Om jag och Adrian har några minuter över när vi är hemma brukar vi besöka några lustiga typer som bor i vår hall. Det är en kvinna i sina bästa år och en liten bebis, de brukar titta fram i hallspegeln när vi hälsar på. Adrian brukar bli jätteglad över att se bebisen och bebisens mamma.
För någon vecka sedan ville han ta kontakt genom att röra bebisens hand. När det inte var en mjuk hand där, utan bara en hård, kall glasskiva blev han lite förvånad. Han har känt på spegeln ett par gånger om dagen sedan dess och verkar vara lite mindre förvånad.
Idag tog situationen plötsligt en ny vändning. Vi hade varit ute en sväng och jag bar honom i bäselen. När han tittade i spegeln log han mot mig för att sedan titta upp på "riktiga" mig. Tillbaka i spegeln, tillbaka på mig. Och så upprepade han detta säkert tio gånger. Plötsligt förstod han att jag fanns både i spegeln och framför honom. Tänk om man kunde läsa hans tankar i detta ögonblick. Undrar hur lång tid det tar innan han förstår hur en spegel fungerar. Och undrar när han inser att den där söta bebisen vi hälsar på varje morgon i själva verket är han själv.
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort kliv för Adrian Smith.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar