onsdag 29 februari 2012

Vårsol = glasspremiär!

Vilken underbar dag! Efter lunch och lek på Frölunda torg med Kajsa och lilla Molly åkte jag, Adrian, Hanne och Nicolai in mot stan igen. Vi hoppade av vid Botaniska och promenerade genom Slottsskogen, Linnéstan, Haga och Vasastan ner till Nordstan. Vid Hagakyrkan pausade vi med vårens första glass i solen. Killarna fick provsmaka lite glass och verkade gilla det. Kanske gillade de det fina, prassliga glasspappret ännu mer. Vilken underbar dag!
Morgondagen kan inte bli sämre. Då får vi nycklarna till nya lägenheten!

Inredningspanik

Alltså, att måtta efter en liten planlösning, via papper och IKEAs hemsida är inte helt lätt. Man tror att man har koll, men så rasar det. Hur mycket man än visualiserar och grunnar så går det inte att få helkoll. Trodde att jag visste precis hur vi skulle lösa förvaringen i vårt nya sovrum, en bred garderob längs ena väggen, skjutdörrar, allt klart. Så började vi detaljkolla. Och då inser jag att jag inte kommer kunna dra ut lådorna ur den innersta delen för att sängbordet kommer ivägen. Blä. Hur gör man nu då? Lösningen är just nu att våra kläder får ligga kvar i lådor ett tag. För vi vet verkligen inte hur vi ska lösa det. Alla alternativ verkar dåliga. Känner man något inredningstekniskt geni som vill jobba lite gratis! :-P

måndag 27 februari 2012

Grannar

Finns det något snällt, diskret sätt att förklara för grannarna att det är ganska lyhört i huset? Jag menar, det är ju trevligt för dem att de har ett aktivt sexliv. Men jag är nästan rädd att Adrian vaknar snart.
Tur att vi flyttar snart.

tisdag 21 februari 2012

Lattemorsan i vardagen

Jag tänkte på den här bloggens namn häromdagen. Jag bloggar inte så mycket om lattar och fikor. Det beror nog mest på att de är så ruskigt vanliga i mitt liv att det inte skulle stå så mycket annat här i så fall. Jag är redan stammis på nya Condeco, trots att det bara varit öppet i några veckor. Jag köper minst ett par lattar i veckan på Espresso House. Och så ett antal koppar hemma då. Jag dricker så pinsamt mycket latte just nu. Trots det har jag fortfarande inte testat det första svenska Starbucks som man kommer åt utan ett boarding pass. Det måste ske snart!

Genus i förskolan

Debatten om hen och genustänk i barnuppfostran debatteras mycket i media just nu, senast i Kvällsöppet igår kväll. Tack vare tv4Play kan man komma ikapp dagen efter, tack tekniken!
Jag måste få skriva ner några tankar kring det här. Jag har läst genusvetenskap på universitetet, men har inte någon vetenskaplig grund för det jag skriver. Jag har varit med i min skolas genusgrupp men är ingen expert för det. Men magkänsla och sunt förnuft är en bra början.

Att behandla barn genusneutralt handlar för mig inte om att förbjuda pojkar att leka med bilar eller fickor att ha rosa klänningar. Det handlar om att öppna dörrar och visa att det är okej att vara som man är, oavsett kön. När jag gick i lekis skulle vi ta porträttfoton. Vi skulle ha en leksak med på kortet. När jag skulle välja leksak rättade fröknarna till situationen och gav mig en docka. Den fulaste dockan som fanns. Jag hatade dockan. Men jag var ju flicka, så visst skulle jag hålla en docka på fotot. Det är ett typexepel på en begränsning! Jag lekte inte med dockorna på lekis (det gjorde jag säkert i andra perioder, men inte där och då), varför skulle fotot då visa på en situation som inte stämde?
Samhället utgår från normer, och normen i vårt samhälle är en vit, hetrosexuell, icke-funktionshindrad man. Allt annat måste markeras. Om du i tidningen läser om "fotbollslandslaget" förväntar du dig säkert att stjärnan snarare heter Zlatan än Lotta. Om det är Lottas lag det handlar om brukar det oftast heta "damfotbollslandslaget". Könet avviker från normen, och då ska det markeras.
Vidare hanteras avvikelser från könsstereotyperna olika. Manliga egenskaper hos en tjej är positiva, men kvinnliga egenskaper hos en man är negativa. "Du kastar som en tjej", är det bra? "Kärringstopp"?

Vi har  nu ansökt om förskoleplats för Adrian, och jag började fundera på hur jag vill att han ska bli bemött på förskolan. Jag vill att han ska tillåtas att visa känslor, utan att det markeras som något negativt. Jag vill att personalen markerar att våld och aggressivitet är negativt. Jag vill att han ska tillåtas ta lika mycket, inte mer eller mindre, plats i gruppen som alla andra barn, oavsett kön. Jag vill att hans vänner ska omtalas som just vänner eller kompisar, inte tjejkompisar och killkompisar. Jag vill att han ska uppmuntras att leka med många olika barn och prova på många olika aktiviteter. Jag vill att han ska slippa blickar och leenden från barn och vuxna om han väljer att göra något som inte typiskt förväntas av honom, till exempel gå på promenad med en dockvagn eller sjunga och dansa. Jag vill att han ska få vara den han vill vara och uppmuntras i sin utveckling och sin nyfikenhet. Jag vill att pedagogerna ska prata med honom, förklara och diskutera, inte bara tillrättavisa och sätta stopp. Jag vill helt enkelt att han ska bli behandlad som ett barn, inte som pojke eller flicka. Kommer det bli så? Jag hoppas det. Kan jag med att ge den här texten till pedagogerna i hans grupp?

Genuspedagogik handlar inte om att pojkar inte ska få vara pojkar och att flickor inte får vara flickor. Det handlar om att barn ska få vara barn och att vi ska få ge dem möjligheter. Adrian får gärna arbeta med människor, vilket anses vara mer kvinnligt. Men han får också gärna ägna sig åt tekniskt arbete om han vill det, vilket anses vara mer manligt. Oavsett om han blir barnskötare, pilot, musikalartist, hårdrockare eller butiksbiträde kommer jag att älska och stötta honom. Jag vill bara att han ska vara lycklig!

Full fart

Tystnad i bloggosfären brukar vara kopplad till motsatt tillvaro i verkliga livet. Just nu är det minst sagt fullt upp. Adrian har varit sjuk i några omgångar, jag jobbar massor just nu och flytten närmar sig. Det ordinarie möblemanget på våra nuvarande 70m2 har förändrats något. Ett barbord med pallar har sålts, ett lågt skåp har ärvts från Jeremys farföräldrar och fyra breda och en smal Billy-bokhylla har köpts via blocket. Behöver jag säga att det är både trångt och rörigt här hemma just nu?

tisdag 14 februari 2012

Hur kan hen vara så farligt?

Idag fanns det en artikel i DN om det ett superhett pronomen: hen. I artikeln "Hen gör barn förvirrade" påstår Elise Claeson att barn blir förvirrade av genuspedagogik och det konstiga ordet hen. Jag skulle kunna skriva mycket om det här. Det gör jag inte. Jag vill bara påpeka att flera språk saknar genusuppdelning för personliga pronomen i tredje person singular, bland annat finska. Är alla finska barn förvirrade då? Tänk om vi blev som finnarna. Usch. Tack, Elise Claeson, för varningen. Nu vet vi.

måndag 13 februari 2012

Förskola

Tiden går så rysligt fort när man har ett barn att mäta tiden med. Det var ju typ i förrgår det där testet visade positivt, känns det som. Och nu har vi ansökt om förskoleplats. Barnet växer!
Det innebär att det idag är exakt sex månader tills jag ska börja jobba igen. Galet.
Och hur väljer man vilken förskola man helst vill placera sitt barn på, då? Som pedagog vet man ju att det allra viktigaste är personalen, men att gå runt till alla alternativ och träffa dem känns som en omöjlighet. Vi har utgått från var de ligger, det är väl en bra start. Sedan är det text och bilder på stadens hemsida som får avgöra resten. Hur mycket säger det, liksom? Det får bli en utflykt en solig helg, tror jag. Promenera runt och försöka få en känsla. Hur glada är teckningarna som barnen har ritat. Verkar barnen må bra här? Smått omöjlig uppgift, det här!

söndag 12 februari 2012

Heja hen!

Inom grammatiken pratar man om öppna och stängda ordklasser. Substantiv, verb och adjektiv är typiska öppna ordklasser, det tillkommer nya ord hela tiden. Även adverb kan nybildas. Men det dyker sällan upp nya konjunktioner och prepositioner. Pronomen räknas också som stängd ordklass, vi har de pronomen vi har och så är det bra med det. Eller?
De senaste åren har det genusneutrala hen dykt upp i allt större omfattning. Av någon anledning är det både fantastiskt, vidrigt, underbart, hemskt och väldigt viktigt att debattera. Feministerna är jätteglada, medan motståndarna tror att alla män måste börja sittkissa om det införs. Men är det så allvarligt?
Jag använde hen i jobbsammanhang första gången hösten 2010. Jag fick faktiskt inga reaktioner över huvud taget. (Det kan betyda att varken elever, föräldrar eller kollegor brydde sig om att läsa min pedagogiska planering. Det kan också betyda att de trodde att jag hade halkat på tangentbordet. Eller att de inte tyckte att det var något att bry sig om.) Privat har jag använt det en del tidigare. Dock använder jag det mest i skrift, helt enkelt för att skriftspråk är mer genomtänkt och ordet inte ligger så naturligt i munnen att det kommer spontant när jag talar.
Jag använder inte ordet för att prata om någon bestämd människa. Jag kräver inte att någon ska prata om min son som hen för att han ska bemötas utan förväntningar på typiskt pojkbeteende. Däremot använder jag det när det är oklart om det är en man eller kvinna som avses, eller om jag vill avidentifiera en person i en anonym text.
I det första fallet handlar det om att ersätta det lagom jobbiga han/hon. Att det blir smidigare finns det ingen tvekan om, så motståndet här borde ju försvinna direkt. Det var så här jag användet det i min pedagogiska planering. "Eleven ska visa att hen kan kommunicera i tal och skrift." Enkelt sätt att slippa skriva om meningar i passiv form. Några protester här?
Det andra fallet kan vara både verkligt och fiktivt. Som lärare har man sekretess att förhålla sig till, men ibland vill man kanske lufta sina tankar om de där underbara eleverna ändå. Man kanske använder ett forum eller pratar med en bekant som inte känner till skolan och klassen. Börjar man då meningen med "En av mina elever, han gjorde en sak..." respektive "En av mina elever, hon gjorde en sak..." har man redan planterat en bild i mottagarens huvud. Åh, en kille på högstadiet, han gjorde säkert si eller så. Tonårstjejer, det vet man ju hur de beter sig. Ersätter man då han och hon med hen kan man redogöra för situationen utan att mottagarens erfarenheter och förutfattade meningar om hur tonåringar av respektive kön beter sig påverkar tankarna kring situationen som beskrivs. "En av mina elever, hen gjorde en sak...." Klockrent!
I fiktiva varianter kan det handla om att inte tydligt påvisa hur man förväntar sig att världen ser ut. En klassisk ramsa som många svenska barn har läst handlar om ett gäng apor som råkar ut för en olycka. "Fem små apor hoppade i sängen. En trilla' ner och slog sitt lilla huvud. Mamma ringde doktorn och doktorn han svara', "Inga små apor i sängen får vara"". Ja, alla barn, då vet ni att läkare är män. Jag känner personligen fler kvinnliga än manliga läkare. Om vi i stället använder "och doktorn hen svara'" kan barnet själv få fantisera fram en bild av doktorn. Kanske är det en man, kanske en kvinna, kanske en kanin eller hund. Genom att bestämma könet redan i ramsan begränsar vi barnets fantasti och tvingar på det strukturer och stereotyper som inte nödvändigtvis är aktuella i den värld som barnet växer upp.
Jag tycker inte att vi ska förneka våra kön. Det finns skillnader mellan män och kvinnor, och det får det finnas. Men vi måste börja fundera på hur stor roll de här skillnaderna ska få spela i vårt samhälle. När jag har varit hos en ny tandläkaren, ska de jag möter spontant fråga vad han hette? När en kvinnlig läkare går in för att möta en patient, ska hon då få frågan när läkaren kommer? Ska en man som jobbar inom förskolan få sneda blickar pga sitt kön? Ska kvinnor som arbetar på bilverkstäder behöva stå ut med en jargong som är nedlåtande mot kvinnor?
Jag är kvinna. Jag är gift med en man. Mitt barn är av manligt kön. Men han ska inte begränsas av det. Han är ett barn. Han kan bli vad han vill.

PS. Tandläkaren hette Fariba och hon har var jätteduktig!

fredag 10 februari 2012

Kvinnosjuka hos män?

Alltså, man skulle kunna ha en blogg bara om aftonbladet.se och deras konstiga artiklar. Nu har de gjort det igen.
Jag läste nyss rubriken "Sjukdomen som drabbar varannan kvinna i Sverige". På bilden ses en kvinna bakifrån som tränar, naturligtvis iklädd ett tränignslinne som visar mycket hud. Jag anade direkt vad det kunde handla om, och eftersom jag själv ligger i riskzonen klickade jag på artikeln. Mycket riktigt handlade det om benskörhet. För er som inte känner till sjukdomen så är den betydligt vanligare hos kvinnor, och den är ärftlig i rakt nedstigande led hos kvinnor. Min mormor har krympt avsevärt de senaste åren och har kotkompressioner som följd av sjukdomen. Min mamma behandlas årligen då hon har råkat ut för ett antal benbrott på senare år. Ska vi gissa att jag kommer drabbas?
När jag klickade på länken läser jag rubriken Minska risken för benskörhet. So far so good. Sedan läser jag själva artikeln. Det handlar om en undersökning vis Sahlgrenska som visar att träning i 20-årsåldern kan hjälpa så att man inte får sådana problem längre fram. "Studien som har gjorts på 833 svenska friska män mellan 19 och 24 års ålder visar att de män som ökade sin fysiska aktivitet även ökade sin bentäthet i höften, ländryggen, armen och underbenet." 
Är det bara jag som reagerar?  Om det handlar om en kvinnosjukdom, varför forskar man då på män? De är ju så lätta, ingen dum menscykel att hålla reda på osv. Men det finns skillnad på mäns och kvinnors kroppar. Kom inte och berätta hur min kropp fungerar utifrån forskning som enbart är utförd av män!

Tandvärk - något mindre vis

Så var den borta, den sista vidsomstanden. Bedövningen innefattade kinden, halva örat, halva tungan och delar av gomen, ni vet där man ständer till mellan näsan och svalget. Svårt att prata då. Nu börjar bedövningen släppa. Är livrädd för smärtan som kommer de närmsta dagarna. Sist jag opererade bort visdomständer låg jag däckad på soffan i studentkorridorens gemensamma rum och tittade på tv och åt Ben&Jerry's i tre dagar. Nu har jag Adrian att ta hand om också. Hur ska det här gå????

torsdag 9 februari 2012

Jobba till 75?

Reinfeldts utspel om att höja pensionsåldern till 75 har ju fått en del reaktioner. Alla drar förfärat efter andan vid tanken på hur många år de har kvar tills de får gå i pension. För min del finns det en annan sida av det. Jag är inte bara högstadielärare, utan även behörig för gymnasiet. Jag vill helst jobba på gymnasiet, tror att jag passar bäst där helt enkelt. Vet många som är i samma sits som jag. Varför jobbar jag då kvar i grundskolan? Det finns inga jobb att söka! Jag har koll på platsbanken och antalet heltidstjänster som passar mig (engelska och/eller tyska) som har dykt upp i Göteborgs-området sedan jag tog examen kan räknas på mina fingrar. Anledningen till detta? Tja, föreställ dig en tyskalärare. Visst är hon en bra bit över 55, va? Många av de kära 40-talisterna sitter på tjänsterna jag vill åt. Ska de få jobba 10 år till? Då blir jag aldrig gymnasielärare! Tack för det, Reinfeldt!

onsdag 8 februari 2012

Kokboksutmaning - muffins och focaccia

Kokbok:
Kärlek, oliver och timjan

Recept:
Focaccia (s. 176, grundrecept på pizzadeg s. 156) Vi ändrade lite i receptet, i stället för oliver hade vi fetaost och körsbärstomater på focaccian. Mycket godare!

Resultat:
Vi kom fram till att det var ett helt okej första försök att göra focaccia, men att den nog kan bli godare. Hur mycket är lagom mycket olivolja, liksom? Men gott blev det. Och vi kommer nog göra om det!

Det här är ju en bestseller bland svenska kokböcker. Några tips om vilka andra recept ur den man bör testa? 

Kokbok:
1 smet 100 muffins


Recept:
Hallonmuffins med smultäcke (s. 89)

Resultat:
När det blir 20 muffins i stället för 12 ska de vara kortare tid i ugnen. Det kom vi fram till redan innan vi ställde in dem i ugnen. Så var det det där med att komma ihåg det också. "Bara en minut till, så är de perfekta." Tja, fyra minuter senare var de lite torra. Inte brända, men torra. Och smaken var inte alls så fantastisk. Tyvärr. Nej, ingen höjdare. Men det kanske finns bättre recept i boken!

onsdag 1 februari 2012

Syster-hån

Jag såg den här rubriken och blev lite irriterad.
Bröderna Sedin "hånas". Vad är hånet? Att någon kallar dem systrar. Elakt va, att antyda att de skulle vara som kvinnor. Kvinnor måste ju vara hemska varelser, eftersom det är ett sånt hån att liknas vid dem. Tack för det.

Hopp om framtiden

Igår tog jag en liten promenad på vår nya gata, förbi vår nya lägenhet. Jag kunde inte hålla leendet borta, jag flinade som en treåring på julafton. Snart kommer det här vara vägen hem! Snart kommer vi kunna åka pulka här! Snart kommer det där vara vår balkong! Jag trodde aldrig att jag skulle längta så efter att få flytta in.
Sedan finns det de små sakerna i vardagen. Diskade en massa igår. Om en månad har vi diskmaskin. :-)

Tänder, tänder

Det blir dyrt med tandvård i år. Jag har sedan i torsdags varit på inte mindre än fem olika besök hos tandvården. Och då är det minst tre besök kvar. Troligtvis något extra. Attans visdomstand, bara krånglar. Har i alla fall fått en bra tandläkare som har tvingat mig till flera extrakoller bara för att sköja rent lite mer och se till att det onda går över så fort som möjligt. Och tjejen i receptionen insåg att jag hade problem att fixa barnvakt för fjärde besöket och erbjöd sig att passa Adrian i de 10 minuter jag skulle in igår. Supergulligt av henne! Nu ska tanden ut nästa fredag. Och i mars ska jag laga två andra tänder. När vårsolen äntligen visar sig kommer ni inte se den, för ni kommer att bländas av mitt strålande leende.