På långfredagen var jag på sport. Det händer inte särskilt ofta att jag går på sport, men i 99% av fallen handlar det om handboll och sällskapet är nästan uteslutande min mor. Den här gången fick även Adrian följa med. Det var OS-kval för herrarna i Scandinavium, först Ungern-Makedonien och sedan Sverige-Brasilien. De förstnämnda lagen vann, Adrian var glad hela tiden osv. Inte så mycket mer att säga om det. Jag tänkte i stället reflektera lite över folket på läktarna.
Handboll är inte den sport i Sverige som drar mest publik, men i Göteborg brukar det ändå dyka upp en del folk. Svenskarna är lite modesta i det här läget, inte så många tröjor, inget ansiktssmink, väldigt få peruker osv. Vid själva mästerskapen brukar det bli lite bättre, men inte i närheten av vad Makedoniens supportrar visade upp. Fyra sektioner av Scandinavium var fulla av makedonska supportrar iklädda rött och gult från topp till tå. Det var flaggor, peruker, pannband, hattar, banér, trummor, vuvuzelor, tutor och allt annat man kan tänka sig. Ungerns klack var ungefär fyra rader. Där fanns några landslagströjor och en man hade målat flaggor på kinderna. Att jag inte såg en enda brasiliansk flagga förvånar väl ingen. Jag tycker att det är härligt att människor går in och stöttar sitt lag, och stämningen när vi kom till arenan i halvtid av den första matchen var på topp.
Men så kommer den där brytpunkten, då laget med flest supportrar på plats uppenbarligen kommer att förlora. Det var 10-15 minuter kvar av matchen och Ungern hade haft ledningen med 2-3 mål en bra stund och det blev mer och mer tydligt att makedonerna inte skulle klara att komma ikapp. Då började publiken störa. Så fort en ungersk spelare hade bollen satte hela klacken igång med att skrika, tuta, bua för att störa dem. Stämningen var plötsligt inte så hjärtlig längre. Det var aldrig något bråk, och jag upplevde aldrig att den makedonska publiken var otrevlig senare, men principen att inte heja på sitt eget lag utan bua på motståndarna ogillar jag.
Dagen efter, på påskafton, skulle vi åka ut till skärgården för att fira påsk med svärföräldrarna. När vi kom till Centralstationen med bussen såg vi flera piketbilar och massor av poliser. Vad är det på gång nu? Jag kämpade för att inte direkt tänka på fotboll, men det tog inte många minuter förrän vi kunde läsa på en flagga att det var Malmö FFs supportrar som kommit till Göteborg. Hur äntrade de då staden? Jo, de gick i ett långt tåg, kastade saker som smällde och rök, skanderade otrevligheter som manade till bråk. Polisen stoppade trafiken från båda håll så gästerna inte skulle behöva bry sig om övergångsställen eller andra struntsaker, och lotsade supportrarna till två abbonerade spårvagnar av den nyaste sorten. Deras tack? De knödde sig in i vagnarna och hoppade upp och ner så att vagnarna såg ut som de skull braka ihop vilken minut som helst.
Det som stör mig allra mest är att jag vet att jag är med och betalar för att de här svinen kommer hit. Om någon av språrvagnarna fick skador, tror ni att supportergruppen betalar för det då? Nej, det går på skatten. Och polisen? Helt säker på att mina skattepengar går till dem också. Härligt att vi i skolan inte kan köpa in böcker till eleverna och inte har pengar till vikarier när det tryter, och så ser man att skattepengarna går till det här.
Jag kommer inte låta Adrian gå och titta på fotboll. Jag kommer försöka lära honom att det är jättebra att heja på ett lag, men aldrig att bua ut motståndaren. Är inte det självklarheter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar