmässa, utan att några tårar fälls. De jag anger som släktingar är faktiskt det även utanför facebook. Men så tillhör jag ju inte längre ungdomarnas skara heller. <br />I amerikanska filmer och tv-serier uttalas frekvent orden "I love you", gärna till främlingar eller utan någon egentlig anledning. För mig har uttrycket "Jag älskar dig" mycket mer tyngd och känsla än "I love you", och så har det alltid varit. Första gången jag själv råkade ut för kulturkrocken var när jag jobbade på läger på Irland. Orden yttrades av en ny bekantskap från ett icke engelsktalande land och vi hade känt varandra i några dagar. Våra samtal handlade om ytliga saker som vad som stod på menyn vid nästa måltid eller vilka aktiviteter våra grupper hade sysslat med under dagen. En kväll småpratade vi i datorrummet och han avslutade samtalet med orden "Goodnight, I love you". Jag blev stum och mumlade nog tillbaka ett tveksamt "Goodnight", jag kunde inte klämma fram så starka ord till denna främling, även om jag var mycket medveten om skillnaderna i användning. Idag har dock denna mer ytliga användning spridit sig till svenskan. Mina elever kastar lätt ur sig att de älskar varandra fritt och öppet. Det kan handla om att de har varit tillsammans med sin pojk- eller flickvän en viss tid och uttrycker detta i en statusrad, men det kan också handla om vänner som vill tacka varandra för en trevlig grillkväll eller dag på stranden. Kärleksförklaringen brukar allt som oftast följas av ett antal hjärtan och fler utropstecken än Svenska Akademin tycker är lämpligt. Själv skulle jag inte kunna använda uttrycket så offentligt, för mig är det något privat. Jag har yttrat orden till färre personer än jag har fingrar på högerhanden och sällan så att någon annan än objektet för mina känslor hör. Mitt förhållningssätt och mitt sätt att reagera på det nya språkbruket får mig att känna mig gammal. Min spontana reaktion är att det nya sättet att använda uttrycket är fel, och min motreaktion är att det är fel att tycka att det är fel. Språkutveckling är naturlig och det är inte lönt att motarbeta processen. Ändå har jag svårt att ta det till mig. <br />Både dessa offentliga kärleksförklaringar och användandet av superlativer som epitet kommer från andra sidan Atlanten, förmedlat via tv och internet. Att det är just USA som ligger bakom trenden gör mig lite mer skeptisk. Varför det? Är det för att den amerikanska kulturen knappast kallar för finkultur här i Sverige? Eller har jag själv tagit till mig så mycket av den amerikanska kulturen att jag har tröttnat? Oavsett orsaken är det bara att ge med sig. Jag får väl börja skriva på facebook att jag älskar mina finaste, sötaste, underbaraste vänner. Även om jag är över 30.

Engelsk språkhistoria

Twitter är bra. Jag twittrar inte så mycket själv, men läser desto mer. Det bästa med Twitter är att twittrare twittrar om andra twittrare. Just nu har jag snöat in på språkorienterade twittrare, de flesta med bas i USA skulle jag tro. Det började med Grammar Girl, coolaste namnet någonsin, och har genom henne blivit klart fler. Häromdagen såg jag en tweet (ett twitter?) om en kul summering av engelska språkets historia. Det här har jag ju kunnat massor om och tentat av, men allt sitter ju inte kvar. Bra att repetera ibland. <br />http://www.openculture.com/2011/06/history_of_english.html