Jag får amma!

Den senaste tiden har handlat mycket om Adrians tänder. Nu har framtänderna äntligen kommit fram och det verkar ha lugnat sig. Så då sätter mina tänder igång och bråkar. Min enda kvarvarande visdomstand, som jag vet borde opererats bort för länge sedan, har börjat bråka igen. Det är sjukt att tänderna inte räknas som en del av kroppen när det gäller svensk sjukvård, och mitt sätt att hantera det har varit att missköta mina tänder. Korkat, jag vet. Sist jag var hos tandläkaren var i Tyskland 2005, innan dess var det i Kungsbacka 2000. Ja, jag skäms lite.
Jag har ju varit med om det här förut, så jag visste vad som väntade. Sköljning med koksaltlösning som är ganska obehagligt och en penicillinkur på det. Inget konstigt med det. Men amningen, då? Adrian äter visserligen en hel del mat nu, men jag ammar fortfarande en hel del. Jag är medveten om att det kan ta slut ganska snart, men jag vill att Adrian ska få styra när det är dags att lägga av. Amning handlar inte bara om mat. För mig är det också en stund av extrem närhet, en stund för mig och mitt barn att komma varandra nära. Tanken att jag skulle kunna få både penicillin och starka smärtstillande tabletter har vandrat i mina tankar de senaste dygnen, och det har fått mig att oroa mig en hel del. När jag ammade Adrian i morse undrade jag om det var sista gången. Om jag skulle göra ett uppehåll under en vecka finns det risk att Adrian tappar lusten under tiden. Tänk om!
Visst blev det penicillin, men när jag frågade tandläkaren om amning kollade hon i systemen och lät mig läsa eakt vad det stod. Substansen går över i bröstmjölken, men det finns inga belägg för att det påverkar barnet. Jag passade på att dubbelkolla med farmaceuten när jag hämtade ut mitt Kåvepenin, och hon tolkade det likadant. Så jag kan fortsätta amma. Och vad jag har uppskattat amningen idag! Mycket mer än vanligt! Man saknar något först när man inte har kvar det, sägs det, och bara tanken att det skulle kunna försvinna räckte för mig. Jag ska njuta av amningen den tid som är kvar. Oavsett om det handlar om några veckor eller några månader. Det är vår stund. Min och Adrians.