Det var den sommaren...

Imorgon börjar den igen. Vardagen. Lämning på förskola, buss till jobb, hem för att fixa middag osv. Känns just nu avlägset, men ändå så nära.
Jag har haft 7,5 härliga veckor tillsammans med Adrian, fyra av dem har Jeremy också varit ledig. Ikväll fattade Adrian plötsligt vad det handlade om. "Manna bobbet nä." Efter all denna tid tillsammans är det klart att han inte vill att det ska ta slut, och jag både förstår honom och håller med. Samtidigt som det ska bli skönt att få komma tillbaka till jobbet. Få sjösätta alla idéer jag har klurat på under sommaren. Träffa eleverna och kollegorna igen. Allt det där. Det finns ett ganska stort ångestmoln tyvärr: mitt arbetslag kommer under minst ett år vara uppdelat på två skolor, och eleverna och några kollegor kommer åka fram och tillbaka. Om det fanns kommunikationsbrister förut kan ni gissa hur det blir nu. Några kollegor kommer jag knappt träffa alls. Hur ska vi då kunna samarbeta kring samma elever? Det blir till att kämpa för att få det att funka.

Vardagen de senaste veckorna har handlat om tvåårstrots, potträning och språkutveckling. Nu blir det Lgr11, gruppstärkande övningar och språkutveckling på en helt annan nivå. Nu kör vi!

Perspektiv

Barn är bra på att ge vuxna perspektiv. Vad är roligt och spännande? Just nu är följande höjdpunkter för Adrian, 22 månader:

Åka bil
Skala ägg
Titta på fiskar
Traktorer, grävmaskiner och andra arbetsmaskiner
Titta på foton på sig själv och andra han känner
Äta vatten med sked
Flytta saker, t.ex. yoghurt från plats a till plats b med sked
Påpeka vad som är hans
Videosamtal med mormor

Livet måste inte vara komplicerat.

Adrian, 19 månader gammal

Det har hänt mycket med Adrian de senaste månaderna. Han går stabilt, klättrar på allt som kan klättras på och använder gärna allt möjligt som pall för att nå ännu längre upp. Allt ska utforskas, speciellt om det har sladd eller knappar. Finmotoriken blir bättre, det byggs torn av duplo-klossar och han kan ibland sätta i sladdar i t.ex. PS3-kontrollen. Han stoppar inte längre allt i munnen, vilket är väldigt trevligt.
Den viktigaste utvecklingen gäller dock språket. Han förstår massor, svarar tydligt ja och nej, om än inte med just de orden. Han förstår väldigt mycket mer än han talar, men varje dag dyker det upp nya ljud som av sammanhanget kan förstås av oss närstående. För utomstående kan det verka obegripligt att urskilja när "babba" betyder pappa, mamma, lampa, Barbapappa eller napp, men för oss är det inte lika svårt. Han kan peka ut massor av kroppsdelar, djur på bilder och leksaker, och begreppen blir mer och mer abstrakta. En kanin kan vara tecknad i en bok, ett gosedjur, ett levande djur eller en uppstoppad variant i NKs julskyltning. Det går mycket lättare att kommunicera och det gör också att ledsna stunder ofta blir kortare då det går att lokalisera problemet och åtgärda det. 

Favoritdel av kroppen: naveln. Går det att pilla i den så pillar han.
Favoritrum: köket. Rotar gärna i alla lådor samtidigt.
Favoritförälder: pappa. Jag duger, men det finns ingen som helst tvekan om att pappa är bäst i hela världen just nu.
Favoritmat: mycket fisk. Saker som var favoriter för några månader sedan går kanske inte hem just nu, men det finns inget direkt som han ratar, det går efter humöret. Under jul har han ätit sig mätt på sill, lax och ägg med räkor. Många har skrattat åt det.
Favoritgosedjur: ugglan. Så klart.  

Bokmässan

Redan som barn byggde mamma upp förväntningarna kring mässan, vi var på bokmässan många gånger i barndomen. Och det finns kvar, jag vill dit varje år! Läser jag så många böcker? Nej, det kan jag inte påstå. Men jag älskar att titta på dem, och att få tillbaka lässuget.
Jag slutar tidigt på fredagar och planen var att kasta mig iväg till Adrians förskola och sedan skulle vi kasta oss in till stan och vara framme vid 15-tiden. Det blev inte så. När Adrian väckte oss i morse var det tydligt att han inte mådde bra. 38,8 visade termometern, under dagen har den stigit till 40,3. Det blev min första VAB-dag någonsin. Eftersom min underbare make visste hur gärna jag ville komma till bokmässan slutade han jobbet lite tidigare och kom hem så att jag kunde komma iväg i alla fall. Jag är så tacksam!
Årets mässa blev alldeles lagom. Jag svängde förbi LRs monter och hälsade på några kollegor där. Jag spanade en del efter läromedel, men insåg snabbt att det inte fanns något nytt. Jag köpte en hel del barnböcker till Adrian. Jag köpte Fredrik Backmans båda debutböcker och fick dem signerade av författaren själv. (Jag hade med choklad, precis som jag hade lovat på twitter. Dock fel sort.)

Sedan blev det naturligtvis en titt bland alla ordböcker hos Norstedts. Jag fastnar där varje gång. Jag köpte inte den här. Fast jag ville. Den kostade 1700:- på mässan.

I stället köpte jag den här. En ordbok utan ord. Den kostade bara 50:-. Lite mer rimligt. Har jag nämnt att jag är lite fanatiskt intresserad av ordböcker?

Lägg till en kopp kaffe och möten med några trevliga vänner och bekanta så kan ni lista ut att det blev en riktigt trevlig eftermiddag. Jag ska se till att vänja Adrian vid att gå på bokmässan också. Jag hoppas att han kommer att gilla böcker, och att det kommer att finnas böcker när han växer upp. Datorer och läsplattor i all ära, men att bläddra i en riktig bok ger en speciell känsla, och den vill jag inte tappa bort.
Dagens inköp: två skönlitterära böcker, en ordbok, ett spel, sex barnböcker, två tidningar, en  prenumeration (Filter) och en stjärngossestrut i tyg med tillhörande stjärna på pinne. Mycket nöjd!

Jobbstart avklarad, föräldramöte likaså

Vad jobbigt det är att gå upp tidigt! Det var länge sedan jag behövde gå upp tidigt fem dagar på raken. Långa arbetsdagar, och på det orkesterrep på tisdagkväll och spelning direkt efter jobbet på fredagen. Jag somande framför tvn kl 22 på fredag kväll. Mastig vecka!
Att lämna Adrian på morgonen är jobbigt, det ska jag inte förneka. När jag väl är igång på jobbet hinner jag inte tänka så mycket på honom, då är det fullt upp med annat. Men så kommer det ett mms eller en liten bild på facebook, då börjar saknaden göra sig påmind. Leendet jag möter när jag kommer hem från jobbet är oslagbart! Det är lättare att ta sig i kragen och åka hem från jobbet i alla fall, när man vet vem som väntar.
Ikväll var vi för första gången på Studiegångens förskola, avdelning Safiren. Föräldramöte. Personalen gav ett bra första intryck, och de föräldrar vars barn gått där längre hade bara bra saker att säga. Det bådar gott. Imorgon blir det inskolningssamtal med Ann-Karin, den förskollärare som är ansvarig för Adrian. Nu närmar sig verkligheten.

Så tog även den här fasen slut.

Imorgon är det måndag. Inte vilken måndag som helst. Måndagen då jag börjar jobba. Vi har en månads mjukstart på det nya livet, Jeremy ska vara hemma två veckor först, sedan två veckor till för inskolning på dagis. Sedan blir det så där fullt ös. Jag jobbar 100%, Jeremy kommer jobba 80% och Adrian på dagis fyra dagar i veckan.
Hur har då det här året varit? Jag behöver fundera lite på vad som hänt, vad jag har gjort och vad jag kommer sakna mest.
Vardagsrutinerna har ändrats väldigt mycket efter hand. I början var det amning nästan hela tiden, och jag gick inte en meter utan att ha en liten frottéhandduk tillgänglig pga Adrians ständiga småkräkande. Sedan kom fasen då vi umgicks mycket ute, en hel del rytmiksamlingar på öppna förskolor och besök på museernas barnutställningar och lekrum. Sedan kom våren, med mycket utelek och lekplatshäng. Sedan kom semestern.
Jag lyckades jobba 10% under hela läsåret, vilket ibland kändes som den bästa idén någonsin och ibland som lätt vansinne. Det hela gick ihop tack vare att Jeremy kunde ta några enstaka dagars föräldraledighet, för att min mamma har ett flexibelt jobbschema och ställer upp så fort hon kan, för att Jeremys mamma är ledig på fredagar och har ställt upp massor, och för att jag har två fantastiska kusiner som älskar barn och ställer upp så fort de kan. Camilla och Frida har varit fantastiska.
Det här har också gjort att Adrian har vant sig vid att vara med många olika människor. Han är social, ler ofta mot främlingar och jag är övertygad om att inskolningen på dagis kommer att gå som en dans.
Sällskapet under året har till stor del styrts av vilka som har varit lediga på dagtid. Tidigt under hösten lärde jag känna Hanne, via föräldragruppen på bvc. Inte anade jag då att vi skulle bli vänner och umgås jämt och hela tiden. Kajsa kände jag sedan innan, och jag är så tacksam att vi råkade få barn så tätt. Både Hanne och Kajsa är ganska spontana av sig och tvekar inte att anpassa sig till nya ideer. Det gör att allt blir väldigt lätt, och vi har haft väldigt kul ihop. Adrian, Nicolai och Molly leker jättebra ihop och jag hoppas att de kommer träffas en del framöver också, även om det inte kan bli lika ofta. Det här gänget kommer jag att sakna att umgås med varje vecka. Tur att vi ses ibland i alla fall.
Några andra jag har umgåtts mycket med är två av mina kusiner. Camilla har ett jobb där hon är ledig mitt i veckan och jobbar helger ganska ofta, vilket gör att vi ganska ofta har kunnat luncha på stan och umgås. Att hon är den som Adrian tyr sig till allra mest utöver oss föräldrar försvårar ju inte heller situationen. Jag hade gärna fortsatt träffa henne ofta. Det lär väl bli lite mer sällan nu, men vi kommer ju ändå ses. Och Daniel har jag också träffat en hel del, en del brödbak och matlagning, bland annat, och lite tyska. Det är kul att umgås med sina släktingar!
Men det finns en till som jag kommer sakna att umgås med. Adrian, så klart. Vi kommer ses en stund på kvällen, och på helgerna. Räcker det? Kommer mitt hjärta gå sönder? Vi får väl se om jag går ner i arbetstid efter ett tag, om det är för jobbigt. 
Imorgon ska jag alltså gå upp tidigt. Och på tisdag. Och på onsdag. Och torsdag och fredag. Och så samma sak nästa vecka. Man vänjer sig nog. Hoppas jag. Jag kommer sakna det här. Det har varit slitigt i perioder, men ändå så härligt.

Så trött på sjukdomar!

De senaste veckorna har präglats av sjukdom. Inte så allvarligt alltid, men ändå. Det har varit förkylningar, jag, Jeremy och Adrian, om och om igen. Vi smittar varandra hela tiden. Dessutom fick jag en öroninflammation. Och så var det magsjukan som maken så snällt gav mig när han själv skulle resa bort. I slutet av förra veckan blev Adrian förkyld igen. Det slutade med en promenad till barnakuten sent på fredag kväll för att få hjälp med andningen. Obehagligt! Fick dock hjälp väldigt snabbt och medicinen hjälpte bra. Så nu är han bara snorig.
Var det klart nu, då? Nej, då går alla kompisarna och blir sjuka. Igår var ett barn sjukt, så vårt sällskap för dagen uteblev. Idag skulle vi hem till en annan kompis. Vad händer? Barnet får feber!
Kan de inte hålla sig friska så vi kan umgås? Vill ju se glada barn som kryper/går omkring med ett leende på läpparna och snor leksaker från varandra. Inte ledsna barn som snorar och sover. Blä.

Ettårskalas

Ja, så har det då hänt. Adrian har fyllt ett år. Jag har en ettåring hemma. Helt sjukt galet!
Själva födelsedagen blev inte så speciell, det var matlagning för hela slanten, men vi firade desto mer på lördagen. Det var stort kalas i bostadsrättsföreningens festlokal med familjer, släkt och vänner. Många gäster blev det: 33 vuxna och 13 barn. Snacka om liv och rörelse! Som vanligt är problemet att man inte hinner prata tillräckligt med alla, man räcker ju inte till. Men alla vet ju hur det är.
Jag och Jeremy har helt olika kalasrutiner med oss hemifrån, och nu ska vi skapa våra egna rutiner för vår egna, lilla familj. Inte helt lätt. Min släkt har alltid stort kalas när någon fyller år, Jeremys släkt bjuder sällan fler än närmsta familjen. Vi bakar alltid själva, Jeremys familj bjuder på köpetårta och kanske köpt smörgåstårta. Hur ska man få ihop det här? Just den här gången blev det hemmagjord smörgåstårta. Tur att min mamma gillar att laga mat, annars hade det aldrig gått. Nedan kommer en ganska utförlig beskrivning av maten, så gillar man inte smörgåstårta är det bäst att sluta läsa nu.

En blogg jag brukar läsa, Kryddburken, är full av recept på smörgåstårta, då detta är bloggaren Lindas specialitet. Då jag aldrig gjort en smörgåstårta förut satte jag mig och läste igenom det hon skrivit om smörgåstårtor och utgick från det. Jag ville ha en med skinka, Jeremy ville ha en med räkor och det fanns flera vegetarianer på gästlistan. Dessutom har Linda skrivit om en tårta som barnen gillade. Ingen tvekan: det fick bli fyra sorter! Jag utgick från Lindas recept när det gäller varianten med skinka, googlade lite om vegetariska alternativ och gick på magkänsla när det gällde de andra två. Så här blev det. 

Smörgåstårta med skinka

 

Första lagret var hackad, rökt skinka och mandarinklyftor på burk utblandat med grundröra. (Grundröran var genomgående vispgrädde, crème fraiche, majonäs, salt och peppar.) Andra lagret var kokta ägg och mjukost med grundröra. Sjukt gott!

Smörgåstårta med lax och räkor

 

Ett lager med rökt lax i strimlor och grundröra, ett lager med kokta ägg, grundröra och röd stenbitsrom. Ett berg av räkor på toppen. Det blev inte så mycket kvar av den här. Galet gott.

Vegetarisk smörgåstårta med avocado och fetaost

 

Först avocadomos med rödlök och grundröra, sedan mosad fetaost med soltorkade tomater. Gott, men inte lika fantastiskt som jag trodde det skulle bli. Måste klura på vad som saknades.

Barnens smörgåstårta

 

Gjord på Hönökaka som lades så det blev en cirkel. Här gjorde jag grundröran okryddad och utan majonäs. Första lagret var leverpastej och grundröra och andra lagret var skinkost (mjukost med skinka i) med grundröra. Hur gott det var? Så här nöjt var födelsedagsbarnet. Han tjöt av glädje!

Efter maten var det dags för tårta. Det blev en repris av något jag, Birgit, Louise och Linn serverade på vår 100-årsfest för snart sju år sedan. Ingen verkade komma ihåg den, vilket nästan var konstigt. Jag mindes den som fantastisk, men antingen spelar minnet mig ett spratt eller så lyckades vi inte lika bra den här gången. Den blev god, men inte himmelsk. Fyra chokladbottnar i varje, chokladmousse i mittenlagret och hallon med kesellakräm i de två andra lagren. På toppen rosa marsipan. Det är inte lätt att kavla ihop två cirklar marsipan till en rektangel. Och det blir inte alls snyggt om de olika locken har lite olika nyanser. Tur att det finns vispgrädde och florsocker som kan dölja skavanker. Det verkade som att tårta var godkänd, Adrian gillade den i alla fall!

Som ni förstår var vi ganska trötta när vi kom hem. När jag i förmiddags klev ut i solen för att hämta hem de sista smörgåstortorna från lokalen kände jag mig nästan bakfull. Kan man bli det på smörgåstårta och mineralvatten? 

Tack alla som hjälpte till och som firade Adrian. Det blev en toppenhelg!

För ett år sedan

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag gjorde för ett år sedan. Hur jag var på möhippa och hade svårt att sitta på gräsmattan i Slottsskogen för att magen var i vägen. Hur vi var och tittade på en lägenhet som vi inte bytte mot våran. Hur vi var på första träffen med föräldragruppen på MVC, där barnmorskan började berätta lite om förlossning. Hur jag på vägen hem påpekade att det kanske var dags att börja ha mobilen på om man snart ska bli pappa.
Hur jag vid lunchtid dagen efter det, på tisdagen, började få lite ont i magen, och frågade mina kollegor som fött barn om de visste vad det kunde vara. Ont i magen i vecka 35, liksom, vad är det? (Carina erkände sedan att hon hade tänkt att jag borde fatta att det kunde vara förlossning på gång, men det fanns inte i min värld.) Hur jag hade lektion tillsammans med Andreas, och några gamla elever kom på besök. En grupp nationellt prov i engelska, muntligt. Och så till slut insikten att det nog är dags att i alla fall ringa och prata med någon inom vården. Och så var klockan så mycket att alla ställen med kontorstid hade stängt, så då fick man ringa förlossningskoordinatorn. Galet, liksom, jag skulle ju inte föda än på länge. Och så kom den där skumma frågan. "Kommer smärtan liksom i vågor, så det tilltar och avtar." Chocken. Hon pratar ju om värkar! Det kan inte jag ha! Det är långt kvar! Hem, Alvedon och vila. Någon timme senare ringde jag Jeremy mitt under körrepet för att beordra hem honom. Dags att åka in till förlossningen för koll. Det var på gång.
Vi fick åka hem över natten, efter undersökning. Jag fick i alla fall klart för mig att oavsett om bebisen skulle komma nästa dag eller om två veckor så skulle jag inte jobba mer. Klart och tydligt. Skickade dock några jobbmail även kommande dag. På onsdag var det ingen tvekan längre. Overkligt. Taxin dröjde, det var mycket trafik. När den väl kom: "Inte Östra Sjukhuset, det går inte, alla vägar är stopp." Panik. Mölndal. Vi kom in till förlossningen 18.30. 20.05 låg Adrian på min mage. Fem veckor för tidigt, 45 cm lång, 2340 g lätt. Och alldeles underbar.
Jag tror att födelsedagar ibland är viktigare för föräldrar än för barn. I år det då i alla fall.
Den 18e maj fyller Adrian år!

Ljuva dagar

När solen skiner och termperaturen stiger är det inte alls jobbigt att vara föräldraledig. Idag träffade jag Kajsa + Molly och Hanne + Nicolai i Slottsskogen. Vi började med lunch vid Björngårdsvillan och hälsade sedan på alla djuren. (En get kom fram och slickade på mina fingrar. Väldigt skumt, men ändå lite trevligt.) Sedan blev det Plikta, där vi var allt annat än ensamma. Grabbarna sov och Molly gick omkring medan vi drack kaffe. Så kom höggravida Anna och gjorde oss sällskap, liksom Helena + Alicia. Solen sken, barnen lekte och var glada, kaffet smakade gott, trots att jag hade lyckats få med en hel del sump, och livet var allmänt bra. Man kan ju liksom inte vara annat än glad en sådan här dag. Att man dessutom springer på andra bekanta gör inte dagen sämre, även om man inte hann prata med alla.
Om det fortsätter så här vill jag inte börja jobba i augusti. Det här är livet!

Vad var planen?

Ibland har man planerat allt så väl. Så in i minsta detalj. Den här helgen började planeras redan i januari, av den enkla anledningen att vi är dubbelbokade idag. Jag ska spela med orkestern på Öckerö och Jeremy ska delta i sitt livs första idrottstävling, Premiärloppet. Barnvakten har varit inbokad länge, min mamma skulle ta med Adrian och följa med ut till Öckerö och lyssna. Allt skulle funka så bra.
Så blev Adrian sjuk. Inte så hög feber, inte så illa, men hostig, snuvig och allmänt kinkig. Då rasade planen. Inte så mycket, men ändå. Jag har hittat annan skjuts till Öckerö, mamma stannar hemma med Adrian tills Jeremy kommer hem och skjuts hem hittar jag väl på något sätt. Man ska inte planera för mycket. Då blir det inte som man tänkt ändå.

Vardagen som förändras

Nu har jag varit föräldraledig i snart ett år, och vardagsrutinerna borde väl sitta ganska bra. Det underbara och samtidigt jättejobbiga är bara att det hela tiden förändras. Alla dessa fikor börjar ta slut efter hand som barnen blir för stora för att vilja vara på café. Att sitta framför tv:n på förmiddagen när Adrian ligger bredvid på soffan är ett minne blott, nu är det hans lek som är i fokus. (En tydlig följd av detta är att jag ligger efter med mina tv-serier. Massor av avsnitt som väntar!) Samtidigt behöver jag få lite tid för mig själv också. Man hittar nya trix och nya rutiner. Om vi bara är hemma själva brukar vi vara i Adrians rum efter frukost, fram till förmiddagsvilan. Han leker ofta själv, bara man är med i rummet så han har sällskap. Jag har börjat ta med mig latten, datorn och telefonen in till hans rum, då får jag egentid samtidigt som han får sällskap. Dålig mamma? Jag tycker faktiskt inte det. Jag är övertygad om att Adrian mår bra om jag mår bra, och ibland måste jag slinka in lite Mia-tid för att få bättre kvalitet på Adrian-tiden.
Andra saker som förändras är maten. Sedan sonen upptäckte mackornas underbara värld är inte gröt särskilt kul längre. Nackdelen - brödbitar över hela köket. Och messmör är kletigt och svårt att torka bort. Men det överlever man. Så länge man får ett solskensleende då och då!
Måste köpa kläder också. Kille växer ju! Favoritplagg läggs undan, det som hamnat längst ner i lådan hade visst glömts bort och är nästan för litet innan man hunnit använda det. Nytt ska köpas in. Ny årstid. Nya lekvanor. Skor. Ytterkläder som tål väta.
Det finns egentligen bara en sak man kan vara säker på. Oavsett vad man gör så kommer någon, känd eller okänd, att påpeka att man klätt på barnet för lite och att det nog fryser. Oavsett vad barnet har på sig. Oavsett väder.

Sjuk igen!

Jag vet att små barn måste vara sjuka. De måste bygga upp sitt immunförsvar. Men det är inte kul ändå. Jag var borta igår kväll och när jag väl kom hem hade Adrian vaknat helt hysterisk två gånger redan. Jag fick ta två vändor till innan vi gick och lade oss. Efter fyra vändor till under natten, då välling inte alls dög som det brukar, gav jag upp och plockade in sonen till vår säng. Tror det tog i alla fall en halvtimma innan han somnade. Nu är han snorigare än någonsin, hostar och gnäller och är allmänt kinkig. Jag skulle varit på jobbmöte idag. Skulle till BVC. Kanske en vända till lekplatsen. Den här dagen kommer ju suga! Och ikväll är det Jeremys tur att vara borta på rep. Det innebär att jag är ensam hemma med gnällisen till i alla fall kl 21. Bara elva timmar kvar... :-P

Glädjeämnen

Ibland blir jag sådär varm i magen av välmående. Väldigt ofta när jag går omkring här i Björkekärr och inser att jag får kalla det hemma. När jag inser att jag bör lägga granntanternas namn på minnet. Och när jag ser ett par med en dotter i Adrians ålder gå in i grannuppgången och tänker att det där kanske blir hans kompis snart. Eller som idag, när jag var på väg hem från busshållplatsen och såg den här.

 

Tänk att få gå till bokbussen med Adrian varje vecka. Vilken lycka!

Min son har ett språk

Som språklärare, språknörd och allmänt intresserad av lingvistik har jag naturligtvis höga förväntningar på mitt barns språkutveckling. Troligtvis på ett lite mer nördigt sätt än de flesta föräldrar. Nu har det äntligen börjat! På skottdagen började Adrian plötsligt upprepa öppna stavelser, det klassiska bababa. Direkt kom fokus på tävlingen: ska han säga mamma eller pappa först? Rent ljudligt blev det pappa, men det är inte det som ordet betyder. I förrgår började jag ana att ljudet hade blivit kopplat till ett fenomen, och igår kom upprepade bekräftelser i form av riktade blickar och pekande: baba/papa betyder lampa!
Det är så häftigt att han kan kommunicera! Även om ordförrådet än så länge är sjukt begränsat, så är en gigantisk värld på väg att öppna sig. Så härligt det är! Knappt 10 månader gammal kan min son kommunicera om sin observation av världen: där är en lampa! (Ja, det finns lampor i nästan alla rum. Lika spännande varje gång! :-))

Vårsol = glasspremiär!

Vilken underbar dag! Efter lunch och lek på Frölunda torg med Kajsa och lilla Molly åkte jag, Adrian, Hanne och Nicolai in mot stan igen. Vi hoppade av vid Botaniska och promenerade genom Slottsskogen, Linnéstan, Haga och Vasastan ner till Nordstan. Vid Hagakyrkan pausade vi med vårens första glass i solen. Killarna fick provsmaka lite glass och verkade gilla det. Kanske gillade de det fina, prassliga glasspappret ännu mer. Vilken underbar dag!
Morgondagen kan inte bli sämre. Då får vi nycklarna till nya lägenheten!

Genus i förskolan

Debatten om hen och genustänk i barnuppfostran debatteras mycket i media just nu, senast i Kvällsöppet igår kväll. Tack vare tv4Play kan man komma ikapp dagen efter, tack tekniken!
Jag måste få skriva ner några tankar kring det här. Jag har läst genusvetenskap på universitetet, men har inte någon vetenskaplig grund för det jag skriver. Jag har varit med i min skolas genusgrupp men är ingen expert för det. Men magkänsla och sunt förnuft är en bra början.

Att behandla barn genusneutralt handlar för mig inte om att förbjuda pojkar att leka med bilar eller fickor att ha rosa klänningar. Det handlar om att öppna dörrar och visa att det är okej att vara som man är, oavsett kön. När jag gick i lekis skulle vi ta porträttfoton. Vi skulle ha en leksak med på kortet. När jag skulle välja leksak rättade fröknarna till situationen och gav mig en docka. Den fulaste dockan som fanns. Jag hatade dockan. Men jag var ju flicka, så visst skulle jag hålla en docka på fotot. Det är ett typexepel på en begränsning! Jag lekte inte med dockorna på lekis (det gjorde jag säkert i andra perioder, men inte där och då), varför skulle fotot då visa på en situation som inte stämde?
Samhället utgår från normer, och normen i vårt samhälle är en vit, hetrosexuell, icke-funktionshindrad man. Allt annat måste markeras. Om du i tidningen läser om "fotbollslandslaget" förväntar du dig säkert att stjärnan snarare heter Zlatan än Lotta. Om det är Lottas lag det handlar om brukar det oftast heta "damfotbollslandslaget". Könet avviker från normen, och då ska det markeras.
Vidare hanteras avvikelser från könsstereotyperna olika. Manliga egenskaper hos en tjej är positiva, men kvinnliga egenskaper hos en man är negativa. "Du kastar som en tjej", är det bra? "Kärringstopp"?

Vi har  nu ansökt om förskoleplats för Adrian, och jag började fundera på hur jag vill att han ska bli bemött på förskolan. Jag vill att han ska tillåtas att visa känslor, utan att det markeras som något negativt. Jag vill att personalen markerar att våld och aggressivitet är negativt. Jag vill att han ska tillåtas ta lika mycket, inte mer eller mindre, plats i gruppen som alla andra barn, oavsett kön. Jag vill att hans vänner ska omtalas som just vänner eller kompisar, inte tjejkompisar och killkompisar. Jag vill att han ska uppmuntras att leka med många olika barn och prova på många olika aktiviteter. Jag vill att han ska slippa blickar och leenden från barn och vuxna om han väljer att göra något som inte typiskt förväntas av honom, till exempel gå på promenad med en dockvagn eller sjunga och dansa. Jag vill att han ska få vara den han vill vara och uppmuntras i sin utveckling och sin nyfikenhet. Jag vill att pedagogerna ska prata med honom, förklara och diskutera, inte bara tillrättavisa och sätta stopp. Jag vill helt enkelt att han ska bli behandlad som ett barn, inte som pojke eller flicka. Kommer det bli så? Jag hoppas det. Kan jag med att ge den här texten till pedagogerna i hans grupp?

Genuspedagogik handlar inte om att pojkar inte ska få vara pojkar och att flickor inte får vara flickor. Det handlar om att barn ska få vara barn och att vi ska få ge dem möjligheter. Adrian får gärna arbeta med människor, vilket anses vara mer kvinnligt. Men han får också gärna ägna sig åt tekniskt arbete om han vill det, vilket anses vara mer manligt. Oavsett om han blir barnskötare, pilot, musikalartist, hårdrockare eller butiksbiträde kommer jag att älska och stötta honom. Jag vill bara att han ska vara lycklig!

Förskola

Tiden går så rysligt fort när man har ett barn att mäta tiden med. Det var ju typ i förrgår det där testet visade positivt, känns det som. Och nu har vi ansökt om förskoleplats. Barnet växer!
Det innebär att det idag är exakt sex månader tills jag ska börja jobba igen. Galet.
Och hur väljer man vilken förskola man helst vill placera sitt barn på, då? Som pedagog vet man ju att det allra viktigaste är personalen, men att gå runt till alla alternativ och träffa dem känns som en omöjlighet. Vi har utgått från var de ligger, det är väl en bra start. Sedan är det text och bilder på stadens hemsida som får avgöra resten. Hur mycket säger det, liksom? Det får bli en utflykt en solig helg, tror jag. Promenera runt och försöka få en känsla. Hur glada är teckningarna som barnen har ritat. Verkar barnen må bra här? Smått omöjlig uppgift, det här!

Äckelbebisvarning!

Alltså, bebisar kräks. Vissa bebisar kräks mer än andra. Bebisar som kräks mycket är tydligen oftare gossebarn än flickebarn. Adrian är av de kräkigare sorten. Man kan tycka att jag vid det här laget borde vara ganska van vid kräks. Men när han gosar in sitt huvud så där mysigt vid mitt huvud, liksom lite framåtlutad. Då förväntar jag mig bara gos. Inte en stor, stinkande spya rätt ner mellan tuttarna. Innanför bh:n. Tack för den, liksom.

Jag får amma!

Den senaste tiden har handlat mycket om Adrians tänder. Nu har framtänderna äntligen kommit fram och det verkar ha lugnat sig. Så då sätter mina tänder igång och bråkar. Min enda kvarvarande visdomstand, som jag vet borde opererats bort för länge sedan, har börjat bråka igen. Det är sjukt att tänderna inte räknas som en del av kroppen när det gäller svensk sjukvård, och mitt sätt att hantera det har varit att missköta mina tänder. Korkat, jag vet. Sist jag var hos tandläkaren var i Tyskland 2005, innan dess var det i Kungsbacka 2000. Ja, jag skäms lite.
Jag har ju varit med om det här förut, så jag visste vad som väntade. Sköljning med koksaltlösning som är ganska obehagligt och en penicillinkur på det. Inget konstigt med det. Men amningen, då? Adrian äter visserligen en hel del mat nu, men jag ammar fortfarande en hel del. Jag är medveten om att det kan ta slut ganska snart, men jag vill att Adrian ska få styra när det är dags att lägga av. Amning handlar inte bara om mat. För mig är det också en stund av extrem närhet, en stund för mig och mitt barn att komma varandra nära. Tanken att jag skulle kunna få både penicillin och starka smärtstillande tabletter har vandrat i mina tankar de senaste dygnen, och det har fått mig att oroa mig en hel del. När jag ammade Adrian i morse undrade jag om det var sista gången. Om jag skulle göra ett uppehåll under en vecka finns det risk att Adrian tappar lusten under tiden. Tänk om!
Visst blev det penicillin, men när jag frågade tandläkaren om amning kollade hon i systemen och lät mig läsa eakt vad det stod. Substansen går över i bröstmjölken, men det finns inga belägg för att det påverkar barnet. Jag passade på att dubbelkolla med farmaceuten när jag hämtade ut mitt Kåvepenin, och hon tolkade det likadant. Så jag kan fortsätta amma. Och vad jag har uppskattat amningen idag! Mycket mer än vanligt! Man saknar något först när man inte har kvar det, sägs det, och bara tanken att det skulle kunna försvinna räckte för mig. Jag ska njuta av amningen den tid som är kvar. Oavsett om det handlar om några veckor eller några månader. Det är vår stund. Min och Adrians.