I söndags skulle jag titta på West Side Story på operan. Men så blev jag sjuk. Som tur var fanns det biljetter till fredagens föreställning, och min mamma hade som tur var inga planer. Gött! Biljetterna köpte vi dessutom till halva priset, då operan hade mellandagsrea. Nu fattar jag varför. Det var inte fullsatt, en musikal, en fredagkväll. Det är liksom operans prime time, det som ska dra de stora massorna till operahuset. Vad hände?
Jag älskar musikaler. Vissa mer än andra. West Side Story är bra, men inte en favorit. Jag har sett filmen ett flertal gånger och föreställningen på operan 1999. Eftersom jag ser till att se allt som komemr i närheten har jag hyfsad koll på landets musikalartister, även om jag inte längre sitter och pluggar in bakgrund på stjärnorna och så, som jag kanske gjorde en del i sena tonåren. Men hyfsad koll vågar jag påstå att jag har. När jag köpte programet kollade jag direkt rollistan, i jakt på kända namn. Jag kände inte igen ett enda namn. Ok, att jag inte känner igen namnen behöver inte betyda att de är dåliga. Men inte ett enda namn??? Där började jag bli misstänksam. När ensemblen kom in på scen reagerade jag på att de var så unga. Jo, musikalen handlar om ungdomsgäng, det vet jag. Men vi vet ju alla att gymnasieeleverna i Beverly Hills inte spelades av tonåringar, så det där är väl relativt.
Jag var inte imponerad. Inte alls. Efter mycket grunnande kom jag på att de som var sämst i den här uppsättningen var rollbesättaren. De som stod på scen var egentligen inte dåliga, de kunde sjunga hyfsat eller bra, och dansa också. Men det var fel personer i fel roller. Om man ska sjunga solo på Göteborgsoperans stora scen, ska man inte då sjunga en sång som passar ens register? Under tjejlåtarna (America och I Feel Pretty) var sången ganska klen i låga registret, och när det gick uppåt blev det nästan löjligt. Ingen av tjejerna kom ju upp på höjden med någon klang att prata om. Det är inte deras fel, de är födda med sina stämband och kan inte göra något åt det. Men då kanske man ska välja några andra tjejer till de rollerna? Killarnas sång om Officer Krupke är ju ett lite humoristiskt nummer. Jag försökte verkligen lyssna på den svenska texten, men killarna var inte basar, utan barytoner som fick sjunga låtar för basar. De lägsta tonerna var för låga, de fick knappt fram dem och det var hopplöst att försöka höra vad de sjöng. Återigen, inte sångarnas fel, men då kanske vi ska välja sångare som fixar de tonerna? Det här var ett genomgående problem i hela föreställningen, och det gjorde att det aldrig blev riktigt maffigt, tyvärr.
Sedan har vi huvudrollsinnehavarna. Sofie Asplund sjöng med Jeremys kör i julas och han tyckte hon var fantastiskt duktig. Jag kan tänka mig att hennes röst passar otroligt bra i en kyrka, med en kör och orkester till. På musikalscenen blev det dock inte helt bra. Hon är jätteduktig på sin sak, men musikalsångerska vill jag inte kalla henne, tyvärr. Motspelaren Bruno Mitsogiannis påminde mig väldigt mycket om min gamla spexkompis Lars Bark. Musikalsång när det är så långt bort från opera det går, en hes röst på gränsen mot rock. Han var duktigt, honom var jag ganska nöjd med. Men kontrasten mot Sofies operaröst blev jättekonstig. De skulle kunna vara med i var sin uppsättning av WSS, en mer klassisk och en mer rockig, men tillsammans blev det inte bra alls.
Om nu sången inte var på topp kan man ju anta att de hade valt att fokusera på bra dansare, som också kunde sjunga. Och visst kan de dansa. Men varför hoppade de över sista veckans repetitioner? Genomgående kändes det slarvigt. Rörelser som skulle vara samtidigt kom lite olika, armar var olika raka, sneda vinklar blev olika sneda och i alla lägen som en rörelse kunde tolkas på olika sätt fanns alla tolkningar med. I en scen fick de till tre exakt samtidiga rörelser, tydligt markerade av musiken. Men resten då? Även duktiga individer behöver repa ihop för att bli synkade. Eller har de kört så många föreställningar att de har börjat slarva?
Slutligen har jag en liten petsak som jag störde mig på. Den här tolkningen var stilmässigt nära originalet, kläder och dekor passade in i 1950-talets New York. Förutom en tjejs frisyr. Det fanns inga tjejer där och då som hade rakat håret på sidorna av huvudet. Jättekul att hon har hittat en frisyr hon gillar, men hur tänkte de där? Sätt på tjejen en peruk då! Det lär väl finnas några peruker liggande i förrådet?
Det fanns mycket bra också, sången var till exempel aldrig falsk. Kläderna och dekoren var toppen, orkestern naturligtvis likaså. Och de här unga talangerna kan säkert använda den här meriten när de jobbar vidare. Men föreställningen hade behövt några stora stjärnor som lyfte den, och mer kraft i sången för att man skulle vara beredd att förlåta de andra bristerna. Det är synd att Göteborgsoperan inte får till det ordentligt när de sätter upp sina musikaler. Det här ska ju vara säsongens flaggskepp, det som ska dra folket till finkulturen. Då kan man inte köra på halvdana produktioner. Jag hoppas innerligt att de skärper sig till Chess nästa höst. Då vill jag titta på rollistan och säga "Åh, han/hon är bra!" Då vill jag gå därifrån med ett leende på läpparna och rekommendera uppsättningen för andra. Det gör jag tyvärr inte nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar