Jobbmaskot

Nu är Adrian inne i en mammig fas. Det innebär att så länge han är glad så duger de flesta, men om han blir ledsen är det bara jag som kan trösta honom. Igår kväll gick det ganska bra med pappa igen, en otrolig lättnad för alla, men så var det inte för en vecka sedan. För mig innebär detta att jag inte riktigt kan med att lämna honom till någon barnvakt, det känns inte snällt mot varken barnvakterna eller mot Adrian. Alltså har Adrian fått följa med mig på mina jobbmöten i veckan. Fördelen med att jobba inom skolan är att ingen vågar påstå att barn är ivägen, även om jag själv igår tyckte att mötet blev lite jobbigt, då Adrian blev lite gnällig. Men på det stora hela har det funkat bra. Han har tittat på människor, suttit i mitt knä, stått i mitt knä, ammat och sovit. Och så har han tajmat in två stora laddningar i blöjan under möten i samma rum, vid två olika tillfällen. Halvdiskret. Men det får man väl leva med! Min kollega Lars försökte i måndags lägga fram det som att LR hade med sig en liten maskot på mötet. Min chef, rektor Camilla, ägnade halva mötet åt att gå runt med min son på axeln igår. Och när skolchefen Ann-Christin häromdagen pratade om nedskärningar och annat mindre kul lättade Adrian upp stämningen rejält genom sina små glädjetjut. Nu har vi bara ett jobbpass kvar i veckan och det är en utbildningsgrej med LR i Göteborg. Håll tummarna att det går lika bra idag som det gick i måndags. Helst lite bättre än det gick igår. Nästa vecka är det lov. Sedan hoppas jag att det funkar att ha barnvakt igen!