torsdag 30 augusti 2012

Introduktionsår, vilken toppenidé! Men...

Som ni säkert hört talas om har man infört ett introduktionsår för nyutexaminerade lärare. Det innebär att lärare som tagit examen under sitt första år ska ha en mentor och under det året ha fortlöpande handledning. Både mentor och adept behöver tid för detta, ca 5% av en heltidstjänst beräknas för var och en av dessa två personer. Till detta behöver mentorn utbildas, det finns en högskoleutbildning för detta, som mentorn kan läsa på deltid. Om man inte tycker att mentorn ska göra detta på sin fritid (vilket ju är helt galet) behöver alltså mentorn få extra tid för detta inom sin tjänst. Mentorn får ju även mer ansvar inom sin tjänst, och att mentorn ska ha en löneförhöjning för detta är en självklarhet för oss som arbetar fackligt. Dels tycker vi att mentorn ska ha en löneökning när utbildningen är genomförd, dessutom ett påslag under den tid som uppdraget utförs. Det är väl rimligt att man får lite mer betalt när man besitter ytterligare kompetens? Och att man får mer betalt när man har mer ansvar?
Detta innebär att en skola som anställer en nyutexaminerad lärare få avvara en väldig massa arbetstid åt dels utbildning av mentor, om så inte skett tidigare, samt åt handledningstid för både mentor och adept. Dessutombör skolan avvara lite mer av sin budget åt mentorns ökade lönekostnader.
Vem ska då stå för dessa ökade kostnader? Initiativet kommer från Stockholm, men Jan Björklund kommer knappast plocka fram plånboken för att finansiera den här reformen. Tror ni att skolledarna kommer att välja att anställa nyutexaminerade lärare, i de fall de kan välja? Det är svårt att klandra skolor som väljer bort nyutexaminerade lärare i rekryteringsprocessen när man vet hur skolan kommer att drabbas ekonomiskt.
Det här med lägga på skolan nya reformer som sedan ska genomföras utan att någon som helst finansiering införs är helt galet, det kan vem som helst förstå. En reform som såg ut att höja kvaliteten på lärarutbildningen hugger plötsligt nyutexaminerade lärare i ryggen. Et tu, Björklund. Tack för den.

Tillägg

Jag fick i veckan höra att det finns en summa pengar avsatt för att genomföra allt som har med lärarlegitimationer att göra, ett par hundra miljoner om jag uppfattade det hela rätt. Hur kommer det sig att pengarna inte når ner till skolorna? Ska vi ta en liten debatt om styrningen av skolan i Sverige? Nej, inte ikväll. Måste sova nu, klassfoto imorgon.

måndag 20 augusti 2012

Jobbstart avklarad, föräldramöte likaså

Vad jobbigt det är att gå upp tidigt! Det var länge sedan jag behövde gå upp tidigt fem dagar på raken. Långa arbetsdagar, och på det orkesterrep på tisdagkväll och spelning direkt efter jobbet på fredagen. Jag somande framför tvn kl 22 på fredag kväll. Mastig vecka!
Att lämna Adrian på morgonen är jobbigt, det ska jag inte förneka. När jag väl är igång på jobbet hinner jag inte tänka så mycket på honom, då är det fullt upp med annat. Men så kommer det ett mms eller en liten bild på facebook, då börjar saknaden göra sig påmind. Leendet jag möter när jag kommer hem från jobbet är oslagbart! Det är lättare att ta sig i kragen och åka hem från jobbet i alla fall, när man vet vem som väntar.
Ikväll var vi för första gången på Studiegångens förskola, avdelning Safiren. Föräldramöte. Personalen gav ett bra första intryck, och de föräldrar vars barn gått där längre hade bara bra saker att säga. Det bådar gott. Imorgon blir det inskolningssamtal med Ann-Karin, den förskollärare som är ansvarig för Adrian. Nu närmar sig verkligheten.

söndag 12 augusti 2012

Så tog även den här fasen slut.

Imorgon är det måndag. Inte vilken måndag som helst. Måndagen då jag börjar jobba. Vi har en månads mjukstart på det nya livet, Jeremy ska vara hemma två veckor först, sedan två veckor till för inskolning på dagis. Sedan blir det så där fullt ös. Jag jobbar 100%, Jeremy kommer jobba 80% och Adrian på dagis fyra dagar i veckan.
Hur har då det här året varit? Jag behöver fundera lite på vad som hänt, vad jag har gjort och vad jag kommer sakna mest.
Vardagsrutinerna har ändrats väldigt mycket efter hand. I början var det amning nästan hela tiden, och jag gick inte en meter utan att ha en liten frottéhandduk tillgänglig pga Adrians ständiga småkräkande. Sedan kom fasen då vi umgicks mycket ute, en hel del rytmiksamlingar på öppna förskolor och besök på museernas barnutställningar och lekrum. Sedan kom våren, med mycket utelek och lekplatshäng. Sedan kom semestern.
Jag lyckades jobba 10% under hela läsåret, vilket ibland kändes som den bästa idén någonsin och ibland som lätt vansinne. Det hela gick ihop tack vare att Jeremy kunde ta några enstaka dagars föräldraledighet, för att min mamma har ett flexibelt jobbschema och ställer upp så fort hon kan, för att Jeremys mamma är ledig på fredagar och har ställt upp massor, och för att jag har två fantastiska kusiner som älskar barn och ställer upp så fort de kan. Camilla och Frida har varit fantastiska.
Det här har också gjort att Adrian har vant sig vid att vara med många olika människor. Han är social, ler ofta mot främlingar och jag är övertygad om att inskolningen på dagis kommer att gå som en dans.
Sällskapet under året har till stor del styrts av vilka som har varit lediga på dagtid. Tidigt under hösten lärde jag känna Hanne, via föräldragruppen på bvc. Inte anade jag då att vi skulle bli vänner och umgås jämt och hela tiden. Kajsa kände jag sedan innan, och jag är så tacksam att vi råkade få barn så tätt. Både Hanne och Kajsa är ganska spontana av sig och tvekar inte att anpassa sig till nya ideer. Det gör att allt blir väldigt lätt, och vi har haft väldigt kul ihop. Adrian, Nicolai och Molly leker jättebra ihop och jag hoppas att de kommer träffas en del framöver också, även om det inte kan bli lika ofta. Det här gänget kommer jag att sakna att umgås med varje vecka. Tur att vi ses ibland i alla fall.
Några andra jag har umgåtts mycket med är två av mina kusiner. Camilla har ett jobb där hon är ledig mitt i veckan och jobbar helger ganska ofta, vilket gör att vi ganska ofta har kunnat luncha på stan och umgås. Att hon är den som Adrian tyr sig till allra mest utöver oss föräldrar försvårar ju inte heller situationen. Jag hade gärna fortsatt träffa henne ofta. Det lär väl bli lite mer sällan nu, men vi kommer ju ändå ses. Och Daniel har jag också träffat en hel del, en del brödbak och matlagning, bland annat, och lite tyska. Det är kul att umgås med sina släktingar!
Men det finns en till som jag kommer sakna att umgås med. Adrian, så klart. Vi kommer ses en stund på kvällen, och på helgerna. Räcker det? Kommer mitt hjärta gå sönder? Vi får väl se om jag går ner i arbetstid efter ett tag, om det är för jobbigt. 
Imorgon ska jag alltså gå upp tidigt. Och på tisdag. Och på onsdag. Och torsdag och fredag. Och så samma sak nästa vecka. Man vänjer sig nog. Hoppas jag. Jag kommer sakna det här. Det har varit slitigt i perioder, men ändå så härligt.

onsdag 8 augusti 2012

Rökning - finns det kvar?

Idag är det match mellan Barcelona och Manchester United i Göteborg. Ganska stort antar jag. Jag tycker personligen att det är större att Aftonbladet för en gångs skulle har en annan sport före fotboll på löpet (Sverige tog sig till semifinal i OS-handbollen några timmar tidigare). Ett internationellt evenemang av denna kaliber drar till sig supporters från andra länder. Alltså har det idag funnits gott om utländska turister i Göteborg.
Hur utmärker sig då dessa turister? Jo, de röker! Ni kanske tycker att jag är gnällig som påpekar detta, men jag ser min reaktion som ett sundhetstecken. Jag baserar inget av detta på statistik eller offentliga rapporter, enbart på personlig magkänsla. Men svenskarna röker väl ändå mindre idag än för 10-15 år sedan. Eller, har jag fel? Och svenskarna röker väl mindre än invånarna i många andra länder? Vi reagerade i Berlin på att det luktade rök hela tiden, och den känslan har jag dykt på lite här och var de senaste åren.
Jag tycker att det är fantastiskt att det börjar bli omodernt att röka. I min åldersgrupp (och i min umgängeskrets, får jag vill tillägga) är rökning ovanligt idag. Dock verkar det inte ebba ut som tonårsfenomen. Jag hoppas att det ger med sig där också.

söndag 5 augusti 2012

Tuff? Min lille grabb?

Den senaste tiden har jag införskaffat en hel del saker inför förskolestarten. Det handlar om regnstövlar, ryggsäck, regnkläder och cykelhjälm, bland annat. Det svåra är inte att hitta bra kvalitet till bra pris, eller något annat grundäggande. Det som är svårt handlar om tre saker: märken, färger och coolhet.
Den första svårigheten är att hitta något som inte är något kommersiellt skräp, det vill säga saker med Disneys Bilar, Disney-prinsessor, Disney-hjältar, Hello Kitty, Pippi Långstrump, Alfons Åberg, Tummen, Pingu osv. Jag skulle vilja säga att jag inte ser ner på de som köper sånt skräp till sina barn, men jag gör ju det. I alla fall lite grann. Det finns förmildrande omständigheter, som att barnen är så stora att de påverkas av klasskompisar och andra barn. Men jag förstår inte hur man kan tvinga på sina barn det här skräpet innan de själva är medvetna om vad det är. Visst finns det olika grader av skräpet, och det är inte alltid det spelar roll. Man kan faktiskt köpa Cars-tapeter. Det är illa. Adrian har en boll som han älskar, utvald av ett barn som present, med Cars. Det är inte alls illa. Han tycker om bollen för att den är röd och för att den rullar. Och, ja, jag vet att många köper saker för att de själva gillar det. Jag tycker inte att ni är dåliga föräldrar. Men ni, ja ni vet vilka ni är, ni fattar ju. M har superbra föräldrar, trots att hon har en snuttefilt med Pingu. ;-) J är en härlig kille trots att hans favorittröja har bilder från favoritfilen Cars 2.
Nästa steg är att det som inte faller in i första kategorin ofta finns i två varianter: rosa/rött eller mörkblått. Jag älskar färgen blå, men jag vill inte att Adrian ska lära sig att det är viktigt att markera med färg vad som finns mellan benen. Han kan ha alla färger, så det så! Det här är en fråga som många tycker är känslig. Varför förstår jag inte. Måste jag visa det så tydligt?
Och så kommer övriga tryck. När jag började leta cykelhjälm blev det väldigt tydligt. Det fanns utöver reklamtrycken coola, häftiga, tuffa saker med fartränder och blixtar. Det fanns pirater och hajar. Till slut hittade jag en sort som inte var tuff: en nyckelpiga. Den fanns i rött och blått. Som vanligt. Adrian fick en blå. För att han är pojke? Nej, för att de bara hade blåa hjälmar i butiken när jag skulle köpa den.

Bilden lånad från http://www.lockerroom.se/produkter_info.asp?produktid=163. 


Det jag vill säga är att Adrian inte är tuff, cool eller häftig. Han är snart 15 månader gammal och börjar på sin höjd bli lite busig. Vi vuxna sätter ettiketter på barnen som de inte har gjort någonting för att förtjäna. Adrian är ett barn. Han är glad, go, gosig, nyfiken. Han har lite bristande omdöme när det gäller vad han kan och inte kan, han kommer inte ihåg att det gör ont att klämma fingrarna i kökslådorna från gång till gång. Ibland kan han inte kontrollera sina känslor och han vet inte hur han ska uttrycka sig när det dyker upp en intressekonflikt kring en leksak. Då kan det hända att ett annat barn får sig en smäll. Men han är inte tuff. Han är inte cool. Han är Adrian.

Cykelhjälm

Vi har börjat cykla. Det började med att Jeremy fixade till den cykel han fick från sin farfars dödsbo. Det var så kul att cykla, tyckte han, att han köpte en cykel till mig i födelsedagspresent. Åh, vad tacksam jag är! Ni anar inte! Till den fick jag också en barnsadel till Adrian, och han har köpt ett extra fäste, så det går på någon minut att flytta barnsadeln mellan våra cyklar. Perfekt!
Första turen (förutom försöksrundan runt kvarteret och en vända till affären) blev till Allum och tillbaka, 11 km tur och retur. Idag blev det en vända ner till Packhuskajen för att titta på Ostindiefararen, 13 km tur och retur.
Vart vi cyklade är inte poängen med det här inlägget. Jag ville bara ta chansen att påpeka det självklara. Att vi naturligtvis ha cykelhjälm alla tre när vi cyklar. Jag missade faktiskt att hämta hjälmen när jag skulle bort en snabbis till affären häromkvällen. Det kändes ungefär lika osäkert som att köra bil utan bilbälte, vilket jag aldrig skulle göra. Jag bestämde mig att det här naturligtvis var sista undantaget.
Och om någon nu vill påpeka att "jag cyklar så bra, jag ramlar inte, så jag behöver ingen hjälm", så kan vi väl återigen repetera det där med andra trafikanter. Det spelar ingen roll hur duktig du själv är om någon annan tappar fokus en halv sekund. Som cyklist är man väldigt oskyddad, och en hjälm kan rädda liv. Vad är argumentet att låta bli?

Kokboksutmaning - fläskkarré à la Mannerström

Om jag ska vara helt ärlig så provade jag det här receptet tidigare i somras. Det gick inte bra. Nu ville jag ha en chans till, och den här gången smakade det tillräckligt bra för att det ska få visas upp i bloggen.

Kokbok:
Leif Mannerströms HUSMANSKONST

Recept:
Fruktspäckad fläskkarré (s. 212)

Resultat:
Det är alltså en klassisk katrinplommonspäckad fläskkarré i bit, fast med lite mer variation av frukten. Jag hittade en påse med blandad, torkad frukt på ICA och körde på det, det var äpple, katrinplommon och aprikoser, tror jag. Karrén steks i gjutjärnsgryta och sedan lägger man i resten av frukten, vatten, lök och buljong. Skyn gör man så klart sås av.
Första gången var problemet saltet. Man ska enligt receptet "Salta och peppra ganska rejält". Tyvärr tog jag i lite extra. Köttet smakade bra, men frukten och såsen blev så salta att det var svårt att äta. Dagen till ära hade jag gjort en sorts ungsbakade potatisar med väldigt mycket salt till. Det blev mycket vatten att dricka till.
Idag var jag noga med att snåla med saltet, och det blev klart bättre, men var ändå på gränsen. Gott blev det i alla fall. Men det var något annat som gick fel idag. När jag skulle lägga ner köttet i grytan hade jag väntat tjugo sekunder för länge efter att smöret smält, och jag hade visst i ganska mycket smör. Resultatet blev att smöret skvätte upp på min hand och nu har jag förutom en rodnad stor som två enkronor på ena handleden även en hyfsat stor brännblåsa som minne.
Men det blev ju gott i alla fall.