Som mamma har man från början ett rejält försprån när det gäller att vara favoritförälder. De där månaderna i magen är liksom en bra start, hur mycket pappan än har gosat och pratat med magen. Amning hjälper också till rejält. Och att vara föräldraledig, man är den som alltid är där.
Men så kommer plötsligt en tid då den där andra blir mer intressant. Man kan prata hur mycket som helst om att man tycker synd om pappan när bara mamma duger, men man förstår det inte förrän det är tvärtom. Jag är inte helt ratad. När Adrian är trött är det jag som är viktigast, och naturligtvis när han vill amma. Men annars är det just nu tydligt att Jeremy är den coola föräldern just nu. Jag plockar upp Adrian på morgonen - han sträcker sig för att titta på Jeremy. Jag försöker pussa honom och gosa - han stirrar intresserat på Jeremy som tar på sig strumpor. Jag försöker mata Adrian med mat jag själv har lagat - han vrider sig i stolen för att hela tiden se åt det håll där han tror eller märker att pappa är. Adrian börjar verka missnöjd, trots att han varken är trött eller hungrig - vi går till pappa och allt är bra.
Jaha, då var jag väl sekundär då. Fast så länge Adrian ser så där lycklig ut så är det ganska okej. Jag gosar med honom ändå. Och om någon timma kommer han vara så där trött att bara jag duger igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar