Amerikansk språkkultur - sötaste du!

Facebook är spännande på det sättet att det speglar vår språkanvändning i stor utsträckning. På min vänlista finns vänner från hela världen, men majoriteten är svenska. Där finns några ur generationen över mig, men de skriver inte så flitigt. I min egen generation är det väldigt varierat hur mycket man skriver, vissa berättar var var eviga måltid intas och i vilket sällskap, andra berättar knappt att de får barn eller gifter sig. Jag har också en hel del ungdomar på min vänlista, före detta elever. (Av principssak är jag inte vän med nuvarande elever, men när vi inte längre har lärare-elev-relationen accepterar jag dem om de frågar.) På så vis får jag en spännande inblick i deras skriftspråk på ett annat plan än på jobbet. Som högstadielärare läser jag deras mer formella texter och hör dem tala, men det informella skriftspråket håller de flesta utanför skolan. <br />Att vi lånar ord och uttryck från andra språk är välkänt, likaså att en stor andel av de ord vi idag lånar in kommer från engelskan, oftast den amerikanska engelskan. Ungdomar är snabba när det gäller att anamma nya trender, ofta syns det mest typiska för en viss tid i ungdomskulturen. I språket är det naturligtvis likadant, och vill man lära sig de senaste uttrycken är det bland högstadieungdomar man ska placera sin avlyssningsutrustning. Två fenomen har fångat min uppmärksamhet den senaste tiden: superlativer och överdriven kärlek. <br />Sedan en tid tillbaka ska man inte bara träffa X, man ska träffa "finaste X". Man har inte hängt med Y och Z, utan "underbaraste Y och sötaste Z". Det här hör man sällan i tal, men i facebookstatusar är användandet av dessa superlativer numera högfrekvent. De som använder det är nästan uteslutande av kvinnligt kön och sällan äldre än 30 år. Vad är syftet? Måste vi övertyga våra mer ytliga bekanta att vi minsann har fantastiskt djupa relationer med nära vänner? Eller är det lättare att berätta för våra vänner genom en indirekt kommentar (med tag så klart) hur mycket de betyder för oss än att säga det rätt ut? Ett annat sätt att uttrycka dessa känslor är att man anger relationen till sina vänner. En klasskompis blir mamma, en granne blir pappa och större delen av gänget blir syskon. Någon enstaka föräras också titeln man eller hustru. Därför kan man läsa om 17-åringar som plötsligt genomgår skilsmässa, utan att några tårar fälls. De jag anger som släktingar är faktiskt det även utanför facebook. Men så tillhör jag ju inte längre ungdomarnas skara heller. <br />I amerikanska filmer och tv-serier uttalas frekvent orden "I love you", gärna till främlingar eller utan någon egentlig anledning. För mig har uttrycket "Jag älskar dig" mycket mer tyngd och känsla än "I love you", och så har det alltid varit. Första gången jag själv råkade ut för kulturkrocken var när jag jobbade på läger på Irland. Orden yttrades av en ny bekantskap från ett icke engelsktalande land och vi hade känt varandra i några dagar. Våra samtal handlade om ytliga saker som vad som stod på menyn vid nästa måltid eller vilka aktiviteter våra grupper hade sysslat med under dagen. En kväll småpratade vi i datorrummet och han avslutade samtalet med orden "Goodnight, I love you". Jag blev stum och mumlade nog tillbaka ett tveksamt "Goodnight", jag kunde inte klämma fram så starka ord till denna främling, även om jag var mycket medveten om skillnaderna i användning. Idag har dock denna mer ytliga användning spridit sig till svenskan. Mina elever kastar lätt ur sig att de älskar varandra fritt och öppet. Det kan handla om att de har varit tillsammans med sin pojk- eller flickvän en viss tid och uttrycker detta i en statusrad, men det kan också handla om vänner som vill tacka varandra för en trevlig grillkväll eller dag på stranden. Kärleksförklaringen brukar allt som oftast följas av ett antal hjärtan och fler utropstecken än Svenska Akademin tycker är lämpligt. Själv skulle jag inte kunna använda uttrycket så offentligt, för mig är det något privat. Jag har yttrat orden till färre personer än jag har fingrar på högerhanden och sällan så att någon annan än objektet för mina känslor hör. Mitt förhållningssätt och mitt sätt att reagera på det nya språkbruket får mig att känna mig gammal. Min spontana reaktion är att det nya sättet att använda uttrycket är fel, och min motreaktion är att det är fel att tycka att det är fel. Språkutveckling är naturlig och det är inte lönt att motarbeta processen. Ändå har jag svårt att ta det till mig. <br />Både dessa offentliga kärleksförklaringar och användandet av superlativer som epitet kommer från andra sidan Atlanten, förmedlat via tv och internet. Att det är just USA som ligger bakom trenden gör mig lite mer skeptisk. Varför det? Är det för att den amerikanska kulturen knappast kallar för finkultur här i Sverige? Eller har jag själv tagit till mig så mycket av den amerikanska kulturen att jag har tröttnat? Oavsett orsaken är det bara att ge med sig. Jag får väl börja skriva på facebook att jag älskar mina finaste, sötaste, underbaraste vänner. Även om jag är över 30.