Heja hen!

Inom grammatiken pratar man om öppna och stängda ordklasser. Substantiv, verb och adjektiv är typiska öppna ordklasser, det tillkommer nya ord hela tiden. Även adverb kan nybildas. Men det dyker sällan upp nya konjunktioner och prepositioner. Pronomen räknas också som stängd ordklass, vi har de pronomen vi har och så är det bra med det. Eller?
De senaste åren har det genusneutrala hen dykt upp i allt större omfattning. Av någon anledning är det både fantastiskt, vidrigt, underbart, hemskt och väldigt viktigt att debattera. Feministerna är jätteglada, medan motståndarna tror att alla män måste börja sittkissa om det införs. Men är det så allvarligt?
Jag använde hen i jobbsammanhang första gången hösten 2010. Jag fick faktiskt inga reaktioner över huvud taget. (Det kan betyda att varken elever, föräldrar eller kollegor brydde sig om att läsa min pedagogiska planering. Det kan också betyda att de trodde att jag hade halkat på tangentbordet. Eller att de inte tyckte att det var något att bry sig om.) Privat har jag använt det en del tidigare. Dock använder jag det mest i skrift, helt enkelt för att skriftspråk är mer genomtänkt och ordet inte ligger så naturligt i munnen att det kommer spontant när jag talar.
Jag använder inte ordet för att prata om någon bestämd människa. Jag kräver inte att någon ska prata om min son som hen för att han ska bemötas utan förväntningar på typiskt pojkbeteende. Däremot använder jag det när det är oklart om det är en man eller kvinna som avses, eller om jag vill avidentifiera en person i en anonym text.
I det första fallet handlar det om att ersätta det lagom jobbiga han/hon. Att det blir smidigare finns det ingen tvekan om, så motståndet här borde ju försvinna direkt. Det var så här jag användet det i min pedagogiska planering. "Eleven ska visa att hen kan kommunicera i tal och skrift." Enkelt sätt att slippa skriva om meningar i passiv form. Några protester här?
Det andra fallet kan vara både verkligt och fiktivt. Som lärare har man sekretess att förhålla sig till, men ibland vill man kanske lufta sina tankar om de där underbara eleverna ändå. Man kanske använder ett forum eller pratar med en bekant som inte känner till skolan och klassen. Börjar man då meningen med "En av mina elever, han gjorde en sak..." respektive "En av mina elever, hon gjorde en sak..." har man redan planterat en bild i mottagarens huvud. Åh, en kille på högstadiet, han gjorde säkert si eller så. Tonårstjejer, det vet man ju hur de beter sig. Ersätter man då han och hon med hen kan man redogöra för situationen utan att mottagarens erfarenheter och förutfattade meningar om hur tonåringar av respektive kön beter sig påverkar tankarna kring situationen som beskrivs. "En av mina elever, hen gjorde en sak...." Klockrent!
I fiktiva varianter kan det handla om att inte tydligt påvisa hur man förväntar sig att världen ser ut. En klassisk ramsa som många svenska barn har läst handlar om ett gäng apor som råkar ut för en olycka. "Fem små apor hoppade i sängen. En trilla' ner och slog sitt lilla huvud. Mamma ringde doktorn och doktorn han svara', "Inga små apor i sängen får vara"". Ja, alla barn, då vet ni att läkare är män. Jag känner personligen fler kvinnliga än manliga läkare. Om vi i stället använder "och doktorn hen svara'" kan barnet själv få fantisera fram en bild av doktorn. Kanske är det en man, kanske en kvinna, kanske en kanin eller hund. Genom att bestämma könet redan i ramsan begränsar vi barnets fantasti och tvingar på det strukturer och stereotyper som inte nödvändigtvis är aktuella i den värld som barnet växer upp.
Jag tycker inte att vi ska förneka våra kön. Det finns skillnader mellan män och kvinnor, och det får det finnas. Men vi måste börja fundera på hur stor roll de här skillnaderna ska få spela i vårt samhälle. När jag har varit hos en ny tandläkaren, ska de jag möter spontant fråga vad han hette? När en kvinnlig läkare går in för att möta en patient, ska hon då få frågan när läkaren kommer? Ska en man som jobbar inom förskolan få sneda blickar pga sitt kön? Ska kvinnor som arbetar på bilverkstäder behöva stå ut med en jargong som är nedlåtande mot kvinnor?
Jag är kvinna. Jag är gift med en man. Mitt barn är av manligt kön. Men han ska inte begränsas av det. Han är ett barn. Han kan bli vad han vill.

PS. Tandläkaren hette Fariba och hon har var jätteduktig!