Vad var planen?

Ibland har man planerat allt så väl. Så in i minsta detalj. Den här helgen började planeras redan i januari, av den enkla anledningen att vi är dubbelbokade idag. Jag ska spela med orkestern på Öckerö och Jeremy ska delta i sitt livs första idrottstävling, Premiärloppet. Barnvakten har varit inbokad länge, min mamma skulle ta med Adrian och följa med ut till Öckerö och lyssna. Allt skulle funka så bra.
Så blev Adrian sjuk. Inte så hög feber, inte så illa, men hostig, snuvig och allmänt kinkig. Då rasade planen. Inte så mycket, men ändå. Jag har hittat annan skjuts till Öckerö, mamma stannar hemma med Adrian tills Jeremy kommer hem och skjuts hem hittar jag väl på något sätt. Man ska inte planera för mycket. Då blir det inte som man tänkt ändå.

Jag vaccinerar 95 barn!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Foto: © UNICEF/Asselin

Vardagen som förändras

Nu har jag varit föräldraledig i snart ett år, och vardagsrutinerna borde väl sitta ganska bra. Det underbara och samtidigt jättejobbiga är bara att det hela tiden förändras. Alla dessa fikor börjar ta slut efter hand som barnen blir för stora för att vilja vara på café. Att sitta framför tv:n på förmiddagen när Adrian ligger bredvid på soffan är ett minne blott, nu är det hans lek som är i fokus. (En tydlig följd av detta är att jag ligger efter med mina tv-serier. Massor av avsnitt som väntar!) Samtidigt behöver jag få lite tid för mig själv också. Man hittar nya trix och nya rutiner. Om vi bara är hemma själva brukar vi vara i Adrians rum efter frukost, fram till förmiddagsvilan. Han leker ofta själv, bara man är med i rummet så han har sällskap. Jag har börjat ta med mig latten, datorn och telefonen in till hans rum, då får jag egentid samtidigt som han får sällskap. Dålig mamma? Jag tycker faktiskt inte det. Jag är övertygad om att Adrian mår bra om jag mår bra, och ibland måste jag slinka in lite Mia-tid för att få bättre kvalitet på Adrian-tiden.
Andra saker som förändras är maten. Sedan sonen upptäckte mackornas underbara värld är inte gröt särskilt kul längre. Nackdelen - brödbitar över hela köket. Och messmör är kletigt och svårt att torka bort. Men det överlever man. Så länge man får ett solskensleende då och då!
Måste köpa kläder också. Kille växer ju! Favoritplagg läggs undan, det som hamnat längst ner i lådan hade visst glömts bort och är nästan för litet innan man hunnit använda det. Nytt ska köpas in. Ny årstid. Nya lekvanor. Skor. Ytterkläder som tål väta.
Det finns egentligen bara en sak man kan vara säker på. Oavsett vad man gör så kommer någon, känd eller okänd, att påpeka att man klätt på barnet för lite och att det nog fryser. Oavsett vad barnet har på sig. Oavsett väder.

Löner - ska utbildning verkligen inte löna sig?

Så var strejkhotet från Handels borta. De fick igenom vissa höjningar, men är inte nöjda, så klart. Inget konstigt med det. Expressen.se har intervjuat några berörda om deras löner och vad de tycker. Där sitter en man som jobbar på Clas Ohlson och gnäller över att han bara får ut ca 20000:- i månaden efter nya höjningen, "och det är inte mycket att leva på med tanke på de dåliga tiderna vi jobbar".
Får jag lov att bli förbannad? Här kommer den brutala sanningen. Mitt jobb kräver en högskoleutbildning på 9 terminer, i själva verket har jag pluggat 12 terminer. När senaste avtalet skrevs hade jag jobbat som lärare i drygt fem år. Jag tjänar 24600:- i månaden, utan chans till OB-tillägg eller övertidsersättning. Obekväma arbetstider? Ja, det är väl alla helger och kvällar man jobbar. Kom inte och snacka om att vi lärare har lov, det är de loven vi jobbar in på alla obekväma tider. Vi har samma årsarbetstid som alla andra. Jag får ut 18-19000:-, osäker på exakt siffra då fackavgifter och försäkringar dras på lönen. Sedan ska jag betala till CSN. Innan jag blev föräldraledig var det nästan 2000:- i månaden.
Jag har förlorat ekonomiskt på att skaffa mig en bra utbildning. Om lärarlönerna fortsätter vara på de nivåer de är nu kommer allt fler välja bort högskoleutbildning och Sverige kommer att bli ett lågutbildat land, där vi blir tvugna att importera arbestkraft helt enkelt för att svenskarna själva inte är kompetenta nog att ta kvalificerade jobb. Det är den krassa sanningen.
Jag ser inte mig själv som fattig. Jag har en bostad, mat på bordet, kläder på kroppen och kan leva ett bra liv. Men det hade varit kul att inte behöva fundera på huruvida det kan bli någon semester den här sommaren. Mina år som student får väl ses som semester antar jag.
Ursäkta att jag låter bitter, men det är lätt att bli det med det här jobbet i det här landet.

Idrott och dess supportrar

På långfredagen var jag på sport. Det händer inte särskilt ofta att jag går på sport, men i 99% av fallen handlar det om handboll och sällskapet är nästan uteslutande min mor. Den här gången fick även Adrian följa med. Det var OS-kval för herrarna i Scandinavium, först Ungern-Makedonien och sedan Sverige-Brasilien. De förstnämnda lagen vann, Adrian var glad hela tiden osv. Inte så mycket mer att säga om det. Jag tänkte i stället reflektera lite över folket på läktarna.
Handboll är inte den sport i Sverige som drar mest publik, men i Göteborg brukar det ändå dyka upp en del folk. Svenskarna är lite modesta i det här läget, inte så många tröjor, inget ansiktssmink, väldigt få peruker osv. Vid själva mästerskapen brukar det bli lite bättre, men inte i närheten av vad Makedoniens supportrar visade upp. Fyra sektioner av Scandinavium var fulla av makedonska supportrar iklädda rött och gult från topp till tå. Det var flaggor, peruker, pannband, hattar, banér, trummor, vuvuzelor, tutor och allt annat man kan tänka sig. Ungerns klack var ungefär fyra rader. Där fanns några landslagströjor och en man hade målat flaggor på kinderna. Att jag inte såg en enda brasiliansk flagga förvånar väl ingen. Jag tycker att det är härligt att människor går in och stöttar sitt lag, och stämningen när vi kom till arenan i halvtid av den första matchen var på topp.
Men så kommer den där brytpunkten, då laget med flest supportrar på plats uppenbarligen kommer att förlora. Det var 10-15 minuter kvar av matchen och Ungern hade haft ledningen med 2-3 mål en bra stund och det blev mer och mer tydligt att makedonerna inte skulle klara att komma ikapp. Då började publiken störa. Så fort en ungersk spelare hade bollen satte hela klacken igång med att skrika, tuta, bua för att störa dem. Stämningen var plötsligt inte så hjärtlig längre. Det var aldrig något bråk, och jag upplevde aldrig att den makedonska publiken var otrevlig senare, men principen att inte heja på sitt eget lag utan bua på motståndarna ogillar jag.
Dagen efter, på påskafton, skulle vi åka ut till skärgården för att fira påsk med svärföräldrarna. När vi kom till Centralstationen med bussen såg vi flera piketbilar och massor av poliser. Vad är det på gång nu? Jag kämpade för att inte direkt tänka på fotboll, men det tog inte många minuter förrän vi kunde läsa på en flagga att det var Malmö FFs supportrar som kommit till Göteborg. Hur äntrade de då staden? Jo, de gick i ett långt tåg, kastade saker som smällde och rök, skanderade otrevligheter som manade till bråk. Polisen stoppade trafiken från båda håll så gästerna inte skulle behöva bry sig om övergångsställen eller andra struntsaker, och lotsade supportrarna till två abbonerade spårvagnar av den nyaste sorten. Deras tack? De knödde sig in i vagnarna och hoppade upp och ner så att vagnarna såg ut som de skull braka ihop vilken minut som helst.
Det som stör mig allra mest är att jag vet att jag är med och betalar för att de här svinen kommer hit. Om någon av språrvagnarna fick skador, tror ni att supportergruppen betalar för det då? Nej, det går på skatten. Och polisen? Helt säker på att mina skattepengar går till dem också. Härligt att vi i skolan inte kan köpa in böcker till eleverna och inte har pengar till vikarier när det tryter, och så ser man att skattepengarna går till det här.
Jag kommer inte låta Adrian gå och titta på fotboll. Jag kommer försöka lära honom att det är jättebra att heja på ett lag, men aldrig att bua ut motståndaren. Är inte det självklarheter?

Sjuk igen!

Jag vet att små barn måste vara sjuka. De måste bygga upp sitt immunförsvar. Men det är inte kul ändå. Jag var borta igår kväll och när jag väl kom hem hade Adrian vaknat helt hysterisk två gånger redan. Jag fick ta två vändor till innan vi gick och lade oss. Efter fyra vändor till under natten, då välling inte alls dög som det brukar, gav jag upp och plockade in sonen till vår säng. Tror det tog i alla fall en halvtimma innan han somnade. Nu är han snorigare än någonsin, hostar och gnäller och är allmänt kinkig. Jag skulle varit på jobbmöte idag. Skulle till BVC. Kanske en vända till lekplatsen. Den här dagen kommer ju suga! Och ikväll är det Jeremys tur att vara borta på rep. Det innebär att jag är ensam hemma med gnällisen till i alla fall kl 21. Bara elva timmar kvar... :-P