Mias nyårskrönika

Ja, så lägger vi då ännu ett år till handlingarna. Kommer vi tänka tillbaka och sucka "Ja, se 2011, det var ett speciellt år!", eller kommer det bara vara ett i mängden? Jag tänkte summera året lite ur mitt eget perspektiv.

2011

Jag inledde året ganska hemligt, men redan på årets första arbetsdag berättade jag för mina kollegor vad som komma skulle. Eleverna fick vänta in nyheten några veckor till, jag ville göra ultraljudet först, så att vi visste att allt såg bra ut. Som väntat var det en del elever (uteslutande ett kön, gissa vilket :-)) som blev helt exalterade, medan andra tyckte det var totalt ointressant. Precis som jag hade anat.
I februari blev jag för första gången inlagd på sjukhus. Det började med en taxiresa till specialförlossningen sent på lördag kväll, diagnosen hette hydronefros. Bebisen i livmodern låg och tryckte på mitt njurbäcken, vilket gör sjuuuuukt ont. Några nätter på spec-bb och några dagar sjukskriven hemma, sedan en veckas lov. Efter det: jobb. Men, det gick ju inte så bra. Efter bara en dryg vecka blev det läkarbesök för sjukskrivning på 50% under resten av graviditeten. Arbetsmässigt blev det sedan lite udda. Jag lämnade över 6orna till vikarien Isabelle, så dem kunde jag släppa helt. Resten av eleverna skulle ju ha betyg, så dem kunde jag inte välja bort. Uppdelningen blev att Isabelle tog hälften av mina lektioner, eleverna träffade alltså mig en gång i veckan och Isabelle en gång i veckan, och hon gjorde det jag planerade. Det gav mig kortare dagar, ett lägre tempo och möjlighet att stå ut med smärtorna. Det funkade förvånansvärt bra, mycket tack vare att jag och Isabelle kommunicerar på samma våglängd.
Annat som hände under vintern och våren var bröllopsfest för Magnus och Anki och möhippa för Anna, numera Ericsson. Det blev ju även bröllop för Anna och hennes Kristofer, men det missade vi. Och så shoppade vi barnvagn, kläder och en massa annat i miniatyrstorlek. Jag hade nämligen en konstig känsla av att jag inte skulle lita på det där datumet som barnmorskan gav mig. Redan i april sade jag till tjejerna i pysselgruppen att jag trodde att bebisen skulle komma ut i förtid.
I maj är det högt tempo för betygsättande lärare. Fullt upp med inlämningsuppgifter, nationella prov, utvecklingssamtal och annat kul. Jag var tydlig mot eleverna redan i januari när jag berättade att jag var gravid, och sade till dem att de inte kunde lita på att jag skulle kunna rätta saker under terminens sista månad, och att de skulle se till att visa mig vad de kunde redan före påsk, för säkerhets skull.
Så en tisdag frågade jag några kollegor under lunchen om de visste varför man har ont i magen när man bara är i vecka 35. Jag körde på och hade lektion tillsammans med en kollega efter lunch och hade sedan den näst sista gruppen i engelska nationella provet, den muntliga delen. Under provet kände jag i alla fall inte av magen, men efteråt märkte jag att någonting hände. Jag bad Isabelle att kolla på mina pärmar, så att hon visste var mina anteckningar kring betyg osv fanns, och var jag hade lagt alla högar med nationella prov. Rektor Camilla kom förbi just då och beordrade mig att gå hem. Jag ringde till förlossningskoordinatorn, jag hade precis missat telefontiden för den vanliga mottagningen. När hon frågade mig om smärtorna kom och gick som i vågor blev jag halt ställd. Hon pratade ju om värkar! Det skulle ju inte jag ha! Jag åkte hem och vilade, med hjälp av en Panodil, men det hjälpte inte. Jag ringde Jeremy mitt i hans körrep och bad honom komma hem, det var dags att åka in till förlossningen och kolla vad som hände. I det läget var jag fortfarande inte inställd på att det var förlossning på gång. Men jodå, förlossningen hade börjat och det var värkar jag kände. Vi fick åka hem under natten, och nästa dag stannade vi båda hemma. Framåt eftermiddagen var det dags att åka in. Naturligtvis var det problem i trafiken, och taxichauffören mötte oss med "Östra sjukhuset, nej, det går inte, alla vägar stopp". Paniken jag kände i det ögonblicket går inte att beskriva, jag skulle ju föda barn! Men så kom jag på att det ju finns ett sjukhus till att åka till, full fart mot Mölndal, tack. Väl framme gick det fort, och 20.05 låg ett gossebarn på min mage.
Tiden efter det har naturligtvis präglats av Adrian, allt annat hade varit konstigt. Vi blev kvar på bb/neonatal i 10 dagar, och vi fortsatte vara inskrivna lika länge till, fastän vi fick vara hemma. Han växte snabbt, och trots att han var miniliten när han föddes (två standardavvikelser under genomsnittet för att vara född fem veckor för tidigt) var han ikapp och låg viktmässigt mitt på kurvan efter bara tre månader. Idag är det ingen som märker att han är för tidigt född.
Under hösten började jag leta mig fram till något slags vardag som föräldraledig. Genom föräldragruppen på BVC lärde jag känna Hanne och hennes son Nicolai. Vi har också umgåtts mycket med Kajsa och Molly. Det har blivit barnvagnspromenader, fikor, öppna förskolan och fler fikor.
Höstes icke barnrelaterade aktiviteter har innefattat Tosca på operan med Jeremy, Anna och Andreas, en väldig massa orkester- och kammarmusik, ett biobesök, julfirande och någon enstaka fest. Jag har också umgåtts mer än någonsin med min släkt. Jag träffar kusiner minst en gång i veckan, ofta flera gånger. Bland annat har jag hjälpt Daniel att ta sig igenom en synnerligen opedagogiskt upplagd tyskakurs på GU, och fått smaka på massor av hans hembakta bröd. Camilla jobbar inte måndag-fredag, så vi har massor av tid att ses, hon är ju dessutom expert på barn och gillar sådana. Toppen! Frida har också ställt upp som barnvakt, det går superbra. Det är riktigt kul att umgås med släkten, inte bara på jul och när någon fyller år!
Sedan har jag ju faktiskt jobbat även under hösten. För ett drygt år sedan blev jag tillfrågad om att bli biträdande stadsdelsombud för Lärarnas Riksförbund i Lundby. Ju längre titel desto svårare uppdrag? Nej, men kul är det! Jag sitter med vårt ordinarie ombud på en del möten och lär mig massor. Det var så roligt under våren att jag ville fortsätta under hösten, och med stöd av Jeremy, min mamma, Camilla och Frida har det funkat. I en väldigt mammig period fick Adrian följa med mig på en del möten, men det funkade helt okej. Inte det ultimata, men det gick. Jag hoppas på att kunna fortsätta under våren, för det är verkligen kul. Nackdelen med fackligt arbete är att man fokuserar på det som inte är bra, och försöker få det att bli bättre. Som tur är så jobbar jag i en stadsdel med bra chefer inom skolan, så arbetet flyter på bra. Jag kommer inte sikta in mig på en karriär som fackpamp, men det är kul att lära sig mer inom ett annat område än man är van vid.
Om man ska summera året handlade det alltså om graviditet, graviditetskrämpor, fackligt arbete, fikor, musik och, framför allt, Adrian. Hur ska man kunna trumfa det år man blev förälder? Kan något år betyda mer än det här året? Jag tror inte det. Men jag är helt säker på att livet inte kommer bli mindre fantastiskt framöver. Adrian är ju här och förgyller det!