Artighet i språk

Det senaste året har jag försummat läsning, tyvärr även mina tidningar. Jag älskar Språktidningen och har varit trogen prenumerant sedan starten, och tänker så förbli. Just nu försöker jag läsa ikapp mig på förra årets nummer. De flesta tidningarna har jag börjat bläddra i när de kom, men inte läst ordentligt. Därför blir det nu vissa déjà-vu-känslor. Men det är ju bara trevligt!
I juni-numret 2011 skriver Linnea Hanell om passiv artighet (s. 28-29). Linnea skriver om hur man genom att använda passivformen av verb kan göra mindre trevliga meddelande lite mindre påträngande. I stället för att skriva "snor du nödhammaren så ringer vi polisen" använder man den passiva frasen "missbruk beivras", vilket betyder samma sak utan att någon potentiell gärningsman känner sig påhoppas. 
Artighet är en svår sak att lära ut, mycket luddigare och mer diffus än verbböjningar och stavningsmönster. När det gäller främmande språk handlar det inte bara om språk, utan också om kultur. En notis om Linneas krönika på sidan 13 i samma nummer tar upp artighetsperspektivet på andraspråkstalare. En svensk som talar engelska missar ofta att slänga in förmildrande fraser som är självklara för en modersmålstalare i samma språkliga kontext.
Jag hamnade mitt i ett exempel på detta för ett antal år sedan. Jag jobbade på läger på Irland, i min stuga bodde den sommaren pojkar från England, Irland och Sverige. De svenska killarna var duktiga på att använda sin skolengelska, något språkläraren Mia noterade och uppskattade. I stället för att be mig översätta frågade de mig hur man säger frallor på engelska och frågade själva artigt, "Fiona, can you pass med the rolls?". Jag hör hur de lär sig, testar de nya orden och blir nöjda när kommunikationen fungerar och de får en fralla till. En engelsk ledare i vår stuga halvviskade en dag till mig att hon blev så frustrerad över hur oartiga de svenska barnen var. De avslutade ju aldrig sina förfrågningar med det obligatoriska "please". Nej, det gjorde de ju inte. Och jag hade så fullt upp med att notera deras framsteg att jag inte lade märke till det. Jag passade på att nämna ordet och dess användande vid något lämpligt tillfälle, självklart utan att berätta att det hade framkommit kritik mot deras sätt. Jag förklarade också för den engelska ledaren att detta ord inte har någon motsvarighet i svenskan som används i vardagligt tal. Jag tror att många av oss lärde sig en del den veckan.
I skolan är det här svårt att förmedla. Artighet handlar om små saker i vardagen, inte om något man går igenom på en lektion och så sitter det. Hur gör man då? Jag brukar berätta små anekdoter som den ovan, och hoppas att de kan skratta lite åt hur konstigt det blev och lära sig. När jag lär ut du/ni-formerna i tyska eller något annat språk brukar jag berätta hur jag och min studiekamrat Päivi lyckades dua en tysk professor i säkert fem minuter innan han artigt frågade ifall vi möjligtvis kom från norra Europa. Det är ju bara där man duar en professor. (Jag skäms fortfarande lite.)
Sedan brukar jag vara så där jobbigt läraraktig också. Om en elev kommer fram och vill låna min nyckel, eller ber att få gå på toaletten, eller låna en penna så kommer jag med den supermegatöntiga frasen "What's the magic word?". Och ja, de suckar och stönar tills någon i närheten påpekar att jag menar "please" eller "bitte". Jag vet att det är töntigt. Men jag hoppas att någon av de som finns i närheten till slut kommer ihåg att den där jobbiga läraren alltid höll på och tjatade om det. En dag kanske det sitter. Eller? Hur ska man förmedla de här små vardagsmomenten? Hur gör andra lärare? Har ni några tips?