Imorgon är det måndag. Inte vilken måndag som helst. Måndagen då jag börjar jobba. Vi har en månads mjukstart på det nya livet, Jeremy ska vara hemma två veckor först, sedan två veckor till för inskolning på dagis. Sedan blir det så där fullt ös. Jag jobbar 100%, Jeremy kommer jobba 80% och Adrian på dagis fyra dagar i veckan.
Hur har då det här året varit? Jag behöver fundera lite på vad som hänt, vad jag har gjort och vad jag kommer sakna mest.
Vardagsrutinerna har ändrats väldigt mycket efter hand. I början var det amning nästan hela tiden, och jag gick inte en meter utan att ha en liten frottéhandduk tillgänglig pga Adrians ständiga småkräkande. Sedan kom fasen då vi umgicks mycket ute, en hel del rytmiksamlingar på öppna förskolor och besök på museernas barnutställningar och lekrum. Sedan kom våren, med mycket utelek och lekplatshäng. Sedan kom semestern.
Jag lyckades jobba 10% under hela läsåret, vilket ibland kändes som den bästa idén någonsin och ibland som lätt vansinne. Det hela gick ihop tack vare att Jeremy kunde ta några enstaka dagars föräldraledighet, för att min mamma har ett flexibelt jobbschema och ställer upp så fort hon kan, för att Jeremys mamma är ledig på fredagar och har ställt upp massor, och för att jag har två fantastiska kusiner som älskar barn och ställer upp så fort de kan. Camilla och Frida har varit fantastiska.
Det här har också gjort att Adrian har vant sig vid att vara med många olika människor. Han är social, ler ofta mot främlingar och jag är övertygad om att inskolningen på dagis kommer att gå som en dans.
Sällskapet under året har till stor del styrts av vilka som har varit lediga på dagtid. Tidigt under hösten lärde jag känna Hanne, via föräldragruppen på bvc. Inte anade jag då att vi skulle bli vänner och umgås jämt och hela tiden. Kajsa kände jag sedan innan, och jag är så tacksam att vi råkade få barn så tätt. Både Hanne och Kajsa är ganska spontana av sig och tvekar inte att anpassa sig till nya ideer. Det gör att allt blir väldigt lätt, och vi har haft väldigt kul ihop. Adrian, Nicolai och Molly leker jättebra ihop och jag hoppas att de kommer träffas en del framöver också, även om det inte kan bli lika ofta. Det här gänget kommer jag att sakna att umgås med varje vecka. Tur att vi ses ibland i alla fall.
Några andra jag har umgåtts mycket med är två av mina kusiner. Camilla har ett jobb där hon är ledig mitt i veckan och jobbar helger ganska ofta, vilket gör att vi ganska ofta har kunnat luncha på stan och umgås. Att hon är den som Adrian tyr sig till allra mest utöver oss föräldrar försvårar ju inte heller situationen. Jag hade gärna fortsatt träffa henne ofta. Det lär väl bli lite mer sällan nu, men vi kommer ju ändå ses. Och Daniel har jag också träffat en hel del, en del brödbak och matlagning, bland annat, och lite tyska. Det är kul att umgås med sina släktingar!
Men det finns en till som jag kommer sakna att umgås med. Adrian, så klart. Vi kommer ses en stund på kvällen, och på helgerna. Räcker det? Kommer mitt hjärta gå sönder? Vi får väl se om jag går ner i arbetstid efter ett tag, om det är för jobbigt.
Imorgon ska jag alltså gå upp tidigt. Och på tisdag. Och på onsdag. Och torsdag och fredag. Och så samma sak nästa vecka. Man vänjer sig nog. Hoppas jag. Jag kommer sakna det här. Det har varit slitigt i perioder, men ändå så härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar