Vem är jag?

I 30 år har jag varit mig själv. Hela tiden har jag utvecklats, men ändå med fokus på vem JAG är. Mina stora intressen är språk och musik, och på olika sätt har jag utvecklat mina färdigheter och provat på olika saker. Jag har läst olika kurser i olika språk, utbildat mig till språklärare, rest runt i världen, försökt hålla kontakten med vänner i andra länder. Jag har spelat i olika ensembler, försökt mig på nya instrument och testat nya musikstilar. Vid sidan om har jag lärt känna människor, lärt mig nya saker av andra, trevat mig fram till någon sorts sanning kring vem jag är. Vem det nu är. <br />För en knapp månad sedan skedde DET. Det största som kan hända en människa. Jag blev mamma. Lille A kom till världen, lite tidigare än planerat. Han är underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Nu ska jag vara mammaledig i över ett år, jag ska börja joba igen i augusti 2012. Jag har verkligen längtat efter det här avbrottet. Jag är lite rastlös i själen, letar hela tiden efter nya utmaningar och har börjat grubbla över vad jag vill göra av mitt liv. Ska jag verkligen fortsätta som högstadielärare länge till? Eller vad finns det för alternativ? Jag har sett mamamledigheten som en chans att få fundera lite till och kanske fatta ett beslut om att ändra kurs, och i så fall om åt vilket håll. Mammaledigheten inleddes med några dagar mer på sjukhus än normalt eftersom A hade så bråttom ut. Sedan kom vi hem och började hitta lite rutiner och började lära känna vår son. Underbart! Men jag har redan börjat bli rastlös! Visst, A är hur söt som helst, och det värmer mitt hjärta så när han gråter och det går att lugna ner honom bara genom att plocka upp honom i famnen. Att vara viktigast i hela världen för någon är speciellt. Det är otroligt mysigt att amma honom, så fina stunder! Men sedan då? Den intellektuella stimulansen är inte på topp. Jag ska nog inte berätta för sköterskorna på BB och BVC hur tidigt vi var ute på café. Jag får helt enkelt lite panik av att bara sitta hemma och vänta på nästa amning eller blöjbyte. Jag behöver mer än så. <br />Jag har också märkt att jag har blivit någon annan i vänner och bekantas ögon. När jag tar mig till ett socialt sammanhang pratar väldigt få med mig om något annat än A. Jag är mästare på att rabbla siffror nu. Hur mycket för tidigt kom han? Hur gammal är han nu? Hur lång var han? Hur mycket vägde han? Och nu? Visst, han är fantastisk och jag förstår att många är intresserade av att titta på mitt lilla underverk. Sedan finns det den andra sorten. De som inte bryr sig. Som tittar lite snett och ser ut att tänka "Jaha, nu kommer hon och ska sno all uppmärksamhet för att hon har lyckats klämma ut den där". När jag försöker prata om något annat får jag ofta inget som helst gehör. Har alla redan glömt bort att jag är en överdrivet social person som har ett stort behov av att prata med andra? Jag vill faktiskt prata om annat än bebisar ibland. Jo, det är sant. Jag är lite rädd att JAG plötsligt inte finns längre, att den jag var innan har bytts ut mot en ny person som heter MAMMA. Mamma-delen har lagts till den person jag var innan, inte ersatt den. Snälla världen, glöm inte bort vem jag var tidigare. Jag är fortfarande den jag var innan. Bara lite annorlunda. Men jag finns kvar här. Jag lovar!