Debatten om hen och genustänk i barnuppfostran debatteras mycket i media just nu, senast i Kvällsöppet igår kväll. Tack vare tv4Play kan man komma ikapp dagen efter, tack tekniken!
Jag måste få skriva ner några tankar kring det här. Jag har läst genusvetenskap på universitetet, men har inte någon vetenskaplig grund för det jag skriver. Jag har varit med i min skolas genusgrupp men är ingen expert för det. Men magkänsla och sunt förnuft är en bra början.
Att behandla barn genusneutralt handlar för mig inte om att förbjuda pojkar att leka med bilar eller fickor att ha rosa klänningar. Det handlar om att öppna dörrar och visa att det är okej att vara som man är, oavsett kön. När jag gick i lekis skulle vi ta porträttfoton. Vi skulle ha en leksak med på kortet. När jag skulle välja leksak rättade fröknarna till situationen och gav mig en docka. Den fulaste dockan som fanns. Jag hatade dockan. Men jag var ju flicka, så visst skulle jag hålla en docka på fotot. Det är ett typexepel på en begränsning! Jag lekte inte med dockorna på lekis (det gjorde jag säkert i andra perioder, men inte där och då), varför skulle fotot då visa på en situation som inte stämde?
Samhället utgår från normer, och normen i vårt samhälle är en vit, hetrosexuell, icke-funktionshindrad man. Allt annat måste markeras. Om du i tidningen läser om "fotbollslandslaget" förväntar du dig säkert att stjärnan snarare heter Zlatan än Lotta. Om det är Lottas lag det handlar om brukar det oftast heta "damfotbollslandslaget". Könet avviker från normen, och då ska det markeras.
Vidare hanteras avvikelser från könsstereotyperna olika. Manliga egenskaper hos en tjej är positiva, men kvinnliga egenskaper hos en man är negativa. "Du kastar som en tjej", är det bra? "Kärringstopp"?
Vi har nu ansökt om förskoleplats för Adrian, och jag började fundera på hur jag vill att han ska bli bemött på förskolan. Jag vill att han ska tillåtas att visa känslor, utan att det markeras som något negativt. Jag vill att personalen markerar att våld och aggressivitet är negativt. Jag vill att han ska tillåtas ta lika mycket, inte mer eller mindre, plats i gruppen som alla andra barn, oavsett kön. Jag vill att hans vänner ska omtalas som just vänner eller kompisar, inte tjejkompisar och killkompisar. Jag vill att han ska uppmuntras att leka med många olika barn och prova på många olika aktiviteter. Jag vill att han ska slippa blickar och leenden från barn och vuxna om han väljer att göra något som inte typiskt förväntas av honom, till exempel gå på promenad med en dockvagn eller sjunga och dansa. Jag vill att han ska få vara den han vill vara och uppmuntras i sin utveckling och sin nyfikenhet. Jag vill att pedagogerna ska prata med honom, förklara och diskutera, inte bara tillrättavisa och sätta stopp. Jag vill helt enkelt att han ska bli behandlad som ett barn, inte som pojke eller flicka. Kommer det bli så? Jag hoppas det. Kan jag med att ge den här texten till pedagogerna i hans grupp?
Genuspedagogik handlar inte om att pojkar inte ska få vara pojkar och att flickor inte får vara flickor. Det handlar om att barn ska få vara barn och att vi ska få ge dem möjligheter. Adrian får gärna arbeta med människor, vilket anses vara mer kvinnligt. Men han får också gärna ägna sig åt tekniskt arbete om han vill det, vilket anses vara mer manligt. Oavsett om han blir barnskötare, pilot, musikalartist, hårdrockare eller butiksbiträde kommer jag att älska och stötta honom. Jag vill bara att han ska vara lycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar