Även jag ska flippa!

Det bästa med sommarlov är att man får en massa tid att tänka på saker som man inte hinner tänka på under läsåret. Den här sommaren har jag tänkt mycket på jobb, men inte som i grunnat över elevöden eller tänkt på stressmoment, utan funderat på pedagogiska metoder på ett roligt och kreativt sätt.

Min förstaplan är att göra 7-8 filmer om språkundervisningen utifrån vår läroplan, Lgr11. Den första filmen är nu klar och har släppts ut till några få. Eleverna kommer få se den i skolan sedan, och jag kommer att uppmuntra dem att visa den för sina föräldrar. Tanken är att det ska komma en film om vardera av de sex förmågor som bedöms: förmågorna att läsa, lyssna, tala, skriva, använda strategier och det som förr kallades realia, alltså att han kännedom om kultur och traditioner i områden där målspråket talas. Kanske blir det även någon film om glosor/vokabulär och kanske en om grammatik. Vi får se.

Här kommer i alla fall min första film. Jag funderar på att skapa en renodlad lärarblogg också, men den kommer i så fall så småningom. Just nu kör vi här. Var så goda!

Är det inte så överallt?

På semestern pratade jag en lång stund med ett par från Nederländerna. Högutbildade, nypensionerade, öppensinnade människor som reser mycket och har mycket kontakt med människor från andra länder. Det säger sig självt att det blev ett mycket trevligt och givande samtal. När jag berättade att jag är lärare kom vi in på skolan och skolsystem i de olika länderna. Efter en stund ställde mannen en fråga som jag först inte riktigt förstod. Han hade hört talas om ett land där alla lärare, även de som undervisar yngre barn, har högskoleutbildning, och undrade om det inte Sverige det handlade om. Först tänkte jag att jag måste ha missförstått frågan, sedan insåg vi att det ju naturligtvis var Sverige. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig ett Europeiskt land där man inte har högskoleutbildning som lärare. Att man kan bli så hemmablind....

Förebilder - överallt och hela tiden

Det här blogginlägget riktar sig främst till Robert Hammarstrand, skolpolitiskt ansvarig för Socialdemokraterna i Göteborg. Det utgår helt och hållet från en enda liten tweet han skrev under Almedalsveckan. Dock vill jag generalisera och problematisera lite mer än vad som ryms på twitter, 140 tecken räcker inte alltid.

I skolan utgår vi från vår läroplan, i nuläget är det Lgr11 som gäller. Det första som står i den handlar om värderingar, om den värdegrund som ska genomsyra all skolans verksamhet, och som i alla lägen är viktigare än ämneskunskaper. Det handlar om att respektera andra människor och om att alla har samma rättigheter. Bland annat kan man läsa detta:

Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. (Lgr11, s 7)

Vi som arbetar i skolan har detta i ryggen vad vi än gör, och som skolpolitiskt ansvarig för vårt största riksdagspart i landets näst största stad kan man tycka att Robert Hammarstrand borde vara mycket väl förtrogen med detta. Det är väl inte för mycket begärt?

Så kom då Almedalsveckan. För lobbyister och intresseorganisationer är detta en höjdpunkt under året och såväl traditionella former av media som de nyare sociala varianterna har naturligtvis fyllts av detta. Tidningen Aftonbladet har anlitat Elaine Eksvärd, retorikexpert, för att få hjälp att analysera partiledarnas tal ur ett retoriskt perspektiv. Det handlar alltså inte om innehållet, utan enbart om deras metoder att förmedla innehållet. Inget konstigt med det, eller? Elaine är högskoleutbildad retorikkonsult, driver ett företag med flera anställda inom retorikbranschen, förekommer ofta i tv som expert, anordnar utbildningar och skriver böcker. Är det någon som vill ifrågasätta hennes kompetens? Dessutom bloggar hon, vilket gör att hon har blivit ett känt ansikte för många.

Elaine tyckte inte att Stefan Löfven levererade det bästa talet under veckan. Det kunde inte riktigt Robert hantera, varpå han twittrade följande:

Genom att sätta citattecken kring titeln retorikexpert ifrågasätter han Elaines kompetens, vilket utan tvekan går emot citatet från Lgr11 ovan om att "främja aktning för varje människas egenvärde". Att koppla ihop Reinfeldt med Percy Nilegård är lika nedsättande det. Är det ett nytt retoriskt grepp att förnedra andra politiker på det här sättet?

Jag såg naturligtvis till att Elaine fick veta vad Robert skrev, här följer hela vår konversation. Än så länge har Robert inte brytt sig om att svara.

Att Robert Hammarstrand uttrycker sig så respektlöst är inte bara pinsamt och skrämmande rent generellt, att han som skolpolitiker gör det är ännu värre. Hade Robert betett sig så illa i skolan mot sina klasskamrater hade det blivit samtal med föräldrarna kring hans sociala beteende. Behöver vi ringa dina föräldrar, Robert?

Elaine har kommenterat detta i ett inlägg på sin blogg också. 

Generellt tycker jag att vi vuxna skulle behöva ha med oss värdegrunden i vår hantering av sociala medier. Under melodifestivalen svämmar Facebook och Twitter över av människor som kommenterar kroppar och sånginsatser på nedvärderande sätt, under fotbollsmatch är folk snabba med att påpeka hur värdelös någon är pga en missad chans. Hur ska vi förvänta oss att barn och ungdomar ska bete sig respektfullt mot varandra när vi inte gör det själva? När vuxna gnäller över kroppar som inte duger för badstranden, hur ska vi då övertyga ungdomarna om att deras kroppar minsann alltid duger? Nej, väx upp och plugga på de första sidorna av Lgr11 (finns på www.skolverket.se), det tar bara några minuter. Vi måste vara förebilder. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Skärpning, Robert Hammarstrand och alla andra!

Musik förr och nu - och betyg

I helgen har jag spelat två konserter tillsammans med Göteborgs Musikkår, en repris på två likadana konserter som vi gjorde för snart ett år sedan. Det var allsångskonserter, och som medmusikant hade vi Bert-Owe Lundqvist. Publiken var lätt gråhårig, men några undantag, och programmet tilltalade en något äldre målgrupp, men även vi unga i orkestern stormtrivdes. Det var Evert Taube, det var Lasse Dahlqvist, det var Povel Ramel, det var historier från Bert-Owes egna liv på Näset och på Hälsö, och det var lite Kålle o Ada. Det blir lokalhistoria med enormt mycket hjärta.

Bert-Owes mellansnack handlade om allt mellan himmel och jord, men bara på en punkt kom ett tydligt ställningstagande - om betygen. Bert-Owe är inte bara musikant, han är också före detta slöjdlärare och har även utbildat slöjdlärare vid GU. När jag har berättat för andra att vi har spelat med honom får jag leenden som reaktion från de som känner igen hand namn. Det är tydligt att han är en person som berör. När han kommer inte på sin barndom drar han direkt paralleller till tidig betygsättning, och då framför allt underkännandet av kunskaper. Att säga till ett litet barn som försöker utvecklas att hen inte duger, det kan inte främja inlärning och utveckling.

Dock tänkte jag lite på en av situationerna Bert-Owe berättade om. Det var uttagning till Okändas Revy, och han var där som 7-åring med en egenhändigt komponerad tango som han spelade på dragspel. Han gick inte vidare och pappan fick trösta på bussen hem till Näset - "De kan ändå inget om musik". Men hur kommer det sig att man sätter en 7-åring i den situationen? Just hur det var för Bert-Owe 1948 vet jag inget om, men det finns så många liknande situationer. Idol, Talang, X-Factor och andra tv-program ger chanser till berömmelse, men också risk för att inte lyckas. Som förälder ska man stötta sitt barn, men i vissa lägen kanske det hade varit bättre att inte utsättas för förnedringen att få sina drömmar krossade. Ett misslyckande i uttagningen till ett stort tv-program kan vara hårdare än ett F i betyget.

Jag är absolut emot betyg från år 3, och jag är mycket skeptisk till betyg från år 6. På sin höjd kan jag tycka att år 7 kan vara rimligt, men tidigare än så är det inte rimligt. Framför allt hoppas jag att våra ledare i Stockholm har vett nog att avvakta den senaste betygsreformen och analysera hur det gick med betyg från år 6 innan man inför betyg från år 3. Man kan väl i alla fall se hur det gick, innan man tar nästa steg.

Strategier i skolan och i livet

I Lgr11 finns en del nya formuleringar, en sak som nu betonas mer i engelska och moderna språk är strategier. För år 9, betyget E heter det "För att underlätta sin förståelse av innehållet i det talade språket och texterna kan eleven välja och använda sig av någon strategi för lyssnande och läsning." [...] "Dessutom kan eleven välja och använda sig av i huvud- sak fungerande strategier som i viss mån löser problem i och förbättrar interaktionen." (Lgr11, s 40-41)
Jag gillar det här, strategier som hjälper eleverna vidare när jag som lärare inte längre finns där för att hålla dem i handen. Nyss dök ett exempel upp i en fråga i Quizkampen, mot en av mina tyskaelever. Jag kände mig tvungen att förtydliga, en så perfekt undervisningemöjlighet kan inte gå till spillo. 

"Fenomenet "reinkarnation" återkommer i flera stora religioner. Ordet kommer från latin men hur översätts det ordagrant till svenska?" 

I tyskan skriver jag ofta upp långa ord på tavlan, när de dyker upp. Gemensamt ser vi om vi kan dela upp ordet i flera kortare ord. Nästa steg är att se om vi kan lista ut vad några av delarna betyder. Kan vi sedan lista ut vad helheten handlar om? 

RE-IN-KARNA-TION  

RE - åter

IN - i

KARNA - kött (jfr spanska ordet carne som i chili con carne - chili med kött)

TION - irrelevant, vi har redan listat ut svaret! (ett morfem som uttrycker substantiviering?)

Bland alternativen fanns "Åter i köttet", vilket uppenbarligen blir korrekt. Jag älskar att ge eleverna de här strategierna, helt enkelt för att det inte bara handlar om mitt lilla ämne, utan om vägar till förståelse även i andra sammanhang. Till exempel när man får konstiga religionsfrågor i Quizkampen.

Introduktionsår, vilken toppenidé! Men...

Som ni säkert hört talas om har man infört ett introduktionsår för nyutexaminerade lärare. Det innebär att lärare som tagit examen under sitt första år ska ha en mentor och under det året ha fortlöpande handledning. Både mentor och adept behöver tid för detta, ca 5% av en heltidstjänst beräknas för var och en av dessa två personer. Till detta behöver mentorn utbildas, det finns en högskoleutbildning för detta, som mentorn kan läsa på deltid. Om man inte tycker att mentorn ska göra detta på sin fritid (vilket ju är helt galet) behöver alltså mentorn få extra tid för detta inom sin tjänst. Mentorn får ju även mer ansvar inom sin tjänst, och att mentorn ska ha en löneförhöjning för detta är en självklarhet för oss som arbetar fackligt. Dels tycker vi att mentorn ska ha en löneökning när utbildningen är genomförd, dessutom ett påslag under den tid som uppdraget utförs. Det är väl rimligt att man får lite mer betalt när man besitter ytterligare kompetens? Och att man får mer betalt när man har mer ansvar?
Detta innebär att en skola som anställer en nyutexaminerad lärare få avvara en väldig massa arbetstid åt dels utbildning av mentor, om så inte skett tidigare, samt åt handledningstid för både mentor och adept. Dessutombör skolan avvara lite mer av sin budget åt mentorns ökade lönekostnader.
Vem ska då stå för dessa ökade kostnader? Initiativet kommer från Stockholm, men Jan Björklund kommer knappast plocka fram plånboken för att finansiera den här reformen. Tror ni att skolledarna kommer att välja att anställa nyutexaminerade lärare, i de fall de kan välja? Det är svårt att klandra skolor som väljer bort nyutexaminerade lärare i rekryteringsprocessen när man vet hur skolan kommer att drabbas ekonomiskt.
Det här med lägga på skolan nya reformer som sedan ska genomföras utan att någon som helst finansiering införs är helt galet, det kan vem som helst förstå. En reform som såg ut att höja kvaliteten på lärarutbildningen hugger plötsligt nyutexaminerade lärare i ryggen. Et tu, Björklund. Tack för den.

Tillägg

Jag fick i veckan höra att det finns en summa pengar avsatt för att genomföra allt som har med lärarlegitimationer att göra, ett par hundra miljoner om jag uppfattade det hela rätt. Hur kommer det sig att pengarna inte når ner till skolorna? Ska vi ta en liten debatt om styrningen av skolan i Sverige? Nej, inte ikväll. Måste sova nu, klassfoto imorgon.

Löner - ska utbildning verkligen inte löna sig?

Så var strejkhotet från Handels borta. De fick igenom vissa höjningar, men är inte nöjda, så klart. Inget konstigt med det. Expressen.se har intervjuat några berörda om deras löner och vad de tycker. Där sitter en man som jobbar på Clas Ohlson och gnäller över att han bara får ut ca 20000:- i månaden efter nya höjningen, "och det är inte mycket att leva på med tanke på de dåliga tiderna vi jobbar".
Får jag lov att bli förbannad? Här kommer den brutala sanningen. Mitt jobb kräver en högskoleutbildning på 9 terminer, i själva verket har jag pluggat 12 terminer. När senaste avtalet skrevs hade jag jobbat som lärare i drygt fem år. Jag tjänar 24600:- i månaden, utan chans till OB-tillägg eller övertidsersättning. Obekväma arbetstider? Ja, det är väl alla helger och kvällar man jobbar. Kom inte och snacka om att vi lärare har lov, det är de loven vi jobbar in på alla obekväma tider. Vi har samma årsarbetstid som alla andra. Jag får ut 18-19000:-, osäker på exakt siffra då fackavgifter och försäkringar dras på lönen. Sedan ska jag betala till CSN. Innan jag blev föräldraledig var det nästan 2000:- i månaden.
Jag har förlorat ekonomiskt på att skaffa mig en bra utbildning. Om lärarlönerna fortsätter vara på de nivåer de är nu kommer allt fler välja bort högskoleutbildning och Sverige kommer att bli ett lågutbildat land, där vi blir tvugna att importera arbestkraft helt enkelt för att svenskarna själva inte är kompetenta nog att ta kvalificerade jobb. Det är den krassa sanningen.
Jag ser inte mig själv som fattig. Jag har en bostad, mat på bordet, kläder på kroppen och kan leva ett bra liv. Men det hade varit kul att inte behöva fundera på huruvida det kan bli någon semester den här sommaren. Mina år som student får väl ses som semester antar jag.
Ursäkta att jag låter bitter, men det är lätt att bli det med det här jobbet i det här landet.

Jobba till 75?

Reinfeldts utspel om att höja pensionsåldern till 75 har ju fått en del reaktioner. Alla drar förfärat efter andan vid tanken på hur många år de har kvar tills de får gå i pension. För min del finns det en annan sida av det. Jag är inte bara högstadielärare, utan även behörig för gymnasiet. Jag vill helst jobba på gymnasiet, tror att jag passar bäst där helt enkelt. Vet många som är i samma sits som jag. Varför jobbar jag då kvar i grundskolan? Det finns inga jobb att söka! Jag har koll på platsbanken och antalet heltidstjänster som passar mig (engelska och/eller tyska) som har dykt upp i Göteborgs-området sedan jag tog examen kan räknas på mina fingrar. Anledningen till detta? Tja, föreställ dig en tyskalärare. Visst är hon en bra bit över 55, va? Många av de kära 40-talisterna sitter på tjänsterna jag vill åt. Ska de få jobba 10 år till? Då blir jag aldrig gymnasielärare! Tack för det, Reinfeldt!

Hur är en bra lärare?

I måndags jobbade jag min första heldag sedan Adrian föddes, annorlunda och riktigt kul! (Jag fick gosa ikapp när jag kom hem.) Jag behåller mitt fackliga uppdrag på 10%, lagom mycket för att hålla igång huvudet men ändå hinna njuta av tiden med Adrian. Under dagen fick vi besök av LRs presschef, Zoran Alagic, som pratade om vad man ska tänka på om man blir kontaktad av media och hur man kan använda media för att få ut sitt budskap. Riktigt intressant! Han uppmanade oss alla att skriva en insändare eller debattartikel om någon för oss aktuell fråga. Spontant tänkte jag, "Nej, det får bli ett blogginlägg. Väldigt 2011." <br />I något läge nämndes det att "bra lärare" ska belönas med högre lön. Det svåra med det är ju ganska tydligt: vem bestämmer vad som är en bra lärare? Jag har funderat en hel del och tänkte formulera mina tankar snart, men fört tänkte jag kolla om det finns några tankar jag har missat. <br />Vad tycker DU karaktäriserar en bra lärare? Mina tankar kommer framöver.

Det är nog bara en svacka...

Ja, som ni märker är Jan Björklund inte min favorit. Nu har han gjort det igen. Söktrycket till lärarutbildningarna går ner enligt en sammanställning som Högskoleverket har gjort. Vissa högskolor väljer att inte starta de inriktningar som är minst populära och som vanligt är det främst naturvetarna som väljer bort lärarutbildningen. Är vi förvånade? Nej, självklart inte. Som naturvetare kan man tjäna betydligt mer som ingenjör eller på något annat sätt inom den privata sektorn, och med tanke på hur arbetssituationen för landets lärare stadigt försämras är det klokt att välja en annan karriärväg. Vad är Björklunds respons? "Det är en engångsföreteelse." Om vi inte låtsas om att problemet finns så slipper vi göra något åt det. Grattis, Björklund! Jag ser till att flytta till Finland när Adrian fyller 7, så han slipper den svenska skolan. För vid det laget lär det inte finnas några vettiga lärare kvar. <br /><br />http://www.expressen.se/nyheter/1.2495002/svagt-intresse-for-lararutbildningar

Är kvalitet helt oviktigt, Björklund?

Nu har Jan Björklund kommit med ett nytt uttalande för att få uppmärksamhet. Sverige börjar i större utsträckning handla med Asien, främst med Kina och Japan. I Göteborg kan gymnasieelever sedan några år läsa både japanska och kinesiska (jag är osäker på vilken dialekt) som främmande språk på gymnasiet. Eftersom det är få elever som väljer språken har man hittat en lösning: Hvitfeldtska och Schillerska gymnasieskolorna erbjuder ett av språken var och övriga skolor, inklusive många friskolor, köper in platser i deras kurser, som ligger sent på eftermiddagen. Smidig lösning för att kunna erbjuda något udda till de elever som är intresserade. Men Björklund vill ta det ett steg längre. Eller, ett steg? Ett jättekliv är väl mer rätt. Björklund vill att ALLA högstadieskolor och gymnasier i hela Sverige ska erbjuda kinesiska som främmande språk, 15 år ska kommunerna få på sig att genomföra förändringen. Nyheten har spridit sig, jag fick reda på det via en bekant från Singapore och läste det sedan på twitter, från en twittrare som inte är svensk. Big news!<br />Nu kan man fundera på huruvida Björklund tänkte innan han pratade. Får några år sedan bestämdes att spanskan skulle komplettera tyskan och franskan i samtliga svenska grundskolor, på samma sätt som Björklund nu vill införa kinesiskan. Konstigt nog satt inte tusentals behöriga spanskalärare och väntade på jobb, vilket ledde till stora problem med rekrytering. Själv blev jag erbjuden ett helårsvikariat som spanskalärare när jag var 20 år och endast hade läst spanska två år på gymnasiet, helt utan högskoleutbildning. Många av de lärare som började arbeta kunde språket, många var modersmålstalare, men saknade helt pedagogisk utbildning. Jag har också hört berättas om spansklärare som inte kunde tillräckligt bra svenska för att kunna kommunicera med sina elever. Många elever valde att avsluta sina studier i förtid, alternativt fick snällbetyg och saknade ordentliga kunskaper. Många kan berätta om undervisning av bristande kvalitet.<br />Tror Jan Björklund att det finns flera tusen personer i sverige som pratar bra svenska och kinesiska samt har pedagogisk utbildning? Ska vi offra några tusen elever den här gången också? Jag är inte emot införandet av andra språk, men det måste ske på ett sätt som gör att man kan säkerställa kvaliteten. <br />Ett ytterligare problem uppstår på små skolor. Själv har jag i flera år nu arbetat på en skola där varje årskurs har 13-36 elever. Inom varje årskurs ska eleverna välja språk: tyska, franska, spanska eller förstärkt undervisning i svenska och/eller engelska. Alla som kan division förstår att vi har väldigt små språkgrupper. Spanskagrupperna brukar vara större, men mina tyskagrupper har bestått av enstaka elever, de största grupperna jag har haft i tyska har varit 6 elever. Det kanske låter lockande att undervisa så små grupper, men det är inte alls bra för undervisningen. Det är svårt att göra gruppövningar, och om bara några få elever är borta blir det svårt att gå vidare. En grupp på färre än 10 elever är svårarbetad i min åsikt. Hur ska det bli om vi ska dela upp de här små årskurserna på fem olika grupper i stället för fyra? <br />En reform som den Björklund föreslår kommer att resultera i undervisning av låg kvalitet. Så enkelt är det. Visst kommer det att finnas duktiga pedagoger, men om vi ska infria Björklunds vision kommer skolorna vara tvugna att anställa okunniga, outbildade pedagoger med bristande kunskaper i antingen svenska eller kinesiska. <br />En intressant twist på situationen är att Björklund talar om kinesiska som ett språk. Känner han inte till att det finna ett flertal olika dialekter, i vissa fall så olika att talarna inte förstår varandra över huvud taget. Vilken dialekt ska undervisas? Mandarin? Wu? Kantonesiska? Jan Björklund kanske ska ta och fundera lite mer på det här.

Skolans framtid - min framtid?

De senaste veckorna har jag grubblat mycket kring min karriär. Tja, eller kan man kalla det karriär när man har siktat in sig på ett yrkesområde där det i princip inte finns några karriärsmöjligheter? Som lärare är man lärare. Och? Inget mer. Ska man bli rektor? Nej tack, det är inte alls min grej. Satsa på en facklig karriär? Tja, det är spännande, men jag tror inte att det är det som är riktigt mitt spår heller. Jag provar på det just nu, men har inga intentioner att blir Metta Fjelkners efterträdare. Vad kan man då göra? Jag blir mer och mer tveksam om jag ska stanna kvar i skolans värld över huvud taget. <br />Under våren har det kommit flera domslut som trycker ner lärarna i skorna. Det handlar om mobbningsfall, där lärarna förväntas utföra smärre mirakel. (Jag vågar inte skriva mer då jag är direkt inblandad i en av domarna.) Nu senast handlar det om undervisningstiden. (http://www.lr.se/5.57d117212f7685e57a800012626.html) Om vi hela tiden får mer administrationsuppgifter, mer undervisningstid, högre krav på dokumentation och sämre rättssäkerhet, vem ska då vilja bli lärare? Alla som har potential att söka sig till andra områden kommer att göra det, de som blir kvar är inte de som är de bästa lärarna. Tyvärr. Förtjänar våra barn inte bra lärare? Lönerna suger, det är ingen hemlighet. Vi jobbar ihjäl oss. Vad är tacken? En chokladask på skolavslutningen? Den ständiga ursäkten "ni har ju ett långt sommarlov" från allmänheten? Jotack, vi har jobbat in de timmarna med råge under läsåret. Om jag hade lagt mina studieår på att bli ingenjör hade jag troligtvis tjänat minst 10000:-/månad mer än jag gör idag. Om jag hade blivit läkare ännu mer. Är jag värd så lite för att jag väljer att arbeta med människor? <br />Vart ska jag då ta vägen? Jag har alltid föreställt mig själv som gymnasielärare, snart kanske det dyker upp någon tjänst som passar mig. Om 40-talisterna går i pension någon gång. Det var tydligen populärt att bli tyskalärare för 40-talister. Inget ont om dem, men det gör att det inte finns några tjänster att söka. Men gymnasielärarna har det inte direkt bättre än grundskolelärarna. Ska jag ge mig in i universitetsvärlden? Eller ska jag läsa lite mer och försöka bli något slags språkkonsult? Tänk om någon kunde berätta vad som är bäst, vad mycket enklare det hade varit. <br />En sak är säker. Om jag ska göra något som kan kallas karriär måste jag bort från skolan. För det skeppet är på väg att sjunka. Snabbt. Och jag vill se till att få en flyväst. Nu. <br />