Mjölk, mjölk, mjölk, mjölk....

De senaste dagarna har handlat om mjölk. Dels i den form som kommer ur mina bröst. Dels i den form som skapats för att efterlikna den först nämnda formen. Dels i den minst trevliga formen: när den kommer ut igen. Sonen växer inte som han ska. Då ska ALLA inom sjukvården ha åsikter om hur man ammar, när man ammar, hur ofta man ammar och så vidare. Dessutom ska det tillmatas med bröstmjölksersättning. När sonen har ammat och fått i sig sin ersättning kräks han upp delar av det han fått i sig. På sig själv. På omgivningen. Och på den som är närmast. Det är för det mesta jag. Det innebär att lägenheten mest luktar sur mjölk. Blä. Om man kunde köpa sonen en färdigutvecklad magmun så att han slutar kräkas skulle jag betala dyrt för det. <br />Mjölk innebär också prestige. Amningsdiskussionen har varit högaktuell det senaste året, kanske sedan Solsidan tog upp ämnet. Om man inte ammar är man en dålig mamma. Eller? Räcker det att man gör sitt bästa? Jag inbillade mig att jag tyckte att det räckte att göra sitt bästa, men likväl satt jag häromkvällen i tårar över att sonen inte åt ordentligt. Att det ska vara så laddat att kunna klämma fram de där magiska dropparna. Efter lite grunnande kom jag fram till att ångesten i mitt fall hänger ihop med att det här är den mest basala uppgift en kvinna har. Vårt primära mål är att fortplanta oss och att ta hand om vår avkomma till dess den kan ta hand om sig själv. För mannen är det att befrukta en kvinna, för kvinnan att föda fram barnet och ge det mat och värme. Att misslyckas med uppdraget med stort U är inte lätt. Vilken tur att det finns alternativ. Och, tjejer, jag tycker att även ni som inte ammar kan vara bra kvinnor. Jag har bara lite svårt med mig själv just nu. Fast sonen ska nog bli stor ändå, oavsett hur mycket jag lyckas amma. Och hur ofta. Och när. Och var. Och...