Artighet i språk

Det senaste året har jag försummat läsning, tyvärr även mina tidningar. Jag älskar Språktidningen och har varit trogen prenumerant sedan starten, och tänker så förbli. Just nu försöker jag läsa ikapp mig på förra årets nummer. De flesta tidningarna har jag börjat bläddra i när de kom, men inte läst ordentligt. Därför blir det nu vissa déjà-vu-känslor. Men det är ju bara trevligt!
I juni-numret 2011 skriver Linnea Hanell om passiv artighet (s. 28-29). Linnea skriver om hur man genom att använda passivformen av verb kan göra mindre trevliga meddelande lite mindre påträngande. I stället för att skriva "snor du nödhammaren så ringer vi polisen" använder man den passiva frasen "missbruk beivras", vilket betyder samma sak utan att någon potentiell gärningsman känner sig påhoppas. 
Artighet är en svår sak att lära ut, mycket luddigare och mer diffus än verbböjningar och stavningsmönster. När det gäller främmande språk handlar det inte bara om språk, utan också om kultur. En notis om Linneas krönika på sidan 13 i samma nummer tar upp artighetsperspektivet på andraspråkstalare. En svensk som talar engelska missar ofta att slänga in förmildrande fraser som är självklara för en modersmålstalare i samma språkliga kontext.
Jag hamnade mitt i ett exempel på detta för ett antal år sedan. Jag jobbade på läger på Irland, i min stuga bodde den sommaren pojkar från England, Irland och Sverige. De svenska killarna var duktiga på att använda sin skolengelska, något språkläraren Mia noterade och uppskattade. I stället för att be mig översätta frågade de mig hur man säger frallor på engelska och frågade själva artigt, "Fiona, can you pass med the rolls?". Jag hör hur de lär sig, testar de nya orden och blir nöjda när kommunikationen fungerar och de får en fralla till. En engelsk ledare i vår stuga halvviskade en dag till mig att hon blev så frustrerad över hur oartiga de svenska barnen var. De avslutade ju aldrig sina förfrågningar med det obligatoriska "please". Nej, det gjorde de ju inte. Och jag hade så fullt upp med att notera deras framsteg att jag inte lade märke till det. Jag passade på att nämna ordet och dess användande vid något lämpligt tillfälle, självklart utan att berätta att det hade framkommit kritik mot deras sätt. Jag förklarade också för den engelska ledaren att detta ord inte har någon motsvarighet i svenskan som används i vardagligt tal. Jag tror att många av oss lärde sig en del den veckan.
I skolan är det här svårt att förmedla. Artighet handlar om små saker i vardagen, inte om något man går igenom på en lektion och så sitter det. Hur gör man då? Jag brukar berätta små anekdoter som den ovan, och hoppas att de kan skratta lite åt hur konstigt det blev och lära sig. När jag lär ut du/ni-formerna i tyska eller något annat språk brukar jag berätta hur jag och min studiekamrat Päivi lyckades dua en tysk professor i säkert fem minuter innan han artigt frågade ifall vi möjligtvis kom från norra Europa. Det är ju bara där man duar en professor. (Jag skäms fortfarande lite.)
Sedan brukar jag vara så där jobbigt läraraktig också. Om en elev kommer fram och vill låna min nyckel, eller ber att få gå på toaletten, eller låna en penna så kommer jag med den supermegatöntiga frasen "What's the magic word?". Och ja, de suckar och stönar tills någon i närheten påpekar att jag menar "please" eller "bitte". Jag vet att det är töntigt. Men jag hoppas att någon av de som finns i närheten till slut kommer ihåg att den där jobbiga läraren alltid höll på och tjatade om det. En dag kanske det sitter. Eller? Hur ska man förmedla de här små vardagsmomenten? Hur gör andra lärare? Har ni några tips?

Äckelbebisvarning!

Alltså, bebisar kräks. Vissa bebisar kräks mer än andra. Bebisar som kräks mycket är tydligen oftare gossebarn än flickebarn. Adrian är av de kräkigare sorten. Man kan tycka att jag vid det här laget borde vara ganska van vid kräks. Men när han gosar in sitt huvud så där mysigt vid mitt huvud, liksom lite framåtlutad. Då förväntar jag mig bara gos. Inte en stor, stinkande spya rätt ner mellan tuttarna. Innanför bh:n. Tack för den, liksom.

Jag får amma!

Den senaste tiden har handlat mycket om Adrians tänder. Nu har framtänderna äntligen kommit fram och det verkar ha lugnat sig. Så då sätter mina tänder igång och bråkar. Min enda kvarvarande visdomstand, som jag vet borde opererats bort för länge sedan, har börjat bråka igen. Det är sjukt att tänderna inte räknas som en del av kroppen när det gäller svensk sjukvård, och mitt sätt att hantera det har varit att missköta mina tänder. Korkat, jag vet. Sist jag var hos tandläkaren var i Tyskland 2005, innan dess var det i Kungsbacka 2000. Ja, jag skäms lite.
Jag har ju varit med om det här förut, så jag visste vad som väntade. Sköljning med koksaltlösning som är ganska obehagligt och en penicillinkur på det. Inget konstigt med det. Men amningen, då? Adrian äter visserligen en hel del mat nu, men jag ammar fortfarande en hel del. Jag är medveten om att det kan ta slut ganska snart, men jag vill att Adrian ska få styra när det är dags att lägga av. Amning handlar inte bara om mat. För mig är det också en stund av extrem närhet, en stund för mig och mitt barn att komma varandra nära. Tanken att jag skulle kunna få både penicillin och starka smärtstillande tabletter har vandrat i mina tankar de senaste dygnen, och det har fått mig att oroa mig en hel del. När jag ammade Adrian i morse undrade jag om det var sista gången. Om jag skulle göra ett uppehåll under en vecka finns det risk att Adrian tappar lusten under tiden. Tänk om!
Visst blev det penicillin, men när jag frågade tandläkaren om amning kollade hon i systemen och lät mig läsa eakt vad det stod. Substansen går över i bröstmjölken, men det finns inga belägg för att det påverkar barnet. Jag passade på att dubbelkolla med farmaceuten när jag hämtade ut mitt Kåvepenin, och hon tolkade det likadant. Så jag kan fortsätta amma. Och vad jag har uppskattat amningen idag! Mycket mer än vanligt! Man saknar något först när man inte har kvar det, sägs det, och bara tanken att det skulle kunna försvinna räckte för mig. Jag ska njuta av amningen den tid som är kvar. Oavsett om det handlar om några veckor eller några månader. Det är vår stund. Min och Adrians.

Social mediefilosofi

Om ett träd faller i skogen och ingen twittrar om det, bloggar om det eller nämner det på facebook, faller det då?

Hur bra får livet vara?

Vi har köpt lägenhet. Adrians tänder har äntligen ploppat fram och han är nu tillbaka till sitt vanliga, härliga, positiva jag. Jag umgås mycket med släkt och vänner jag trivs med. Det finns gott kaffe på väldigt många ställen i stan. Jag har ett jobb som är lagom utmanande och spännande. Min man är världens underbaraste. Livet är allmänt riktigt, riktigt bra.
Men så kom det. Jag hade på känn att det var lite för bra. Att något dåligt måste komma för att väga upp det. Den sista visdomstanden. Den enda jag inte dragit ut. Den som inte har gjort något väsen av sig på flera år. Nu. Nu gör den ont. Och jag vet att jag kommer att ha sjukt ont i flera dagar. Borde operera bor den. Men jag vet hur ont det kommer tt göra. Har gjort det förut. Vill inte göra om det. Men måste väl. Aj.

Les Misérables - kan det bli bättre?

Så kom då äntligen dagen D. Biljetterna köptes för länge sedan, ångesten för huruvida vi skulle lyckas lösa barnvaktsfrågan i Malmö började någonstans förra våren, men löstes med god marginal i början av hösten. Som jag hade väntat!
Som vanligt när vi planerar att köra bil en längre sträcka på vinterhalvåret passade naturen på att göra det lite extra krångligt för oss. Det snöade hur mycket som helst, och vi kunde inte gasa ordentligt förrän i Landskrona. En resa som borde tagit knappt tre timmar tog drygt fyra timmar. Men vi kom till slut fram till slutdestinationen och Erik och Sandra, som dessutom hade middagssushin färdig i kylen. Perfekt! Adrian fattade tycke för sina barnvakter direkt, härligt att se honom så glad med några han inte kände innan. (Ok, han träffade Erik i somras. Men det kan han omöjligt komma ihåg.) Av bara farten åt han rekordmycket mat och var världens goaste. Tiden blev knapp, vi kastade på oss finkläder, mascaran fixade jag under en gatlykta när vi hade operan inom synhåll. Härligt med en snabb, frisk promenad. Jag började helt ärligt bli pirrig i magen redan när jag såg den berömda teckningen av Cosette som syntes på operahusets fasad. Att jag sett musikalen tio gånger live innan, och otaliga gånger på vhs/dvd, spelar ingen roll, det är lika fantastiskt varje gång!
Och ja, det var fantastiskt! Bättre än så här blir inte en musikaluppsättning i Sverige. En bra blandning av stora stjärnor och nya förmågor, och alla levererade. Dan Ekborg klarade rollen som Valjean bra, även om jag tror att hans bror Anders hade gjort det ännu bättre. Han var bra, men inte fantastisk. Cosette, Eponine och Fantine spelades av tjejer som klarade jobbet fint, även om deras prestationer inte var så fantastiska att de satte sig på minnet. Ensemblen som helhet var toppen, bra styrka, bra samstämmighet och bra inlevelse. Värdshusparet Thénardiers spelades av Peter Harrysson och Marianne Mörck, två sanna veteraner. Det var lite spännande att se anpassningarna de hade gjort, troligtvis för att Harryssons kropp är lite trött efter många år av massiv övervikt. Mme T brukar inte vara med i kloakerna, men kanske klarar Harrysson inte av att böja sig ner och plundra lik. Han fick också spendera en hel del scentid sittandes, något jag inte har sett förut. Men det passade in, så det störde inte alls. Marius spelades av Philip Jalmelid, och honom kommer vi få se mer av, tror jag. Otroligt bra! Ändå är det någon annan som imponerade mest på mig: Fred Johansson. Jag har sett honom som Pilatus i JCS förut, och som Javert var han biljant. Vilken röst! Vilken styrka! Vilken skådespelarinsats! Underbart!
Om jag ska vara kritisk mot något är det möjligtvis Eponines kläder. Peter Pan med randiga tajts och en stor grön rosett i håret, hur tänkte de där, liksom? I övrigt var dekor, kläder och koreografi toppen. Lite balansproblem med ljudet ibland, jag hade till exempel velat ha lite mer saxofon på Herre i mitt hus/Master of the House, och när Eponine kom in i One Day More var det lite starkt först. Men det är småsaker. 
Som ni förstår är jag mer än nöjd. Jeremy sade några för några veckor sedan att jag inte fick gråta. Det gjorde jag ju inte heller. Så mycket. Bara tre gånger. Under första akten. Och några till under andra. Men det var ju så bra! Jag kan knappt se videon från 10th Anniversary Concert hemma utan att ögonen tåras. Så bra är det!
För att inte avsluta det här inlägget med en massa smör måste jag i stället ställa en fråga. Vid några tillfällen dök det upp en skum figur på scen. Det såg ut som en "furry", en människa i djurdräkt. En varg eller björn, tror jag. Vad handlade det om? Hade någon utmanat en kompis, typ "Du vågar aldrig..."? Sjukt skumt.

Vad gör man för att få vara med i tidningen?

Det har blivit väldigt hajpat att vara kändis, oavsett hur känd man är. Om jag frågar mina elever vad de vill bli i framtiden nämns väldigt många yrken där kändisskap är det primära, att vara stor artist är viktigare än att syssla med musik eller skådespeleri, till exempel. Dokusåpor är typiska exempel på detta.
Idag såg jag ett foto när jag skummade igenom "nyheterna" på den stora sajten www.aftonbladet.se. Det här fotot:

Bild från aftonbladet.se

Titta noga på killen på bilden. Kan ni lista ut vad han har gjort som är så stort eller viktigt att han förtjänar en plats på aftonbladets förstasida? Är han politiker? Har han räddat livet på ett drunknande barn? Har han uppfunnit något som kan rädda livet på fattiga människor? Nej, det är värre än så. Han har blivit utsatt för en hackerattack. Vad som har blivit hackat? Hans konto på FamiljeLiv!
Vet du vad FamiljeLiv är? Nej? Då gissar jag att du inte har, väntar eller planerar barn. Vågar du erkänna att du har varit inne på sajten? Nej, de flesta förnekar det. Men det är ganska kul att surfa runt på forumet, jag lovar, för man hittar så många korkade människor som skriver så dumma saker. Det bästa är att man kan göra det värre genom att trolla lite själv. Ett troll är någon som låtsas vara mer tragisk, korkad eller elek än vad som är möjligt, bara för att göra folk arga. Det är jättekul.
Detta forum är alltså så pinsamt att 95% av dess användare förnekar att de ens loggar in på sajten. Sajten hackas. Och Adrian Bengtsson går ut med bild på aftonbladet.se och berättar om hur han är ett av offren för den hemska attacken. Grattis, Adrian. Vi ser dig.
Den som vill läsa mer detaljerat om Adrians historia kan klicka här. Plocka fram näsdukarna, det är tårdrypande!

Lösningen på alla problem! Nästan.

Shit vad nervös jag har varit i veckan. Det började med en visning förra torsdagen. Sedan ansökan om lånelöfte på fredagen. En visning till på söndagen. Anmälan om att intresse fanns på måndagen. Budgivningen startade på tisdagen. När det pausades på kvällen hade vi ledande bud. På onsdagen kom fler bud. När det pausades hade vi återigen ledande bud. På torsdag morgon drog en av de andra budgivarna sig ur. Runt lunch var det klart. Vi har köpt en lägenhet!
Visst har det varit trevligt att bo centralt de senaste åren, men lägenheten är risig. Och vi är inte två längre, vi är tre. Jag vill inte att Adrian ska växa upp mellan kyrkogården, tatueraren och Faktum-redaktionen. Ganska enkelt.
Vi ska tillbaka till Jeremys rötter, till östra delarna av stan. Hållplatsen heter Stabbetorget, busslinjen har numret 17. Lägenheten är på 74m2 och har fyra rum och ett kök. Adrian ska få ett eget rum. Vi får också det där efterlängtade biblioteket. (De flesta skulle kalla det ett litet arbetrum, men om man tar ut skrivbordet och ställer in en läsfåtölj så kan man med lite god vilja och en kopp te kalla det för bibliotek. Eller?) Det tar max fem minuter att gå till lekplatsen. Inom en kvart är man vid badplatsen vid Härlanda tjärn. Här vill vi att Adrian ska växa upp. Det blir bra det här. Om sex veckor flyttar vi. Och det ska bli sååååååå skönt!

Kvinnogöra

Jag vet inte riktigt vad i det här klippet som ska vara roligt. Det driver med städning som ska jämföras med sex, för att göra det mindre jobbigt. Men är det ett skämt att det bara är kvinnor som städar? Om man tittar på tv-reklam som handlar om städprodukter är det tydligt att barn, husdjur och män smutsar ner, mendan kvinnor städar undan efter dem. Är det fortfarande så i USA? I övriga Europa? Det är nog tyvärr fortfarande så i många svenska hushåll som består av ett par över 50 år, med eller utan barn. I mitt hem skulle det aldrig bli så. Om någon gör mer hemma än den andre så är det på grund av att jag är så förbaskat lat. Sedan är jag gift med en man som aldrig skulle tänka tanken att dela upp uppgifter efter vem av oss som har snopp.

Grammatikdagen

Grammatikens plats i språkundervisningen i grundskolan och gymnasiet är omdiskuterad. Många tänker nog att man "förr" (när det nu var) fokuserade mer på grammatiken, och det stämmer. Sedan kom en generation språklärare som ville prioritera den pragmatiska aspekten, som ville att eleverna skulle få öva på att använda språket i första hand. Jag anar att jag tillhör nästa generation, som vill återinföra grammatiken, utan att egentligen trampa pragmatikerna på tårna.
Varför ska man undervisa i grammatik? Visst kan man närma sig ett språk via fraser, ett vanligt sätt om man som vuxen reser är att köpa en reseparlör och uttala ord och meningar som finns samlade efter ämnesområde. Men om man ska få kolla på den korrekta användningen av ord, helt enkelt hur man sätter ihop orden till större kluster som fraser och meningar, måste man kunna grammatiken. Om man har fått lära sig grunderna i svenskan behöver språklärarna inte lägga lika mycket lektionstid på att förklara skillnaden på ett adjektiv och ett adverb.
Jag är känd som språklärare som älskar grammatik. Jag försöker inte dölja det, jag tycker faktiskt att grammatik är intressant. Därför måste jag uppmärksamma att någon härlig människa har tagit initiativet till att instifta grammatikdagen i Sverige. Äntligen!

West Side Story - hur tänkte de nu?

I söndags skulle jag titta på West Side Story på operan. Men så blev jag sjuk. Som tur var fanns det biljetter till fredagens föreställning, och min mamma hade som tur var inga planer. Gött! Biljetterna köpte vi dessutom till halva priset, då operan hade mellandagsrea. Nu fattar jag varför. Det var inte fullsatt, en musikal, en fredagkväll. Det är liksom operans prime time, det som ska dra de stora massorna till operahuset. Vad hände?
Jag älskar musikaler. Vissa mer än andra. West Side Story är bra, men inte en favorit. Jag har sett filmen ett flertal gånger och föreställningen på operan 1999. Eftersom jag ser till att se allt som komemr i närheten har jag hyfsad koll på landets musikalartister, även om jag inte längre sitter och pluggar in bakgrund på stjärnorna och så, som jag kanske gjorde en del i sena tonåren. Men hyfsad koll vågar jag påstå att jag har. När jag köpte programet kollade jag direkt rollistan, i jakt på kända namn. Jag kände inte igen ett enda namn. Ok, att jag inte känner igen namnen behöver inte betyda att de är dåliga. Men inte ett enda namn??? Där började jag bli misstänksam. När ensemblen kom in på scen reagerade jag på att de var så unga. Jo, musikalen handlar om ungdomsgäng, det vet jag. Men vi vet ju alla att gymnasieeleverna i Beverly Hills inte spelades av tonåringar, så det där är väl relativt.
Jag var inte imponerad. Inte alls. Efter mycket grunnande kom jag på att de som var sämst i den här uppsättningen var rollbesättaren. De som stod på scen var egentligen inte dåliga, de kunde sjunga hyfsat eller bra, och dansa också. Men det var fel personer i fel roller. Om man ska sjunga solo på Göteborgsoperans stora scen, ska man inte då sjunga en sång som passar ens register? Under tjejlåtarna (America och I Feel Pretty) var sången ganska klen i låga registret, och när det gick uppåt blev det nästan löjligt. Ingen av tjejerna kom ju upp på höjden med någon klang att prata om. Det är inte deras fel, de är födda med sina stämband och kan inte göra något åt det. Men då kanske man ska välja några andra tjejer till de rollerna? Killarnas sång om Officer Krupke är ju ett lite humoristiskt nummer. Jag försökte verkligen lyssna på den svenska texten, men killarna var inte basar, utan barytoner som fick sjunga låtar för basar. De lägsta tonerna var för låga, de fick knappt fram dem och det var hopplöst att försöka höra vad de sjöng. Återigen, inte sångarnas fel, men då kanske vi ska välja sångare som fixar de tonerna? Det här var ett genomgående problem i hela föreställningen, och det gjorde att det aldrig blev riktigt maffigt, tyvärr.
Sedan har vi huvudrollsinnehavarna. Sofie Asplund sjöng med Jeremys kör i julas och han tyckte hon var fantastiskt duktig. Jag kan tänka mig att hennes röst passar otroligt bra i en kyrka, med en kör och orkester till. På musikalscenen blev det dock inte helt bra. Hon är jätteduktig på sin sak, men musikalsångerska vill jag inte kalla henne, tyvärr. Motspelaren Bruno Mitsogiannis påminde mig väldigt mycket om min gamla spexkompis Lars Bark. Musikalsång när det är så långt bort från opera det går, en hes röst på gränsen mot rock. Han var duktigt, honom var jag ganska nöjd med. Men kontrasten mot Sofies operaröst blev jättekonstig. De skulle kunna vara med i var sin uppsättning av WSS, en mer klassisk och en mer rockig, men tillsammans blev det inte bra alls.
Om nu sången inte var på topp kan man ju anta att de hade valt att fokusera på bra dansare, som också kunde sjunga. Och visst kan de dansa. Men varför hoppade de över sista veckans repetitioner? Genomgående kändes det slarvigt. Rörelser som skulle vara samtidigt kom lite olika, armar var olika raka, sneda vinklar blev olika sneda och i alla lägen som en rörelse kunde tolkas på olika sätt fanns alla tolkningar med. I en scen fick de till tre exakt samtidiga rörelser, tydligt markerade av musiken. Men resten då? Även duktiga individer behöver repa ihop för att bli synkade. Eller har de kört så många föreställningar att de har börjat slarva?
Slutligen har jag en liten petsak som jag störde mig på. Den här tolkningen var stilmässigt nära originalet, kläder och dekor passade in i 1950-talets New York. Förutom en tjejs frisyr. Det fanns inga tjejer där och då som hade rakat håret på sidorna av huvudet. Jättekul att hon har hittat en frisyr hon gillar, men hur tänkte de där? Sätt på tjejen en peruk då! Det lär väl finnas några peruker liggande i förrådet?
Det fanns mycket bra också, sången var till exempel aldrig falsk. Kläderna och dekoren var toppen, orkestern naturligtvis likaså. Och de här unga talangerna kan säkert använda den här meriten när de jobbar vidare. Men föreställningen hade behövt några stora stjärnor som lyfte den, och mer kraft i sången för att man skulle vara beredd att förlåta de andra bristerna. Det är synd att Göteborgsoperan inte får till det ordentligt när de sätter upp sina musikaler. Det här ska ju vara säsongens flaggskepp, det som ska dra folket till finkulturen. Då kan man inte köra på halvdana produktioner. Jag hoppas innerligt att de skärper sig till Chess nästa höst. Då vill jag titta på rollistan och säga "Åh, han/hon är bra!" Då vill jag gå därifrån med ett leende på läpparna och rekommendera uppsättningen för andra. Det gör jag tyvärr inte nu.

Primär eller sekundär anknytningsperson

Som mamma har man från början ett rejält försprån när det gäller att vara favoritförälder. De där månaderna i magen är liksom en bra start, hur mycket pappan än har gosat och pratat med magen. Amning hjälper också till rejält. Och att vara föräldraledig, man är den som alltid är där.

Men så kommer plötsligt en tid då den där andra blir mer intressant. Man kan prata hur mycket som helst om att man tycker synd om pappan när bara mamma duger, men man förstår det inte förrän det är tvärtom. Jag är inte helt ratad. När Adrian är trött är det jag som är viktigast, och naturligtvis när han vill amma. Men annars är det just nu tydligt att Jeremy är den coola föräldern just nu. Jag plockar upp Adrian på morgonen - han sträcker sig för att titta på Jeremy. Jag försöker pussa honom och gosa - han stirrar intresserat på Jeremy som tar på sig strumpor. Jag försöker mata Adrian med mat jag själv har lagat - han vrider sig i stolen för att hela tiden se åt det håll där han tror eller märker att pappa är. Adrian börjar verka missnöjd, trots att han varken är trött eller hungrig - vi går till pappa och allt är bra.

Jaha, då var jag väl sekundär då. Fast så länge Adrian ser så där lycklig ut så är det ganska okej. Jag gosar med honom ändå. Och om någon timma kommer han vara så där trött att bara jag duger igen!

Trettondagen - haplologi eller inte?

Inom lingvistiken finns det fantastiska begreppet haplologi, ett ord som i sig inte är en haplologi. En haplologi är när man har två identiska stavelser eller ljudkombinationer efter varandra och tar bort den ena för att förenkla. Den kände författaren August Stringdberg uttalas ofta "Austrindberg" och en tiondedel heter ju tiondel. Rent logiskt borde alltså haplologi heta haplogi, men det gör det inte. Lite småkul, om man är nördig.

Den här helgen har vi ju "firat" trettondagen i Sverige. (För, handen på hjärtat, vem av er har egentligen firat att de tre vise männen hittade jesusbarnet i en krubba? Myrra-partyn? Guldgåvor till era närmaste? Nä, trodde väl det.) Det är den trettonDE dagen efter jul. Men alla säger trettondagen. Här är det två ganska lika stavelser som dras ihop till en, DE och DA blir DA. Är det en effekt av trettondelen? En riktig haplologi kan det ju inte vara. Vad säger ni?

En bra förebild

Det har blivit mycket genus här de senaste dagarna, jag har lite svårt att sätta fingret på varför.
Jag läste en tweet om ett blogginlägg som jag bara måste vidarebefodra till resten av världen. Eller i alla fall den handfull människor som kanske eventuellt läser det här blogginlägget. Det handlar om en pojke som vill ha "tjej"-saker. Pappa blir arg. Storebror försvarar lillebror.
Dumma pappan. Heja storebror. Kram till lillebror!

Läs om killen här.

Möchte jemand mit mir Deutsch sprechen?

Ni vet att alla lärare brinner för sitt ämne. I olika hög grad kanske, men man kan ju inte undervisa något man inte brinner för. Jag undervisar i engelska och tyska. Hur ofta läser/hör/skriver/pratar jag engelska? Hur ofta som helst så klart, jag bor ju Sverige 2012, liksom. Och hur ofta får jag en chans att använda min tyska? Säkert oftare än de flesta av er andra, men inte i närheten av så ofta som jag skulle vilja. Jag följer @germanlanguage på Twitter, då får jag någon tweet om dagen med exempel på tyska ord. Någon gång i månaden har man turen att hamna på samma språvagn som några tyska utbytesstudenter i grupp. Då lägger jag undan mobilen, tjuvlyssnar så mycket jag bara kan och tvingar mig själv att inte vara pinsam coh tilltala dem. Men sen då?
Det jag vill säga är att jag saknar att använda det tyska språket. Jag tappar de färdigheter jag en gång besatt, och det är oerhört frustrerande. Så, finns det någon där ute som vill fika med mig på tyska? Ich hab viel Zeit, wenn jemand Kaffee trinken möchte!

Ok, bilden behöver sin förklaring. Jag jobbade på det underbara lägret Barretstown. Det var landskamp i fotboll mellan Sverige och Tyskland. Någon av de tyska ledarna var lite fanatisk och ville göra matchen lite mer spännande. Sverige förlorade. Vi svenska ledare fick klä ut oss i den tyska fanans färger (svart, rött och GULD, ingenting annat) och gå upp på scen under middagen för att dansa medan de tyska ledarna sjöng sin nationalsång. Lagom förnedrande. Den mest tyska bilden jag har på mig själv.

Hon har fattat grejen!

Det där med tabula rasa, att barn är ett oskrivet barn när de föds, det tror jag det ligger mycket i. De är oförstörda, tills vi proppar dem fulla av konstiga ideer och fördomar. Det här med kläder som jag skrev om i förra inlägget är ett typexempel. Adrian vet inte vad en lastbil är, men om några år tycker han helt säkert att svarta lastbilar är mer intressanta än rosa enhörningar. Det ska nog omvärlden se till att lära honom.
Nästa steg är leksaker. Än så länge har Adrian bara leksaker som hans tjejkompisar också skulle kunna ha, men det kommer väl en förändring där också. Jag spyr på att pojkar måste ha Spiderman-ryggsäckar och Cars-tröjor, lika mycket som jag ser ner på industrin som förser alla flickor med rosaglittriga Hello Kitty-kläder. Jag ser inte ner på barnen i sig, de är bara offer för sin omvärld, men jag avskyr att världen får dem att vilja ha grejerna.
Nu har det dykt upp en film med en tjej som har fattat grejen. Hon vill inte vara begränsad till flickavdelningen i leksaksaffären. Heja, Riley! Hoppas att det sprider ringar på vattnet!

http://www.youtube.com/watch?v=viQph2vuHgs

Barnkläder - hur svårt kan det vara?

Som småbarnsförälder hamnar man ofta in samtal om barnkläder och hur de påverkas av huruvida barnet har snopp eller snippa. På ett sätt är jag glad att jag har en son, för pojkkläder är mer praktiska än flickkläder, men samtidigt är de inte särskilt roliga.

Om man tittar in på barnavdelningen på valfri butik som tillhör H&M, Lindex eller KappAhl ser man en tydlig uppdelning av avdelningarna. På tjejavdelningarna finns rött, rosa, pasteller, ljusa färger, volanger, puffärmar och tyllkjolar. Strumporna har volangkanter, enfärgade bodies har små spetskanter eller rosetter och byxorna har en liten boderad detalj i rosa eller lila.

Bild från hm.se

På pojkavdelningen, däremot, ser man svart, brunt, grönt, blått, mörka fäger, fordon en masse, häftiga tryck och ganska bekväma kläder. Jag förstår verkligen inte varför Adrian skulle gilla traktorer, helikoptrar och lastbilar, han vet ju inte ens vad en bil är.

Bild från hm.se

Ännu värre är att storlekarna skiljer sig åt: tjejkläderna är mindre, vilket ger mindre utrymme för lek. Hur praktiskt är det, liksom?  

Härom dagen dök en fantastisk bild upp på facebook, signerad LEGO 1981. En bild på en tjej, en tjej som vill leka. 

Det här är barnkläder som de ska vara! Oavsett snopp eller snippa vill tjejen utforska vad hon kan åstadkomma med ett gäng lego-bitar och sin fantasi. Inte en volang i sikte, inga tyllkjolar som är i vägen! 

Det finns ju butiker som vågar säga emot, som har avdelningar med barnkläder, oavsett kön. Jag gick in i en sådan häromdagen, för att titta. En nackdel är ju att kläderna kostar fyra-fem gånger som kläderna hos de stora kedjorna, men så är det väl. Jag var ensam i butiken och började prata med butiksbiträdet. Jag nämnde att jag mest letar efter kläder som inte är blåa, då vi får så mycket blått. Missförstå mig rätt, jag älskar blått, Adrian har mycket blått, jag har mycket blått. Men det är ju roligt med lite variation. Då visade butiksbiträdet lite kläder för mig som Adrian kan ha. "Den här tröjan är orange, det går ju bra. Och turkost är så bra, det kan ju både pojkar och flickor ha." Jag tappade hakan. Butiken hade stora skyltar med text som "Inga hårda volanger" och "Jeans för barn som leker". Ändå är personalen inställd på att flickor och pojkar bara kan ha vissa färger. Lika stereotypt som de stora kedjorna! 

Hur ska vi göra för att bryta mönstret? Det är klart att kedjorna producerar kläder som de märker att kunderna köper. Hur får vi då kunderna att bli mer medvetna om vad de köper och vilka stereotyper de förstärker? Kommer vi lyckas? Jag börjar tappa hoppet.