Det var den sommaren...

Imorgon börjar den igen. Vardagen. Lämning på förskola, buss till jobb, hem för att fixa middag osv. Känns just nu avlägset, men ändå så nära.
Jag har haft 7,5 härliga veckor tillsammans med Adrian, fyra av dem har Jeremy också varit ledig. Ikväll fattade Adrian plötsligt vad det handlade om. "Manna bobbet nä." Efter all denna tid tillsammans är det klart att han inte vill att det ska ta slut, och jag både förstår honom och håller med. Samtidigt som det ska bli skönt att få komma tillbaka till jobbet. Få sjösätta alla idéer jag har klurat på under sommaren. Träffa eleverna och kollegorna igen. Allt det där. Det finns ett ganska stort ångestmoln tyvärr: mitt arbetslag kommer under minst ett år vara uppdelat på två skolor, och eleverna och några kollegor kommer åka fram och tillbaka. Om det fanns kommunikationsbrister förut kan ni gissa hur det blir nu. Några kollegor kommer jag knappt träffa alls. Hur ska vi då kunna samarbeta kring samma elever? Det blir till att kämpa för att få det att funka.

Vardagen de senaste veckorna har handlat om tvåårstrots, potträning och språkutveckling. Nu blir det Lgr11, gruppstärkande övningar och språkutveckling på en helt annan nivå. Nu kör vi!

Även jag ska flippa!

Det bästa med sommarlov är att man får en massa tid att tänka på saker som man inte hinner tänka på under läsåret. Den här sommaren har jag tänkt mycket på jobb, men inte som i grunnat över elevöden eller tänkt på stressmoment, utan funderat på pedagogiska metoder på ett roligt och kreativt sätt.

Min förstaplan är att göra 7-8 filmer om språkundervisningen utifrån vår läroplan, Lgr11. Den första filmen är nu klar och har släppts ut till några få. Eleverna kommer få se den i skolan sedan, och jag kommer att uppmuntra dem att visa den för sina föräldrar. Tanken är att det ska komma en film om vardera av de sex förmågor som bedöms: förmågorna att läsa, lyssna, tala, skriva, använda strategier och det som förr kallades realia, alltså att han kännedom om kultur och traditioner i områden där målspråket talas. Kanske blir det även någon film om glosor/vokabulär och kanske en om grammatik. Vi får se.

Här kommer i alla fall min första film. Jag funderar på att skapa en renodlad lärarblogg också, men den kommer i så fall så småningom. Just nu kör vi här. Var så goda!

Är det inte så överallt?

På semestern pratade jag en lång stund med ett par från Nederländerna. Högutbildade, nypensionerade, öppensinnade människor som reser mycket och har mycket kontakt med människor från andra länder. Det säger sig självt att det blev ett mycket trevligt och givande samtal. När jag berättade att jag är lärare kom vi in på skolan och skolsystem i de olika länderna. Efter en stund ställde mannen en fråga som jag först inte riktigt förstod. Han hade hört talas om ett land där alla lärare, även de som undervisar yngre barn, har högskoleutbildning, och undrade om det inte Sverige det handlade om. Först tänkte jag att jag måste ha missförstått frågan, sedan insåg vi att det ju naturligtvis var Sverige. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig ett Europeiskt land där man inte har högskoleutbildning som lärare. Att man kan bli så hemmablind....

Förebilder - överallt och hela tiden

Det här blogginlägget riktar sig främst till Robert Hammarstrand, skolpolitiskt ansvarig för Socialdemokraterna i Göteborg. Det utgår helt och hållet från en enda liten tweet han skrev under Almedalsveckan. Dock vill jag generalisera och problematisera lite mer än vad som ryms på twitter, 140 tecken räcker inte alltid.

I skolan utgår vi från vår läroplan, i nuläget är det Lgr11 som gäller. Det första som står i den handlar om värderingar, om den värdegrund som ska genomsyra all skolans verksamhet, och som i alla lägen är viktigare än ämneskunskaper. Det handlar om att respektera andra människor och om att alla har samma rättigheter. Bland annat kan man läsa detta:

Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. (Lgr11, s 7)

Vi som arbetar i skolan har detta i ryggen vad vi än gör, och som skolpolitiskt ansvarig för vårt största riksdagspart i landets näst största stad kan man tycka att Robert Hammarstrand borde vara mycket väl förtrogen med detta. Det är väl inte för mycket begärt?

Så kom då Almedalsveckan. För lobbyister och intresseorganisationer är detta en höjdpunkt under året och såväl traditionella former av media som de nyare sociala varianterna har naturligtvis fyllts av detta. Tidningen Aftonbladet har anlitat Elaine Eksvärd, retorikexpert, för att få hjälp att analysera partiledarnas tal ur ett retoriskt perspektiv. Det handlar alltså inte om innehållet, utan enbart om deras metoder att förmedla innehållet. Inget konstigt med det, eller? Elaine är högskoleutbildad retorikkonsult, driver ett företag med flera anställda inom retorikbranschen, förekommer ofta i tv som expert, anordnar utbildningar och skriver böcker. Är det någon som vill ifrågasätta hennes kompetens? Dessutom bloggar hon, vilket gör att hon har blivit ett känt ansikte för många.

Elaine tyckte inte att Stefan Löfven levererade det bästa talet under veckan. Det kunde inte riktigt Robert hantera, varpå han twittrade följande:

Genom att sätta citattecken kring titeln retorikexpert ifrågasätter han Elaines kompetens, vilket utan tvekan går emot citatet från Lgr11 ovan om att "främja aktning för varje människas egenvärde". Att koppla ihop Reinfeldt med Percy Nilegård är lika nedsättande det. Är det ett nytt retoriskt grepp att förnedra andra politiker på det här sättet?

Jag såg naturligtvis till att Elaine fick veta vad Robert skrev, här följer hela vår konversation. Än så länge har Robert inte brytt sig om att svara.

Att Robert Hammarstrand uttrycker sig så respektlöst är inte bara pinsamt och skrämmande rent generellt, att han som skolpolitiker gör det är ännu värre. Hade Robert betett sig så illa i skolan mot sina klasskamrater hade det blivit samtal med föräldrarna kring hans sociala beteende. Behöver vi ringa dina föräldrar, Robert?

Elaine har kommenterat detta i ett inlägg på sin blogg också. 

Generellt tycker jag att vi vuxna skulle behöva ha med oss värdegrunden i vår hantering av sociala medier. Under melodifestivalen svämmar Facebook och Twitter över av människor som kommenterar kroppar och sånginsatser på nedvärderande sätt, under fotbollsmatch är folk snabba med att påpeka hur värdelös någon är pga en missad chans. Hur ska vi förvänta oss att barn och ungdomar ska bete sig respektfullt mot varandra när vi inte gör det själva? När vuxna gnäller över kroppar som inte duger för badstranden, hur ska vi då övertyga ungdomarna om att deras kroppar minsann alltid duger? Nej, väx upp och plugga på de första sidorna av Lgr11 (finns på www.skolverket.se), det tar bara några minuter. Vi måste vara förebilder. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Skärpning, Robert Hammarstrand och alla andra!

I'm back!

Ursäkta bloggtorkan, om någon nu märkt det. Livet kom emellan. Heltidsjobb som lärare under vårterminen, stort konsertprojekt med blåsorkestern och familj är helt enkelt ganska intensivt. Dock har jag många små blogginlägg i huvudet som väntar på att få komma ut ur fingrarna. De kommer nog nu. Var redo!

Perspektiv

Barn är bra på att ge vuxna perspektiv. Vad är roligt och spännande? Just nu är följande höjdpunkter för Adrian, 22 månader:

Åka bil
Skala ägg
Titta på fiskar
Traktorer, grävmaskiner och andra arbetsmaskiner
Titta på foton på sig själv och andra han känner
Äta vatten med sked
Flytta saker, t.ex. yoghurt från plats a till plats b med sked
Påpeka vad som är hans
Videosamtal med mormor

Livet måste inte vara komplicerat.

Internationella kvinnodagen

Åttonde mars. Internationella kvinnodagen. "Grattis på eran stora dag" var skrivet på tavlan i personalrummet när jag kom till jobbet i morse. Jag suddade ut det. Varför ska vi kvinnor gratuleras?

Utan att gå in på en alltför lång utläggning: internationella kvinnodagen handlar om att uppmärksamma kvinnors situation i världen. Kvinnor som inte har samma rättigheter som män, som förväntas prestera mindre än män, som tjänar mindre än män, som ses som objekt, som inte får samma möjlighet till utbildning som män, som förväntas göra en större del av hushållsarbetet än män, som har svårare att få jobb än män, som hela tiden får frågan om hur hennes privatliv påverkar yrkeslivet, som hela tiden förväntas sätta familjen först. Vi i Sverige har kommit långt, men vi är absolut inte framme vid ett jämställt samhälle.

Jag vill inte gratuleras för att jag tillhör en samhällsgrupp som ännu inte lyckats få status som lika mycket värd som den andra halvan!

Om ni vill läsa fler kloka tankar om genus tycker jag att ni ska klicka in på Joakim Jakobssons sida Genustestet och Lady Dahmers blogg. De är experter på att öppna andras ögon för sådant som vi inte tänker på.

Musik förr och nu - och betyg

I helgen har jag spelat två konserter tillsammans med Göteborgs Musikkår, en repris på två likadana konserter som vi gjorde för snart ett år sedan. Det var allsångskonserter, och som medmusikant hade vi Bert-Owe Lundqvist. Publiken var lätt gråhårig, men några undantag, och programmet tilltalade en något äldre målgrupp, men även vi unga i orkestern stormtrivdes. Det var Evert Taube, det var Lasse Dahlqvist, det var Povel Ramel, det var historier från Bert-Owes egna liv på Näset och på Hälsö, och det var lite Kålle o Ada. Det blir lokalhistoria med enormt mycket hjärta.

Bert-Owes mellansnack handlade om allt mellan himmel och jord, men bara på en punkt kom ett tydligt ställningstagande - om betygen. Bert-Owe är inte bara musikant, han är också före detta slöjdlärare och har även utbildat slöjdlärare vid GU. När jag har berättat för andra att vi har spelat med honom får jag leenden som reaktion från de som känner igen hand namn. Det är tydligt att han är en person som berör. När han kommer inte på sin barndom drar han direkt paralleller till tidig betygsättning, och då framför allt underkännandet av kunskaper. Att säga till ett litet barn som försöker utvecklas att hen inte duger, det kan inte främja inlärning och utveckling.

Dock tänkte jag lite på en av situationerna Bert-Owe berättade om. Det var uttagning till Okändas Revy, och han var där som 7-åring med en egenhändigt komponerad tango som han spelade på dragspel. Han gick inte vidare och pappan fick trösta på bussen hem till Näset - "De kan ändå inget om musik". Men hur kommer det sig att man sätter en 7-åring i den situationen? Just hur det var för Bert-Owe 1948 vet jag inget om, men det finns så många liknande situationer. Idol, Talang, X-Factor och andra tv-program ger chanser till berömmelse, men också risk för att inte lyckas. Som förälder ska man stötta sitt barn, men i vissa lägen kanske det hade varit bättre att inte utsättas för förnedringen att få sina drömmar krossade. Ett misslyckande i uttagningen till ett stort tv-program kan vara hårdare än ett F i betyget.

Jag är absolut emot betyg från år 3, och jag är mycket skeptisk till betyg från år 6. På sin höjd kan jag tycka att år 7 kan vara rimligt, men tidigare än så är det inte rimligt. Framför allt hoppas jag att våra ledare i Stockholm har vett nog att avvakta den senaste betygsreformen och analysera hur det gick med betyg från år 6 innan man inför betyg från år 3. Man kan väl i alla fall se hur det gick, innan man tar nästa steg.

Strategier i skolan och i livet

I Lgr11 finns en del nya formuleringar, en sak som nu betonas mer i engelska och moderna språk är strategier. För år 9, betyget E heter det "För att underlätta sin förståelse av innehållet i det talade språket och texterna kan eleven välja och använda sig av någon strategi för lyssnande och läsning." [...] "Dessutom kan eleven välja och använda sig av i huvud- sak fungerande strategier som i viss mån löser problem i och förbättrar interaktionen." (Lgr11, s 40-41)
Jag gillar det här, strategier som hjälper eleverna vidare när jag som lärare inte längre finns där för att hålla dem i handen. Nyss dök ett exempel upp i en fråga i Quizkampen, mot en av mina tyskaelever. Jag kände mig tvungen att förtydliga, en så perfekt undervisningemöjlighet kan inte gå till spillo. 

"Fenomenet "reinkarnation" återkommer i flera stora religioner. Ordet kommer från latin men hur översätts det ordagrant till svenska?" 

I tyskan skriver jag ofta upp långa ord på tavlan, när de dyker upp. Gemensamt ser vi om vi kan dela upp ordet i flera kortare ord. Nästa steg är att se om vi kan lista ut vad några av delarna betyder. Kan vi sedan lista ut vad helheten handlar om? 

RE-IN-KARNA-TION  

RE - åter

IN - i

KARNA - kött (jfr spanska ordet carne som i chili con carne - chili med kött)

TION - irrelevant, vi har redan listat ut svaret! (ett morfem som uttrycker substantiviering?)

Bland alternativen fanns "Åter i köttet", vilket uppenbarligen blir korrekt. Jag älskar att ge eleverna de här strategierna, helt enkelt för att det inte bara handlar om mitt lilla ämne, utan om vägar till förståelse även i andra sammanhang. Till exempel när man får konstiga religionsfrågor i Quizkampen.

Vad är det för språk vi lär våra barn?

Min son har börjat kommunicera med ord. Man förstår dem inte alltid, men allt oftare kan man känna igen bekanta stavelser som passar in i sammanhang. Mina elever arbetar med att utveckla sitt skrift- och talspråk så att det alltmer anpassas efter syfte, mottagare och sammanhang. Hela tiden vill jag hjälpa dem, både sonen och eleverna, utveckla språket, göra det mer nyanserat, förtydliga de skillnader som finns och därigenom även den kraft som språket har. Men vad är det för språk våra barn möter? Ger vi dem rätt förutsättningar?
Idag fick jag se Lilla Aktuellt på Barnkanalen, ett nyhetsprogram riktat till barn i grundskoleåldern. Språket som används är förenklat, och vissa svårare ord förklarades för att barnen skulle hänga med. Kopplingar som kan verka självklara för vuxna (en muthärva inom fotboll) förtydligas (det är jättedumt för att många har satsat pengar på matcherna) för att barnen ska förstå sammanhanget bättre. Så långt är det bra. Men helt plötsligt nämns att någon ska "snacka" med någon. I vilken nyhetssändning för vuxna används så informella ord som "snacka"? Tror man i det här läget att barn inte förstår ord som tala eller prata? Genom att alltför mycket ändra språket för att likna det språk barnen själva använder berövar vi dem synonymernas underbara värld. Synonymer som kanske egentligen inte är helt synonyma. Synonymer som kan användas för att ange ton till ett samtal, som kan förtydliga vem det är som uttrycker sig i en text eller bara kan variera språket så att det blir mer intressant. Vill vi inte att barnen ska få ett brett ordförråd?
Samtidigt rapporterar Språktidningen om en skola i England som uppmanar föräldrarna att hjälpa till att tvätta bort barnens dialekt, man vill att barnen ska tala mer grammatiskt och fonetiskt "korrekt". Vad är syftet med detta? Ska vi nu skuldbelägga dialekttalare? Är målet att sanera språket från dialektala och sociolektala skillnader? Vilket tråkigt språk vi får då!
Skillnader är bra, variation berikar och språk öppnar dörrar. Hurra för språklig variation!

Les Misérables - the movie

Efter 15 års längtan kom så äntligen kvällen då musikalen Les Misérables visades på bio i Göteborg. Och jag var naturligtvis där, laddad med två paket näsdukar. Den var naturligtvis fantastisk, men inte helt perfekt. Måste analysera sönder den lite grann. Jag har ju ändå sett fem olika uppsättningar live (tre länder, tre språk) och kollat sönder mina videoband och dvd:er.

På det stora hela är filmen fantastiskt bra gjord. Känslan är helt rätt, kostymerna är underbara, miljöerna är precis som man skulle önska. En ny grej är att skådespelarna sjunger under tiden de filmar, inte senare i en musikstudio. Det var ett bra drag, mycket känsla i sångerna!
Om man tittar på många olika versioner upptäcker man att det finns vissa skillnader mellan olika uppsättningar. Ibland läggs det till enstaka sångfraser för att göra en övergång tydligare, ibland plockas hela sånger bort eller kortas ner. Nu har man dessutom skrivit en helt ny sång till filmen, en sång som Valjean sjunger om sin relation till Cosette när han hämtat henne hos Thénardiers. Sången är jättebra om vi pratar om en musikalballad i valfri Broadway-musikal eller käck tv-serie, men den håller inte LM-nivå. Dessutom gillar jag inte språket. I musikalen som helhet har man valt att använda en stil som är brittisk, formell och ganska ålderdomlig, för att fånga stämningen. I den här sången finns fraser som "I am failing", vilket i mina öron låter väldigt modernt och amerikanskt. Stilen på låten passar helt enkelt inte in, jag förstår inte riktigt hur Schönberg och Kretzmer tänkte när de skrev den. Detsamma gäller för en del andra småinslag, tyvärr.
När det gäller castingen har de valt att satsa på både några stora Hollywood-namn och några etablerade musikalartister. Samantha Barks (Eponine) slog igenom via ett engelskt tv-program med musikaltema och har fått stora roller i West End, hon är fantastisk! Colm Wilkinson är känd för den stora massan som Jean Valjean från Original London Cast, Original Broadway Cast, inspelningen Complete Symphonic Recording och 10th Anniversary Concert. Att se honom som biskopen är lite konstigt, men han är lika fantastisk som vanligt, och om någon vet hur känslan i LM ska vara så är det han. De har också lyckats hitta en fantastiska barnskådespelare, både för Cosette och Gavroche.
När det gäller Hollywood-namnen finns det en del skillnader. Anne Hathaway fick en Golden Globe för sin insats som Fantine och är nominerad till en Oscar och den hoppas jag verkligen hon får. Hon gör en underbar tolkning. Hugh Jackman har också fått en Oscars-nominering för sin tolkning av Valjean, och han är jättebra. Jag hade gärna hört lite mer nyanser i sången, han använde ingen falsett alls i "Bring Him Home", vilket hade givit mer dynamik. Han gör en fantastisk tolkning i alla fall. Amanda Seyfried är bra som Cosette, som ju aldrig är min favoritkaraktär.
Sedan har vi Russel Crowe. Varför fick han vara med? Han har så fullt upp med att sjunga rätt toner och ord att han helt missar att agera. Hans röst är inte i närheten av tillräckligt kraftfull för att kunna få fram Javerts personlighet, och Crowe har samma stenansikte filmen igenom. Ska inte skådespelare agera? Tyvärr var han klart sämre än någon annan i filmen, och det drar ner många scener. Synd!
Som Thénardiers ser vi Helena Bonham Carter och Sasha Baron Cohen. De är helt rätt, men jag är inte så imponerad av deras nummer som helhet. Scenerna är upplagda så att det ligger mer fokus på prylar och effekter än skådespelarnas insatser. Det är lite synd, för de gör sina roller bra. 
Marius spelas av Eddie Redmayne, och det finns lite delade åsikter om hans insats. Jag vill egentligen inte ha en Marius med operaröst, men jag tycker att han ändå agerar så bra att det funkar. Enjolras roll kändes mindre i filmen än den brukar kännas i scenuppsättningar. Aaron Tveit var bra, men han fick inte riktigt det fokus han brukar få.

Hur ska vi då summera detta? Gå och titta på filmen! Den är underbar! Trots Russel Crowe.

Nyårsmål

Nyårslöften är värdelösa, man minns dem bara i januari och vid midsommar vet man inte ens när man bröt mot dem. Bloggaren Elaine Eksvärd har i stället satsat på nyårsmål, mycket smartare tycker jag, så det kopierar jag!

Mina mål för 2013

• Alltid prioritera kvalitetstid med min son - hans barndom kommer bara en gång.
• Se till att hitta stunder för kvalitetstid med min man - utan honom stannar livet.
• Börja träna, för hälsans skull, inte för vikt eller utseende - jag klarar inte av fler ryggskott.
• Hitta tid för de vänner jag verkligen värdesätter - vissa blir lättare, andra svårare.
• Hålla igång musiken - eftersom det ger mig mer än det tar.
• Försöka hitta nya karriärvägar - tankar finns men jag håller tyst om dem lite till. 
• Försöka planera in en vegetarisk rätt och en fiskrätt i veckans middagsmeny, vilket nästan fanns med tidigare år också. 
• Läsa fler böcker. Det handlar mycket om att stänga av datorn en timma tidigare för att hitta tiden. 
• Ge människor i min närhet fler komplimanger.

Det här är alltså inga löften, så det går inte att bryta dem. Det är riktlinjer, tankar om åt vilket håll jag vill att mitt liv ska röra sig. Vi får se hur det blir. 

Adrian, 19 månader gammal

Det har hänt mycket med Adrian de senaste månaderna. Han går stabilt, klättrar på allt som kan klättras på och använder gärna allt möjligt som pall för att nå ännu längre upp. Allt ska utforskas, speciellt om det har sladd eller knappar. Finmotoriken blir bättre, det byggs torn av duplo-klossar och han kan ibland sätta i sladdar i t.ex. PS3-kontrollen. Han stoppar inte längre allt i munnen, vilket är väldigt trevligt.
Den viktigaste utvecklingen gäller dock språket. Han förstår massor, svarar tydligt ja och nej, om än inte med just de orden. Han förstår väldigt mycket mer än han talar, men varje dag dyker det upp nya ljud som av sammanhanget kan förstås av oss närstående. För utomstående kan det verka obegripligt att urskilja när "babba" betyder pappa, mamma, lampa, Barbapappa eller napp, men för oss är det inte lika svårt. Han kan peka ut massor av kroppsdelar, djur på bilder och leksaker, och begreppen blir mer och mer abstrakta. En kanin kan vara tecknad i en bok, ett gosedjur, ett levande djur eller en uppstoppad variant i NKs julskyltning. Det går mycket lättare att kommunicera och det gör också att ledsna stunder ofta blir kortare då det går att lokalisera problemet och åtgärda det. 

Favoritdel av kroppen: naveln. Går det att pilla i den så pillar han.
Favoritrum: köket. Rotar gärna i alla lådor samtidigt.
Favoritförälder: pappa. Jag duger, men det finns ingen som helst tvekan om att pappa är bäst i hela världen just nu.
Favoritmat: mycket fisk. Saker som var favoriter för några månader sedan går kanske inte hem just nu, men det finns inget direkt som han ratar, det går efter humöret. Under jul har han ätit sig mätt på sill, lax och ägg med räkor. Många har skrattat åt det.
Favoritgosedjur: ugglan. Så klart.  

Bloggtystnad

Eftersom den här bloggens syfte är produktion för min egen del, och inte egentligen för att någon annan ska läsa den, är det inte så många som har reagerat på tystnaden. Faktiskt bara en. Det kändes lite bra, måste jag erkänna.
Varför har jag då inte bloggat på flera månader? Svaret är samma som på frågan varför jag har fått ryggskott två gånger inom loppet av två månader. Stress. Dels finns det här med heltidsarbetande småbarnsförälder som jobbar på att inte tappa alla sina vänner och samtidigt fortsätta med sitt fritidsintresse. Det är ganska självklart. Men det handlar också om arbetssituationen.
Om någon har missat det så har många lärare i Sverige inte bara orimligt låg lön, vi har också alldeles för mycket som ska hinnas med inom vår arbetstid. Problemet ligger till stor del i ett delat huvudmannaskap - vem är det som bestämmer över skolan? Skolverket/staten skickar uppdraget, men kommunen (eller, i fallet Göteborg, stadsdelarna) bestämer hur mycket det får kosta. Rimligt? Nej, inte direkt. I ett normalt fall ber en beställare om en vara och frågar vad det kostar, alternativt frågar vad som kan erbjudas för en viss summa. Här är det en part som bestämmer vad som ska göras, en annan som bestämmer vad det får kosta. Resultatet är en arbetsbelastning som gör att allt för många lärare sliter ut sig i förtid. När sedan en lärare sliter ut sig är det svårt att hitta vikarier, och då slits kollegorna lite mer. När sedan nästa kollega, som då ställt upp lite extra, är på väg att slita ut sig följer sedan resten med av bara farten. Domino-effekt. För min del blev det två ryggskott och ett totalt hjärnsläpp innan jag fattade hur trött jag var.
Därav tystnaden. Men jag komemr tillbaka. Jag har en notis i min telefon med titlar på blogginlägg jag vill skriva. Men det är saker jag vill tänka igenom och skriva ordentligt, inte slarva igenom. Men det kommer. Hoppas jag.