Strategier i skolan och i livet

I Lgr11 finns en del nya formuleringar, en sak som nu betonas mer i engelska och moderna språk är strategier. För år 9, betyget E heter det "För att underlätta sin förståelse av innehållet i det talade språket och texterna kan eleven välja och använda sig av någon strategi för lyssnande och läsning." [...] "Dessutom kan eleven välja och använda sig av i huvud- sak fungerande strategier som i viss mån löser problem i och förbättrar interaktionen." (Lgr11, s 40-41)
Jag gillar det här, strategier som hjälper eleverna vidare när jag som lärare inte längre finns där för att hålla dem i handen. Nyss dök ett exempel upp i en fråga i Quizkampen, mot en av mina tyskaelever. Jag kände mig tvungen att förtydliga, en så perfekt undervisningemöjlighet kan inte gå till spillo. 

"Fenomenet "reinkarnation" återkommer i flera stora religioner. Ordet kommer från latin men hur översätts det ordagrant till svenska?" 

I tyskan skriver jag ofta upp långa ord på tavlan, när de dyker upp. Gemensamt ser vi om vi kan dela upp ordet i flera kortare ord. Nästa steg är att se om vi kan lista ut vad några av delarna betyder. Kan vi sedan lista ut vad helheten handlar om? 

RE-IN-KARNA-TION  

RE - åter

IN - i

KARNA - kött (jfr spanska ordet carne som i chili con carne - chili med kött)

TION - irrelevant, vi har redan listat ut svaret! (ett morfem som uttrycker substantiviering?)

Bland alternativen fanns "Åter i köttet", vilket uppenbarligen blir korrekt. Jag älskar att ge eleverna de här strategierna, helt enkelt för att det inte bara handlar om mitt lilla ämne, utan om vägar till förståelse även i andra sammanhang. Till exempel när man får konstiga religionsfrågor i Quizkampen.

Vad är det för språk vi lär våra barn?

Min son har börjat kommunicera med ord. Man förstår dem inte alltid, men allt oftare kan man känna igen bekanta stavelser som passar in i sammanhang. Mina elever arbetar med att utveckla sitt skrift- och talspråk så att det alltmer anpassas efter syfte, mottagare och sammanhang. Hela tiden vill jag hjälpa dem, både sonen och eleverna, utveckla språket, göra det mer nyanserat, förtydliga de skillnader som finns och därigenom även den kraft som språket har. Men vad är det för språk våra barn möter? Ger vi dem rätt förutsättningar?
Idag fick jag se Lilla Aktuellt på Barnkanalen, ett nyhetsprogram riktat till barn i grundskoleåldern. Språket som används är förenklat, och vissa svårare ord förklarades för att barnen skulle hänga med. Kopplingar som kan verka självklara för vuxna (en muthärva inom fotboll) förtydligas (det är jättedumt för att många har satsat pengar på matcherna) för att barnen ska förstå sammanhanget bättre. Så långt är det bra. Men helt plötsligt nämns att någon ska "snacka" med någon. I vilken nyhetssändning för vuxna används så informella ord som "snacka"? Tror man i det här läget att barn inte förstår ord som tala eller prata? Genom att alltför mycket ändra språket för att likna det språk barnen själva använder berövar vi dem synonymernas underbara värld. Synonymer som kanske egentligen inte är helt synonyma. Synonymer som kan användas för att ange ton till ett samtal, som kan förtydliga vem det är som uttrycker sig i en text eller bara kan variera språket så att det blir mer intressant. Vill vi inte att barnen ska få ett brett ordförråd?
Samtidigt rapporterar Språktidningen om en skola i England som uppmanar föräldrarna att hjälpa till att tvätta bort barnens dialekt, man vill att barnen ska tala mer grammatiskt och fonetiskt "korrekt". Vad är syftet med detta? Ska vi nu skuldbelägga dialekttalare? Är målet att sanera språket från dialektala och sociolektala skillnader? Vilket tråkigt språk vi får då!
Skillnader är bra, variation berikar och språk öppnar dörrar. Hurra för språklig variation!