Värsta sjukstugan ever

Jag tycker inte om att gnälla. Jag försöker se det positiva snarare än det negativa. Men den här helgen går fanimej till världshistorien.
Det började i måndags kväll med att jag började känna mig sådär förkylnings-risig. På tisdagen skulle jag ut och spela med orkestern i Första Maj-tåget och fick preppa med Ibumetin. Onsdag och torsdag låg jag på samma nivå, kände mig halvdan, men med lite piller kunde jag ändå hantera vardagen. På onsdag kväll började Jeremy känna sig kass. På natten kräktes han en gång, men övriga symptom var inte riktigt som vanlig magsjuka. Mer ont och huvudvärk och konstigheter. Det gjorde att han faktiskt vågade åka på sin jobbresa till Oslo på fredag morgon, de skulle vara borta till lördag kväll. Adrian hängde på min förkylning lite under veckan, han är ju snorig och hostig mest hela tiden nu tycker jag. På fredagen lämnade jag honom till farmor och farbror William för att åka och jobba lite på skolan. När jag kom tillbaka till stan sov en febrig gosse i vagnen. Svärmor frågade mig hur jag mådde och i det ögonblicket blev jag yr och började må lite illa. Säkert inbillning. Snabbt inköp av en present i Nordstan och så hemåt. Innan jag hann till hållplatsen bestämde jag mig för att ta vagnen till Östra och bussen hemåt från andra hållet. Buss 17 kör nämligen snabbt och slingrigt och har börjat plocka fram barndomsminnen av åkasjuka hos mig, och jag kände att det illamående som började krypa fram kanske inte behövde hjälp av en sådan bussresa. Efter några hållplatser ringde jag min mamma för att fråga om hennes kvällsplaner och förvarna. Vi kom fram till att jag nog bara inbillade mig att jag mådde illa och hon åkte hemåt, men lovade att ha mobilen i beredskap. Väl hemma kollade jag tempen på Adrian: 39,6. Det var då jag insåg att jag glömt att köpa välling. Ett telefonsamtal till moster som jobbar på Östra, hon var redan hemma från jobbet men snälla, hjälpsamma kusin Daniel satte sig i bilen, körde från Kåhög via mataffären och begav sig mot Björkekärr med välling och Coca Cola, ifall att jag inte inbillade mig. Innan han kom fram bröt det ut. Han ringde på dörren just när jag kraschat på toaletten. Jag öppnade dörren och uppmanade honom att hålla sig på avstånd, vilket han gladeligen gjorde. När första kräkattacken var över ringde jag mamma. Hon packade ihop grejer för att klara en övernattning och satte sig i bilen. Då vaknade Adrian. En febrig bebis vill bara en sak: vara i mammas famn. I det här läget klarade jag inte av att plocka upp honom. Det var en vidrig kvart innan han somnade om, han grät, jag grät, jag förklarade, han fattade ingenting, tårarna sprutade, båda mådde skit. Någon halvtimme senare kom räddningen. Att mamma frivilligt kom hit, trots magsjukesmittan, är helt sjuk. Hon tog Adrian resten av kvällen och natten så att jag kunde ta hand om mig själv. Jag har nog aldrig varit så tacksam för att ha en familj och släktingar som ställer upp med hjälp!
När jag vaknade på lördagen kände jag att magsjukan var över. Mamma åkte hem på förmiddagen och jag och Adrian tillbringade dagen i soffan med Teletubbies, välling, äggröra och avslagen Coca Cola. När Jeremy kom hem var jag halvdöd. Det värsta i det här läget var att jag inte kände mig klubbad av magsjukan, utan av förkylningen, som nu blivit bra mycket värre.
När jag sedan vaknade på söndagen kom nästa härliga överraskning. Mina första ord var i samma röstläge som maken normalt har. Första bas, om man ska snacka körregister. Som om magsjukan inte var nog. Det blir en ny sjukdag idag.
Är det bara jag som tycker lite synd om mig själv?