Internationella kvinnodagen

Åttonde mars. Internationella kvinnodagen. "Grattis på eran stora dag" var skrivet på tavlan i personalrummet när jag kom till jobbet i morse. Jag suddade ut det. Varför ska vi kvinnor gratuleras?

Utan att gå in på en alltför lång utläggning: internationella kvinnodagen handlar om att uppmärksamma kvinnors situation i världen. Kvinnor som inte har samma rättigheter som män, som förväntas prestera mindre än män, som tjänar mindre än män, som ses som objekt, som inte får samma möjlighet till utbildning som män, som förväntas göra en större del av hushållsarbetet än män, som har svårare att få jobb än män, som hela tiden får frågan om hur hennes privatliv påverkar yrkeslivet, som hela tiden förväntas sätta familjen först. Vi i Sverige har kommit långt, men vi är absolut inte framme vid ett jämställt samhälle.

Jag vill inte gratuleras för att jag tillhör en samhällsgrupp som ännu inte lyckats få status som lika mycket värd som den andra halvan!

Om ni vill läsa fler kloka tankar om genus tycker jag att ni ska klicka in på Joakim Jakobssons sida Genustestet och Lady Dahmers blogg. De är experter på att öppna andras ögon för sådant som vi inte tänker på.

"Så ska ni se ut" - genusfotografens motsats

Idag var det dags för fotografering på jobbet. Jag var med min klass för deras klasskort och sedan skulle de fotas individuellt. Den unga, kvinnliga fotografen berättade för eleverna att de skulle få ta inte mindre än tre individuella foton, ett "klassiskt" där man sitter lite halvsnett, utan keps osv., och två valfria. So far so good, eller? Men så gjorde hon ett tillägg. "Då brukar tjejerna ofta ta ett så här bakåtlutat med håret hängande och killarna så här med armarna i kors. Eller om ni vill något annat."
Jag tror inte att fotografen i fråga var medveten om vad hon gjorde. Hon berätta för eleverna hur tjejer och killar förväntas vara. Tjejerna ska se väna ut och fokusera på sitt utseende: håret. Killarna ska se tuffa, slutna ut, med en pose som tydligt signalerar att de inte är villiga att släppa in någon. De som gör inte passar in i den här mallen, då? Visst lade hon till att de fick göra annorlunda, men när hon har presenterat huvudalternativen blir det mycket svårare att göra något annat. Tjejerna som itne har långt, svallande hår, var passar de in? Och de killar som faktiskt är öppna, mjuka och charmiga, ska de inte få visa sin personlighet?
Jag tog inte fajten, jag bet mig hårt i läppen. Det här är inte okej. Alla som arbetar i skolan måste följa värdegrunden, och jag kan inte se hur en skolfotograf kan få lov att frångå detta så grovt. Den första delen av skolans läroplan lyder så här (från skolverket.se):

Grundläggande värden
Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbild­ ningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke­konfessionell.
Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. 


De delar som jag markerat skulle jag vilja visa upp för fotografen. Hon skulle behöva fundera lite på det där.

Tuff? Min lille grabb?

Den senaste tiden har jag införskaffat en hel del saker inför förskolestarten. Det handlar om regnstövlar, ryggsäck, regnkläder och cykelhjälm, bland annat. Det svåra är inte att hitta bra kvalitet till bra pris, eller något annat grundäggande. Det som är svårt handlar om tre saker: märken, färger och coolhet.
Den första svårigheten är att hitta något som inte är något kommersiellt skräp, det vill säga saker med Disneys Bilar, Disney-prinsessor, Disney-hjältar, Hello Kitty, Pippi Långstrump, Alfons Åberg, Tummen, Pingu osv. Jag skulle vilja säga att jag inte ser ner på de som köper sånt skräp till sina barn, men jag gör ju det. I alla fall lite grann. Det finns förmildrande omständigheter, som att barnen är så stora att de påverkas av klasskompisar och andra barn. Men jag förstår inte hur man kan tvinga på sina barn det här skräpet innan de själva är medvetna om vad det är. Visst finns det olika grader av skräpet, och det är inte alltid det spelar roll. Man kan faktiskt köpa Cars-tapeter. Det är illa. Adrian har en boll som han älskar, utvald av ett barn som present, med Cars. Det är inte alls illa. Han tycker om bollen för att den är röd och för att den rullar. Och, ja, jag vet att många köper saker för att de själva gillar det. Jag tycker inte att ni är dåliga föräldrar. Men ni, ja ni vet vilka ni är, ni fattar ju. M har superbra föräldrar, trots att hon har en snuttefilt med Pingu. ;-) J är en härlig kille trots att hans favorittröja har bilder från favoritfilen Cars 2.
Nästa steg är att det som inte faller in i första kategorin ofta finns i två varianter: rosa/rött eller mörkblått. Jag älskar färgen blå, men jag vill inte att Adrian ska lära sig att det är viktigt att markera med färg vad som finns mellan benen. Han kan ha alla färger, så det så! Det här är en fråga som många tycker är känslig. Varför förstår jag inte. Måste jag visa det så tydligt?
Och så kommer övriga tryck. När jag började leta cykelhjälm blev det väldigt tydligt. Det fanns utöver reklamtrycken coola, häftiga, tuffa saker med fartränder och blixtar. Det fanns pirater och hajar. Till slut hittade jag en sort som inte var tuff: en nyckelpiga. Den fanns i rött och blått. Som vanligt. Adrian fick en blå. För att han är pojke? Nej, för att de bara hade blåa hjälmar i butiken när jag skulle köpa den.

Bilden lånad från http://www.lockerroom.se/produkter_info.asp?produktid=163. 

Det jag vill säga är att Adrian inte är tuff, cool eller häftig. Han är snart 15 månader gammal och börjar på sin höjd bli lite busig. Vi vuxna sätter ettiketter på barnen som de inte har gjort någonting för att förtjäna. Adrian är ett barn. Han är glad, go, gosig, nyfiken. Han har lite bristande omdöme när det gäller vad han kan och inte kan, han kommer inte ihåg att det gör ont att klämma fingrarna i kökslådorna från gång till gång. Ibland kan han inte kontrollera sina känslor och han vet inte hur han ska uttrycka sig när det dyker upp en intressekonflikt kring en leksak. Då kan det hända att ett annat barn får sig en smäll. Men han är inte tuff. Han är inte cool. Han är Adrian.

Gothia Cup-skandalen - uppföljning

Ni minns kanske vad som hände under Gothia Cup? Killarna som försökte våldta några tjejer, som sedan fick bo kvar på skolan. Vet ni vad som hände sedan? Polisutredningen lades ner. Alltså: det hände INTE ETT SKIT! Killarna kommer undan med våldtäktsförsök och blir inte ens avstängda från att spela med sitt lag. Hela grejen med fair play, det här är extremfallet. Varför gör inte någon något??????
Och ni har det hänt igen!
Självklart har underbara Lady Dahmer lyft frågan. Det finns fler som sprider det här på twitter och säkert på fler håll, men det sprids inte tillräckligt. Vem ska lära de här killarna att tjejer har rätt till sina egna kroppar? Att man inte kan gå omkring och ta för sig av andra människor bara för att man vill? Adrian kommer aldrig att få bli sådan. Det är min uppgift som förälder att se till att han får sunda värderingar och lär sig vad respekt innebär. Varför tar inte alla föräldrar det här ansvaret?

Biebers kvinnosyn

Ville egentligen bara tipsa om ett välskrivet blogginlägg som dök upp på twitter nyss. Det handlar om Justin Biebers sångtexter och den kvinnosyn som framgår där. Jag har helt ärligt aldrig lyssnat på Bieber medvetet, och om jag hör honom på radio vet jag inte att det är han, så jag kan inte kommentera texterna. Men inlägget har en viktig poäng, och jag tycker att det är värt att spridas.
Här är blogginlägget.

Genusfel i barnprogram - ännu ett exempel

Något man snabbt inser som förälder är hur många skeva bilder på hur man "ska" vara som pojke respektive flicka som finns i barnkulturen. Idag hittade jag ännu ett exempel.
Adrian tittar väldigt lite på tv, den enda serien han har sett mer än ett par gånger är den brittiska serien Peppa Pig, eller Greta Gris på svenska. Enkelt tecknad, korta avsnitt och mycket upprepningar; perfekt för små barn! Och när det gäller genusbilden är det faktiskt ofta ganska okej. Det är till exempel mammorna som är brandmän, även om det är papporna som spelar fotboll. Inte helt hundra, men ganska bra.
Idag såg vi ett avsnitt där Greta fick besök av sin kompis, Lena Lamm. Greta och Lena vill leka själva och Greta avvisar lillebror George med orden "Det här är en lek för stora flickor!". Därefter vänder hon sig om, rotar i leksakskorgen och tar på sig något rosa hon hittar och utropar "Jag vill vara en söt princessälva!". Kan det bli mer rosa, glittrigt och stereotypt än en princessälva? Blä!

Bilden hittade jag här.

Fotbollsfruar och fotbollsmän

En annan lustig sak med EM är att spelarnas fruar får en massa uppmärksamhet. När damerna spelar mästerskap, har ni då sett någonting om deras respektive i nyheterna? Något om deras frisyrer och handväskor? Nej? Inte det? Förvånande!

Genusfotografi

Måste bara tipsa om ett superbra blogginlägg. Det är bloggen http://www.genusfotografen.se/, jag hade inte hört talas om den tidigare. Tomas Gunnarsson skriver läsvärt om hur genus präglar fotografering. Läs! Läs! Läs!

Vad skrämmer männen?

Underbara Lady Dahmer tvittrade om ett blogginlägg på sällan skådad nivå. Det är en personlig tränare som försöker lyfta in genusdebatten i gymet. Hur? Jo, det är synd om männen. När kvinnorna kommer in och lyfter hantlar får de inte känna sig manliga längre. Han skriver till exempel så här:

"För finns det något mer förnedrande än när lillasyster lyfter mer i bicepscurl än en själv? Hur kul är det när man får snylta på tjejens proteinpulver eller fråga morsan om man får följa med till gymmet."

 Hela blogginlägget kan ni läsa här.

Kan man något annat än skratta? Om hela identiteten raseras av att någon av det andra (svagare?) könet blir bättre på något man själv vill ha som sitt område, är det läge att gnälla då? Bygger manlighet bara på att stå på gymet och grymta med en skivstång över bröstet? Jag hoppas det är ett skämt, för så här korkade killar finns det väl ändå inte i Sverige 2012?

Tvittra på!

De senaste månadrna har jag fastnat mer och mer för twitter. I början handlade det om att följa roliga människor som skrev saker som fick mig att dra på smilbanden. Men nu är det mer tänkvärda saker. Jag är i grund och botten en väldigt lat person, det går inte att komma ifrån. Att läsa långa debattartiklar blir för segt, TLDR liksom! Men en tweet eller två är alldeles lagom för att fånga mitt intresse. Ibland länkas det till blogginlägg som jag läser, ibland kommer många tweets på samma ämne. Men jag gillar också fenomenet att man kan sprida små, små saker och skapa medvetenhet. Ibland är det stora saker, som Kony2012, ibland övergripande ämnen, som genusdebatten. Lady Dahmer är fantastisk på att sprida bra tankar om genus i vardagen, inte stora frågor om världspolitik, utan ett förhållningssätt om våra medmänniskor. Och Damon Rasti twittrade härom dagen ut en länk till en fråga till 118100, bara för att påvisa att det är sjukt att den skickar ut ett sånt svar. Utan twitter hade grejen gått omärkt förbi, men nu kan man skicka vidare den och hoppas att 118100 lär sig en läxa, skäller ut idioten som tyckte det var okej att skriva så och ser till att ingen gör om misstaget. Lysande! 
Några av mina favoriter på twitter är @ladydahmer, @cissiwallin och @hannafriden. @annika_lantz, @jonas_gardell och @mark_levengood är också underbara att följa. Och många fler. Vill du följa mig? @miasmith1980 heter jag.

Internationella kvinnodagen - hiss eller diss?

Ja, då var det dags igen. Internationella kvinnodagen är här! Grattis, tjejer! Eller? De andra dagarna, då? Är de mansdagar? Jag vill faktiskt bli respekterad, likabehandlad och sedd lika mycket alla dagar om året, inte bara idag. Det fanns en tid då mors dag innebar att mamma fick sovmorgon och frukost på sängen. För alla andra dagar skulle mamma upp tidigt och fixa frukost åt alla andra. Är det samma sak med kvinnodagen? En dag fokus på kvinnor, alla andra dagar fokus på män och barn?
Jag kommer inte vara mer eller mindre feminist idag än andra dagar. Som ni sett här har jag redan ganska många inlägg här som berör genusdebatten. Oavsett datum.

Genus i förskolan

Debatten om hen och genustänk i barnuppfostran debatteras mycket i media just nu, senast i Kvällsöppet igår kväll. Tack vare tv4Play kan man komma ikapp dagen efter, tack tekniken!
Jag måste få skriva ner några tankar kring det här. Jag har läst genusvetenskap på universitetet, men har inte någon vetenskaplig grund för det jag skriver. Jag har varit med i min skolas genusgrupp men är ingen expert för det. Men magkänsla och sunt förnuft är en bra början.

Att behandla barn genusneutralt handlar för mig inte om att förbjuda pojkar att leka med bilar eller fickor att ha rosa klänningar. Det handlar om att öppna dörrar och visa att det är okej att vara som man är, oavsett kön. När jag gick i lekis skulle vi ta porträttfoton. Vi skulle ha en leksak med på kortet. När jag skulle välja leksak rättade fröknarna till situationen och gav mig en docka. Den fulaste dockan som fanns. Jag hatade dockan. Men jag var ju flicka, så visst skulle jag hålla en docka på fotot. Det är ett typexepel på en begränsning! Jag lekte inte med dockorna på lekis (det gjorde jag säkert i andra perioder, men inte där och då), varför skulle fotot då visa på en situation som inte stämde?
Samhället utgår från normer, och normen i vårt samhälle är en vit, hetrosexuell, icke-funktionshindrad man. Allt annat måste markeras. Om du i tidningen läser om "fotbollslandslaget" förväntar du dig säkert att stjärnan snarare heter Zlatan än Lotta. Om det är Lottas lag det handlar om brukar det oftast heta "damfotbollslandslaget". Könet avviker från normen, och då ska det markeras.
Vidare hanteras avvikelser från könsstereotyperna olika. Manliga egenskaper hos en tjej är positiva, men kvinnliga egenskaper hos en man är negativa. "Du kastar som en tjej", är det bra? "Kärringstopp"?

Vi har  nu ansökt om förskoleplats för Adrian, och jag började fundera på hur jag vill att han ska bli bemött på förskolan. Jag vill att han ska tillåtas att visa känslor, utan att det markeras som något negativt. Jag vill att personalen markerar att våld och aggressivitet är negativt. Jag vill att han ska tillåtas ta lika mycket, inte mer eller mindre, plats i gruppen som alla andra barn, oavsett kön. Jag vill att hans vänner ska omtalas som just vänner eller kompisar, inte tjejkompisar och killkompisar. Jag vill att han ska uppmuntras att leka med många olika barn och prova på många olika aktiviteter. Jag vill att han ska slippa blickar och leenden från barn och vuxna om han väljer att göra något som inte typiskt förväntas av honom, till exempel gå på promenad med en dockvagn eller sjunga och dansa. Jag vill att han ska få vara den han vill vara och uppmuntras i sin utveckling och sin nyfikenhet. Jag vill att pedagogerna ska prata med honom, förklara och diskutera, inte bara tillrättavisa och sätta stopp. Jag vill helt enkelt att han ska bli behandlad som ett barn, inte som pojke eller flicka. Kommer det bli så? Jag hoppas det. Kan jag med att ge den här texten till pedagogerna i hans grupp?

Genuspedagogik handlar inte om att pojkar inte ska få vara pojkar och att flickor inte får vara flickor. Det handlar om att barn ska få vara barn och att vi ska få ge dem möjligheter. Adrian får gärna arbeta med människor, vilket anses vara mer kvinnligt. Men han får också gärna ägna sig åt tekniskt arbete om han vill det, vilket anses vara mer manligt. Oavsett om han blir barnskötare, pilot, musikalartist, hårdrockare eller butiksbiträde kommer jag att älska och stötta honom. Jag vill bara att han ska vara lycklig!

Hur kan hen vara så farligt?

Idag fanns det en artikel i DN om det ett superhett pronomen: hen. I artikeln "Hen gör barn förvirrade" påstår Elise Claeson att barn blir förvirrade av genuspedagogik och det konstiga ordet hen. Jag skulle kunna skriva mycket om det här. Det gör jag inte. Jag vill bara påpeka att flera språk saknar genusuppdelning för personliga pronomen i tredje person singular, bland annat finska. Är alla finska barn förvirrade då? Tänk om vi blev som finnarna. Usch. Tack, Elise Claeson, för varningen. Nu vet vi.

Heja hen!

Inom grammatiken pratar man om öppna och stängda ordklasser. Substantiv, verb och adjektiv är typiska öppna ordklasser, det tillkommer nya ord hela tiden. Även adverb kan nybildas. Men det dyker sällan upp nya konjunktioner och prepositioner. Pronomen räknas också som stängd ordklass, vi har de pronomen vi har och så är det bra med det. Eller?
De senaste åren har det genusneutrala hen dykt upp i allt större omfattning. Av någon anledning är det både fantastiskt, vidrigt, underbart, hemskt och väldigt viktigt att debattera. Feministerna är jätteglada, medan motståndarna tror att alla män måste börja sittkissa om det införs. Men är det så allvarligt?
Jag använde hen i jobbsammanhang första gången hösten 2010. Jag fick faktiskt inga reaktioner över huvud taget. (Det kan betyda att varken elever, föräldrar eller kollegor brydde sig om att läsa min pedagogiska planering. Det kan också betyda att de trodde att jag hade halkat på tangentbordet. Eller att de inte tyckte att det var något att bry sig om.) Privat har jag använt det en del tidigare. Dock använder jag det mest i skrift, helt enkelt för att skriftspråk är mer genomtänkt och ordet inte ligger så naturligt i munnen att det kommer spontant när jag talar.
Jag använder inte ordet för att prata om någon bestämd människa. Jag kräver inte att någon ska prata om min son som hen för att han ska bemötas utan förväntningar på typiskt pojkbeteende. Däremot använder jag det när det är oklart om det är en man eller kvinna som avses, eller om jag vill avidentifiera en person i en anonym text.
I det första fallet handlar det om att ersätta det lagom jobbiga han/hon. Att det blir smidigare finns det ingen tvekan om, så motståndet här borde ju försvinna direkt. Det var så här jag användet det i min pedagogiska planering. "Eleven ska visa att hen kan kommunicera i tal och skrift." Enkelt sätt att slippa skriva om meningar i passiv form. Några protester här?
Det andra fallet kan vara både verkligt och fiktivt. Som lärare har man sekretess att förhålla sig till, men ibland vill man kanske lufta sina tankar om de där underbara eleverna ändå. Man kanske använder ett forum eller pratar med en bekant som inte känner till skolan och klassen. Börjar man då meningen med "En av mina elever, han gjorde en sak..." respektive "En av mina elever, hon gjorde en sak..." har man redan planterat en bild i mottagarens huvud. Åh, en kille på högstadiet, han gjorde säkert si eller så. Tonårstjejer, det vet man ju hur de beter sig. Ersätter man då han och hon med hen kan man redogöra för situationen utan att mottagarens erfarenheter och förutfattade meningar om hur tonåringar av respektive kön beter sig påverkar tankarna kring situationen som beskrivs. "En av mina elever, hen gjorde en sak...." Klockrent!
I fiktiva varianter kan det handla om att inte tydligt påvisa hur man förväntar sig att världen ser ut. En klassisk ramsa som många svenska barn har läst handlar om ett gäng apor som råkar ut för en olycka. "Fem små apor hoppade i sängen. En trilla' ner och slog sitt lilla huvud. Mamma ringde doktorn och doktorn han svara', "Inga små apor i sängen får vara"". Ja, alla barn, då vet ni att läkare är män. Jag känner personligen fler kvinnliga än manliga läkare. Om vi i stället använder "och doktorn hen svara'" kan barnet själv få fantisera fram en bild av doktorn. Kanske är det en man, kanske en kvinna, kanske en kanin eller hund. Genom att bestämma könet redan i ramsan begränsar vi barnets fantasti och tvingar på det strukturer och stereotyper som inte nödvändigtvis är aktuella i den värld som barnet växer upp.
Jag tycker inte att vi ska förneka våra kön. Det finns skillnader mellan män och kvinnor, och det får det finnas. Men vi måste börja fundera på hur stor roll de här skillnaderna ska få spela i vårt samhälle. När jag har varit hos en ny tandläkaren, ska de jag möter spontant fråga vad han hette? När en kvinnlig läkare går in för att möta en patient, ska hon då få frågan när läkaren kommer? Ska en man som jobbar inom förskolan få sneda blickar pga sitt kön? Ska kvinnor som arbetar på bilverkstäder behöva stå ut med en jargong som är nedlåtande mot kvinnor?
Jag är kvinna. Jag är gift med en man. Mitt barn är av manligt kön. Men han ska inte begränsas av det. Han är ett barn. Han kan bli vad han vill.

PS. Tandläkaren hette Fariba och hon har var jätteduktig!

Kvinnosjuka hos män?

Alltså, man skulle kunna ha en blogg bara om aftonbladet.se och deras konstiga artiklar. Nu har de gjort det igen.
Jag läste nyss rubriken "Sjukdomen som drabbar varannan kvinna i Sverige". På bilden ses en kvinna bakifrån som tränar, naturligtvis iklädd ett tränignslinne som visar mycket hud. Jag anade direkt vad det kunde handla om, och eftersom jag själv ligger i riskzonen klickade jag på artikeln. Mycket riktigt handlade det om benskörhet. För er som inte känner till sjukdomen så är den betydligt vanligare hos kvinnor, och den är ärftlig i rakt nedstigande led hos kvinnor. Min mormor har krympt avsevärt de senaste åren och har kotkompressioner som följd av sjukdomen. Min mamma behandlas årligen då hon har råkat ut för ett antal benbrott på senare år. Ska vi gissa att jag kommer drabbas?
När jag klickade på länken läser jag rubriken Minska risken för benskörhet. So far so good. Sedan läser jag själva artikeln. Det handlar om en undersökning vis Sahlgrenska som visar att träning i 20-årsåldern kan hjälpa så att man inte får sådana problem längre fram. "Studien som har gjorts på 833 svenska friska män mellan 19 och 24 års ålder visar att de män som ökade sin fysiska aktivitet även ökade sin bentäthet i höften, ländryggen, armen och underbenet." 
Är det bara jag som reagerar?  Om det handlar om en kvinnosjukdom, varför forskar man då på män? De är ju så lätta, ingen dum menscykel att hålla reda på osv. Men det finns skillnad på mäns och kvinnors kroppar. Kom inte och berätta hur min kropp fungerar utifrån forskning som enbart är utförd av män!

Syster-hån

Jag såg den här rubriken och blev lite irriterad.
Bröderna Sedin "hånas". Vad är hånet? Att någon kallar dem systrar. Elakt va, att antyda att de skulle vara som kvinnor. Kvinnor måste ju vara hemska varelser, eftersom det är ett sånt hån att liknas vid dem. Tack för det.

Kvinnogöra

Jag vet inte riktigt vad i det här klippet som ska vara roligt. Det driver med städning som ska jämföras med sex, för att göra det mindre jobbigt. Men är det ett skämt att det bara är kvinnor som städar? Om man tittar på tv-reklam som handlar om städprodukter är det tydligt att barn, husdjur och män smutsar ner, mendan kvinnor städar undan efter dem. Är det fortfarande så i USA? I övriga Europa? Det är nog tyvärr fortfarande så i många svenska hushåll som består av ett par över 50 år, med eller utan barn. I mitt hem skulle det aldrig bli så. Om någon gör mer hemma än den andre så är det på grund av att jag är så förbaskat lat. Sedan är jag gift med en man som aldrig skulle tänka tanken att dela upp uppgifter efter vem av oss som har snopp.

En bra förebild

Det har blivit mycket genus här de senaste dagarna, jag har lite svårt att sätta fingret på varför.
Jag läste en tweet om ett blogginlägg som jag bara måste vidarebefodra till resten av världen. Eller i alla fall den handfull människor som kanske eventuellt läser det här blogginlägget. Det handlar om en pojke som vill ha "tjej"-saker. Pappa blir arg. Storebror försvarar lillebror.
Dumma pappan. Heja storebror. Kram till lillebror!

Läs om killen här.

Hon har fattat grejen!

Det där med tabula rasa, att barn är ett oskrivet barn när de föds, det tror jag det ligger mycket i. De är oförstörda, tills vi proppar dem fulla av konstiga ideer och fördomar. Det här med kläder som jag skrev om i förra inlägget är ett typexempel. Adrian vet inte vad en lastbil är, men om några år tycker han helt säkert att svarta lastbilar är mer intressanta än rosa enhörningar. Det ska nog omvärlden se till att lära honom.
Nästa steg är leksaker. Än så länge har Adrian bara leksaker som hans tjejkompisar också skulle kunna ha, men det kommer väl en förändring där också. Jag spyr på att pojkar måste ha Spiderman-ryggsäckar och Cars-tröjor, lika mycket som jag ser ner på industrin som förser alla flickor med rosaglittriga Hello Kitty-kläder. Jag ser inte ner på barnen i sig, de är bara offer för sin omvärld, men jag avskyr att världen får dem att vilja ha grejerna.
Nu har det dykt upp en film med en tjej som har fattat grejen. Hon vill inte vara begränsad till flickavdelningen i leksaksaffären. Heja, Riley! Hoppas att det sprider ringar på vattnet!

http://www.youtube.com/watch?v=viQph2vuHgs

Barnkläder - hur svårt kan det vara?

Som småbarnsförälder hamnar man ofta in samtal om barnkläder och hur de påverkas av huruvida barnet har snopp eller snippa. På ett sätt är jag glad att jag har en son, för pojkkläder är mer praktiska än flickkläder, men samtidigt är de inte särskilt roliga.

Om man tittar in på barnavdelningen på valfri butik som tillhör H&M, Lindex eller KappAhl ser man en tydlig uppdelning av avdelningarna. På tjejavdelningarna finns rött, rosa, pasteller, ljusa färger, volanger, puffärmar och tyllkjolar. Strumporna har volangkanter, enfärgade bodies har små spetskanter eller rosetter och byxorna har en liten boderad detalj i rosa eller lila.

Bild från hm.se

På pojkavdelningen, däremot, ser man svart, brunt, grönt, blått, mörka fäger, fordon en masse, häftiga tryck och ganska bekväma kläder. Jag förstår verkligen inte varför Adrian skulle gilla traktorer, helikoptrar och lastbilar, han vet ju inte ens vad en bil är.

Bild från hm.se

Ännu värre är att storlekarna skiljer sig åt: tjejkläderna är mindre, vilket ger mindre utrymme för lek. Hur praktiskt är det, liksom?  

Härom dagen dök en fantastisk bild upp på facebook, signerad LEGO 1981. En bild på en tjej, en tjej som vill leka. 

Det här är barnkläder som de ska vara! Oavsett snopp eller snippa vill tjejen utforska vad hon kan åstadkomma med ett gäng lego-bitar och sin fantasi. Inte en volang i sikte, inga tyllkjolar som är i vägen! 

Det finns ju butiker som vågar säga emot, som har avdelningar med barnkläder, oavsett kön. Jag gick in i en sådan häromdagen, för att titta. En nackdel är ju att kläderna kostar fyra-fem gånger som kläderna hos de stora kedjorna, men så är det väl. Jag var ensam i butiken och började prata med butiksbiträdet. Jag nämnde att jag mest letar efter kläder som inte är blåa, då vi får så mycket blått. Missförstå mig rätt, jag älskar blått, Adrian har mycket blått, jag har mycket blått. Men det är ju roligt med lite variation. Då visade butiksbiträdet lite kläder för mig som Adrian kan ha. "Den här tröjan är orange, det går ju bra. Och turkost är så bra, det kan ju både pojkar och flickor ha." Jag tappade hakan. Butiken hade stora skyltar med text som "Inga hårda volanger" och "Jeans för barn som leker". Ändå är personalen inställd på att flickor och pojkar bara kan ha vissa färger. Lika stereotypt som de stora kedjorna! 

Hur ska vi göra för att bryta mönstret? Det är klart att kedjorna producerar kläder som de märker att kunderna köper. Hur får vi då kunderna att bli mer medvetna om vad de köper och vilka stereotyper de förstärker? Kommer vi lyckas? Jag börjar tappa hoppet.