Mias nyårskrönika

Ja, så lägger vi då ännu ett år till handlingarna. Kommer vi tänka tillbaka och sucka "Ja, se 2011, det var ett speciellt år!", eller kommer det bara vara ett i mängden? Jag tänkte summera året lite ur mitt eget perspektiv.

2011

Jag inledde året ganska hemligt, men redan på årets första arbetsdag berättade jag för mina kollegor vad som komma skulle. Eleverna fick vänta in nyheten några veckor till, jag ville göra ultraljudet först, så att vi visste att allt såg bra ut. Som väntat var det en del elever (uteslutande ett kön, gissa vilket :-)) som blev helt exalterade, medan andra tyckte det var totalt ointressant. Precis som jag hade anat.
I februari blev jag för första gången inlagd på sjukhus. Det började med en taxiresa till specialförlossningen sent på lördag kväll, diagnosen hette hydronefros. Bebisen i livmodern låg och tryckte på mitt njurbäcken, vilket gör sjuuuuukt ont. Några nätter på spec-bb och några dagar sjukskriven hemma, sedan en veckas lov. Efter det: jobb. Men, det gick ju inte så bra. Efter bara en dryg vecka blev det läkarbesök för sjukskrivning på 50% under resten av graviditeten. Arbetsmässigt blev det sedan lite udda. Jag lämnade över 6orna till vikarien Isabelle, så dem kunde jag släppa helt. Resten av eleverna skulle ju ha betyg, så dem kunde jag inte välja bort. Uppdelningen blev att Isabelle tog hälften av mina lektioner, eleverna träffade alltså mig en gång i veckan och Isabelle en gång i veckan, och hon gjorde det jag planerade. Det gav mig kortare dagar, ett lägre tempo och möjlighet att stå ut med smärtorna. Det funkade förvånansvärt bra, mycket tack vare att jag och Isabelle kommunicerar på samma våglängd.
Annat som hände under vintern och våren var bröllopsfest för Magnus och Anki och möhippa för Anna, numera Ericsson. Det blev ju även bröllop för Anna och hennes Kristofer, men det missade vi. Och så shoppade vi barnvagn, kläder och en massa annat i miniatyrstorlek. Jag hade nämligen en konstig känsla av att jag inte skulle lita på det där datumet som barnmorskan gav mig. Redan i april sade jag till tjejerna i pysselgruppen att jag trodde att bebisen skulle komma ut i förtid.
I maj är det högt tempo för betygsättande lärare. Fullt upp med inlämningsuppgifter, nationella prov, utvecklingssamtal och annat kul. Jag var tydlig mot eleverna redan i januari när jag berättade att jag var gravid, och sade till dem att de inte kunde lita på att jag skulle kunna rätta saker under terminens sista månad, och att de skulle se till att visa mig vad de kunde redan före påsk, för säkerhets skull.
Så en tisdag frågade jag några kollegor under lunchen om de visste varför man har ont i magen när man bara är i vecka 35. Jag körde på och hade lektion tillsammans med en kollega efter lunch och hade sedan den näst sista gruppen i engelska nationella provet, den muntliga delen. Under provet kände jag i alla fall inte av magen, men efteråt märkte jag att någonting hände. Jag bad Isabelle att kolla på mina pärmar, så att hon visste var mina anteckningar kring betyg osv fanns, och var jag hade lagt alla högar med nationella prov. Rektor Camilla kom förbi just då och beordrade mig att gå hem. Jag ringde till förlossningskoordinatorn, jag hade precis missat telefontiden för den vanliga mottagningen. När hon frågade mig om smärtorna kom och gick som i vågor blev jag halt ställd. Hon pratade ju om värkar! Det skulle ju inte jag ha! Jag åkte hem och vilade, med hjälp av en Panodil, men det hjälpte inte. Jag ringde Jeremy mitt i hans körrep och bad honom komma hem, det var dags att åka in till förlossningen och kolla vad som hände. I det läget var jag fortfarande inte inställd på att det var förlossning på gång. Men jodå, förlossningen hade börjat och det var värkar jag kände. Vi fick åka hem under natten, och nästa dag stannade vi båda hemma. Framåt eftermiddagen var det dags att åka in. Naturligtvis var det problem i trafiken, och taxichauffören mötte oss med "Östra sjukhuset, nej, det går inte, alla vägar stopp". Paniken jag kände i det ögonblicket går inte att beskriva, jag skulle ju föda barn! Men så kom jag på att det ju finns ett sjukhus till att åka till, full fart mot Mölndal, tack. Väl framme gick det fort, och 20.05 låg ett gossebarn på min mage.
Tiden efter det har naturligtvis präglats av Adrian, allt annat hade varit konstigt. Vi blev kvar på bb/neonatal i 10 dagar, och vi fortsatte vara inskrivna lika länge till, fastän vi fick vara hemma. Han växte snabbt, och trots att han var miniliten när han föddes (två standardavvikelser under genomsnittet för att vara född fem veckor för tidigt) var han ikapp och låg viktmässigt mitt på kurvan efter bara tre månader. Idag är det ingen som märker att han är för tidigt född.
Under hösten började jag leta mig fram till något slags vardag som föräldraledig. Genom föräldragruppen på BVC lärde jag känna Hanne och hennes son Nicolai. Vi har också umgåtts mycket med Kajsa och Molly. Det har blivit barnvagnspromenader, fikor, öppna förskolan och fler fikor.
Höstes icke barnrelaterade aktiviteter har innefattat Tosca på operan med Jeremy, Anna och Andreas, en väldig massa orkester- och kammarmusik, ett biobesök, julfirande och någon enstaka fest. Jag har också umgåtts mer än någonsin med min släkt. Jag träffar kusiner minst en gång i veckan, ofta flera gånger. Bland annat har jag hjälpt Daniel att ta sig igenom en synnerligen opedagogiskt upplagd tyskakurs på GU, och fått smaka på massor av hans hembakta bröd. Camilla jobbar inte måndag-fredag, så vi har massor av tid att ses, hon är ju dessutom expert på barn och gillar sådana. Toppen! Frida har också ställt upp som barnvakt, det går superbra. Det är riktigt kul att umgås med släkten, inte bara på jul och när någon fyller år!
Sedan har jag ju faktiskt jobbat även under hösten. För ett drygt år sedan blev jag tillfrågad om att bli biträdande stadsdelsombud för Lärarnas Riksförbund i Lundby. Ju längre titel desto svårare uppdrag? Nej, men kul är det! Jag sitter med vårt ordinarie ombud på en del möten och lär mig massor. Det var så roligt under våren att jag ville fortsätta under hösten, och med stöd av Jeremy, min mamma, Camilla och Frida har det funkat. I en väldigt mammig period fick Adrian följa med mig på en del möten, men det funkade helt okej. Inte det ultimata, men det gick. Jag hoppas på att kunna fortsätta under våren, för det är verkligen kul. Nackdelen med fackligt arbete är att man fokuserar på det som inte är bra, och försöker få det att bli bättre. Som tur är så jobbar jag i en stadsdel med bra chefer inom skolan, så arbetet flyter på bra. Jag kommer inte sikta in mig på en karriär som fackpamp, men det är kul att lära sig mer inom ett annat område än man är van vid.
Om man ska summera året handlade det alltså om graviditet, graviditetskrämpor, fackligt arbete, fikor, musik och, framför allt, Adrian. Hur ska man kunna trumfa det år man blev förälder? Kan något år betyda mer än det här året? Jag tror inte det. Men jag är helt säker på att livet inte kommer bli mindre fantastiskt framöver. Adrian är ju här och förgyller det!

Smittorisk

Alltså man kör ju stenhårt på handtvätt och bakteriedödande vätskor av alla dess slag nu för tiden, allt för att minimera risken att bli smittad av otrevligheter som svininfluensa och magsjukor av olika sorter. Men man hör ju också om virus och grejer som sprids via olika kanaler på internet. Så nu undrar jag helt enkelt bara om jag borde sluta läsa Fredrik Backmans blogg när han har fått vinterkräksjukan. Eller i alla fall sluta följa honom på twitter. Eller?

Kokboksutmaning - English food

Kokbok:
Engelsk matlagning

Recept:
Shepherd's pie (s. 42)
Engelsk husmanskost, enkelt men lyxigt. Tidigare har jag gjort denna rätt med köttfärs, men enligt det här receptet skulle man skära lammkött i små tärningar, så det provade vi att göra. Köttet rördes ner i en sås med lök, senapspulver, worcestershiresås (någon som vågar sig på att uttala det?), mynta och persilja. Ner i en form och på med ett täcke av potatismos, in i ungen i 40 minuter. Till detta serverade vi ärtor och morötter på burk samt bröd med smör och cheddarost. 

Resultat:
Riktigt gott, kött i små tärningar kändes mycket mer speciellt än köttfärs. Lammkött är inte så billigt och det tog lite tid, men det blev riktigt gott. Sedan gillar jag saker som ska stå i ugnen ett tag, man hinner diska undan, duka och välkomna gästerna utan att vara fastbunden vid spisen, liksom. Mycket möjligt att vi gör om det här!

Eftersom vi hade gäster att ta hand om glömde jag fota. Ni får tro mitt ord att det såg gott ut.

Infantil amerikanism

Det svenska språket påverkas avsevärt av kulturflödet västerifrån. Ibland på gott, ibland på ont. Adrian har börjat äta puréer, vilket går olika bra olika dagar. Som förälder försöker man alla tricks som finns för att få barnet att öppna munnen när skeden kommer. Min mamma sade "namnamnam" när skeden kom. Min man säger "nomnomnom".

Julpaltkoma

Lika fort som den kom försvann den. Julhelgen, alltså. Igår firade vi jul med min släkt, idag med svärfamiljen. Adrian har varit helt underbar! Toppenhumör nästan hela tiden, ätit jättebra, sovit lagom mycket, gosat i famn efter famn och visat hur glatt ett barn kan vara. Och lekt med snören, så klart.
Jultomten var ingen att vara rädd för, granar är fina att titta på och paket är jätteroliga. Även innehållet uppskattades, både av Adrian och föräldrarna. Adrian uppskattade nog mest leksakerna han fick, vi föräldrar uppskattade nog mest de lite mer praktiska sakerna: en bilstol och en resesäng.
Jag har nog aldrig brytt mig så lite om vad jag själv får. Fullt fokus på sonen! Det är mysigt med jul!
Nu ska vi mysa ytterligare några dagar, för maken har tagit ledigt i mellandagarna! Hurra!

Dan före dan

I år är julen lite mer speciell än den vanligtvis är, helt enkelt för att det finns ett litet barn med som får uppleva den för första gången. Det är ju ganska vanligt att man som vuxen pratar om sin barndoms jular, nu får vi chansen att se till att Adrian får uppleva det där som vi minns som lite extra speciellt. I veckan plockade vi in det traditionella julträdet i lägenheten. Adrian låg i min famn och ammade som vanligt, och när han ätit klart fick han plötsligt se något nytt som inte varit där förut. Han tittade storögt en bra stund, och vi kände lite försiktigt på grenarna. Han satt i säkert fem minuter och bara tittade på granen, trots att den inte var klädd ännu. (Adrian visste ju naturligtvis inte att den skulle kläs, så han anade ju inte att den inte var färdig.) Sedan plockade Jeremy på sig en tomteluva och ett vitt pappersskägg. Samma stora ögon igen. Imorgon kommer det spännande mötet mellan Adrian och jultomten. Vi ska fira med min släkt på julafton och med Jeremys familj på juldagen i år. På julafton kommer Adrian att vara det enda barnet som är med, så han kommer att få mycket uppmärksamhet. Någon får helt enkelt klä ut sig till tomte, så är det bara. Det ska bli spännande att se om han blir rädd, eller om det bara är den uppenbara nyfikenheten vi har sett i veckan som kommer att finnas där.
Nu är det snart dags att dra sig ut på stan för att inhandla de sista klapparna. Vi kommer säkert vara helt ensamma i Nordstan. Inte.

God jul på er alla!

Vart tog rösten vägen?

Så var det dags för månadens andra förkylning. Det där med att bygga upp immunförsvar är ingen dans på rosor, det kan jag lova. Den här gången har Adrian inte fått någon feber, men näsan rinner och han hostar en hel del. Igår kväll kom ett ytterligare tillägg som vi inte var beredda på: Adrian tappade rösten. Skumt att tappa rösten när man inte ens kan prata, men skriken blev lite mindre skarpa i alla fall. Han såg ynkligare ut än någonsin när han försökte skrika men inget ljud kom ut. Han kan ju liksom inte veta om att rösten kommer tillbaka igen. Samtidigt som vi tyckte väldigt synd om honom kunde vi inte riktigt hålla oss för skratt. Borde spelat in det!

Julbak

Så vad det återigen december och regnet öser ner (horisontellt, alltså) här i Göteborg. Vi har fått några få snöflingor, men de smälte bort efter några timmar. Vad gör man då för att komma i julstämning? Man tar sikte på köket, så klart!
För en dryg vecka sedan skulle jag och mina kusiner Camilla och Frida ha lite julbak hemma hos Camilla. Pepparkakorna blev jättebra (hur kan man misslyckas med köpedeg, liksom). Lussekatterna, däremot, blev en smärre katt-astrof. (Ursäkta Göteborgs-humorn, jag kunde inte låta bli.) Vi lyskades på något vis döda jästen, vilket gjorde att degen aldrig jäste och den enda plåten som vi gräddade var fylld med små gummiliknande saker som bara Frida ville äta. Totat miss-lyckande alltså. (Hohoho, en vits till!)
I helgen har det blivit mer bak här hemma. Jag hittade ett recept på gp.se på pepparkaksmuffins med lingon i. Igår gjorde jag muffinsen, idag dekorerade jag dem med färskostkräm och silverkulor. Gott blev det, men inte så gott som jag hade trott. Jag har liksom haft receptet utskrivet i flera veckor nu, och för varje dag som man inte hinner baka stiger ju förväntningarna. Det borde ju vara det godaste som finns, liksom. Kanske var det lite för lite pepparkakssmak i dem. Kanske för få lingon. Kanske kunde färskostkrämen haft lite florsocker i sig. Jaja, det var ju faktiskt gott, kom vi fram till.

Nästa projekt var julgodis. Julgodis innehåller ofta nötter. Om svärmor får bestämma består det nästan bara av nötter. (En favorit i familjen Smith är mandelmassa med smält nougat och en valnöt på toppen. Gissa hur sugen jag blir när jag ser det!) Jag brukar för det mesta hålla mig till pepparkakor och ischoklad, men hur kul är det, liksom. Så nu tänkte jag testa något nytt!
En sak jag hört talas om förut, men aldrig testat, är bountybollar. Som ni säkert listat ut är det en hemmagjord kopia på godiset man kan köpa i vilken butik som helst. Ganska enkelt att göra och mycket, mycket gott. Nästa gång ska jag dock lägga upp bollarna på ett platt fat, inte en tallrik med sluttande kanter. Då halkar de ner och bildar små gäng. Några bollar förblir ensamma, och förefaller nästan utstötta, i kontrast till gängen. Helt plötsligt har vi en skolgårdssituation framför oss! Nej, sånt ska hållas borta från julbaket. Platt fat nästa gång. Men oj, vad gott det var!
Nästa variant fick jag tips om av en bekant på facebook, fördelen med att känna nötallergiker. Superenkla frukt- och chokladbollar. Det var bara att hacka torkade fikon, russin och mörk choklad, blanda med smör och rulla i kakao. Efter provsmakning av smeten föreslog maken att vi skulle tillsätta lite sprit, så en matsked cognac blev det också. Jättegott även det!

Nu är jag redo, julen! Nu får du komma!

Adventskalendrar

Nu är det ju december månad igen, vilket innebär en uppsjö av adventskalendrar att njuta av. Här finns ingen chokladkalender, inga små pappluckor att öppna och maken har inte gjort någon presentkalender till mig, men det finns ju massor att njuta av via nätet Jag tänkte tipsa om några av mina favoriter.

* SVTs klassiska julkalender på tv heter i år Tjuvarnas Jul och är lite småmysig. Jag gillar när det är lite historiskt, snarare än moderna saker som förra årets Hotell Gyllene Knorren. Hittas på svtplay.

* Kanal5 visar en norsk adventskalender med vuxenhumor. Ni kanske minns Nissene på loven som gick för några år sedan? Det var en humorserie som baserades på en fiktiv dokusåpa där 24 tomtenissar tävlade i olika julgrenar, en nisse röstades ut varje dag. Det här är uppföljaren: Nissene over skog og hei, eller Expedition: Julklapp, som kanal5 har översatt det till. Den här gången ska tomtenissarna förflytta sig mot ett mål under de 24 avsnitten, återigen röstas en nisse ut efter dagens nissekamp. En svenska nisse finns med i år, Björn Gustafsson. Min favoritkalender i år! De ser man här.

* Humoristiska bilder som illustrerar olika talesätt finns på oioioi.se. De visar helt enkelt hur det blir om man tolkar talesätten bildligt. Inte så man skrattar högt kanske, men ett litet leende blir det. 

* Språkkonsultenstudenterna vid SU har en blogg som jag hittills har missat. Här visar en tjej vid namn Sofia hur fel det kan bli om man särskriver, i tjusiga bilder. Tänk om alla svenskar ville följa den här adventskalendern och lära av den, så kanske vi kan särskriva lite mindre 2012 än vi gjorde 2011. (Och med vi så menar jag alltså inte mig själv, utan svenska folket i allmänhet. Jag särskriver inte. Alls.) Kalendern hittas här.

Se så, ut på nätet och hitta adventsstämningen nu!

Roling! Rolling! Rolling on the... floor!

Så hände det äntligen. De flesta jämngamla bebisarna har gjort det för länge sedan, men Adrian har inte varit så förtjust i det där med att ligga på mage. Förrän senaste veckan eller så. Nu har han legat på ett täcke på golvet och försökt vända på sig och grymtat och skrikit i frustration när det inte har gått hela vägen. Så nära, men inte riktigt. Så i morse lade jag honom som vanligt på rygg på täcket. Efter några minuter tittar jag tillbaka och ser att han ligger på mage och ler. Äntligen fixade han det! Under dagen har det upprepats flera gånger, så nu kan han det verkligen. Inte om han är för trött eller för hungrig, men i normalläge får det finfint. Från rygg till mage alltså. Från mage till rygg gjorde han en gång för några veckor sedan, det har han inte gjort om. Skumt det där.