Bokmässan

Redan som barn byggde mamma upp förväntningarna kring mässan, vi var på bokmässan många gånger i barndomen. Och det finns kvar, jag vill dit varje år! Läser jag så många böcker? Nej, det kan jag inte påstå. Men jag älskar att titta på dem, och att få tillbaka lässuget.
Jag slutar tidigt på fredagar och planen var att kasta mig iväg till Adrians förskola och sedan skulle vi kasta oss in till stan och vara framme vid 15-tiden. Det blev inte så. När Adrian väckte oss i morse var det tydligt att han inte mådde bra. 38,8 visade termometern, under dagen har den stigit till 40,3. Det blev min första VAB-dag någonsin. Eftersom min underbare make visste hur gärna jag ville komma till bokmässan slutade han jobbet lite tidigare och kom hem så att jag kunde komma iväg i alla fall. Jag är så tacksam!
Årets mässa blev alldeles lagom. Jag svängde förbi LRs monter och hälsade på några kollegor där. Jag spanade en del efter läromedel, men insåg snabbt att det inte fanns något nytt. Jag köpte en hel del barnböcker till Adrian. Jag köpte Fredrik Backmans båda debutböcker och fick dem signerade av författaren själv. (Jag hade med choklad, precis som jag hade lovat på twitter. Dock fel sort.)

Sedan blev det naturligtvis en titt bland alla ordböcker hos Norstedts. Jag fastnar där varje gång. Jag köpte inte den här. Fast jag ville. Den kostade 1700:- på mässan.

I stället köpte jag den här. En ordbok utan ord. Den kostade bara 50:-. Lite mer rimligt. Har jag nämnt att jag är lite fanatiskt intresserad av ordböcker?

Lägg till en kopp kaffe och möten med några trevliga vänner och bekanta så kan ni lista ut att det blev en riktigt trevlig eftermiddag. Jag ska se till att vänja Adrian vid att gå på bokmässan också. Jag hoppas att han kommer att gilla böcker, och att det kommer att finnas böcker när han växer upp. Datorer och läsplattor i all ära, men att bläddra i en riktig bok ger en speciell känsla, och den vill jag inte tappa bort.
Dagens inköp: två skönlitterära böcker, en ordbok, ett spel, sex barnböcker, två tidningar, en  prenumeration (Filter) och en stjärngossestrut i tyg med tillhörande stjärna på pinne. Mycket nöjd!

"Så ska ni se ut" - genusfotografens motsats

Idag var det dags för fotografering på jobbet. Jag var med min klass för deras klasskort och sedan skulle de fotas individuellt. Den unga, kvinnliga fotografen berättade för eleverna att de skulle få ta inte mindre än tre individuella foton, ett "klassiskt" där man sitter lite halvsnett, utan keps osv., och två valfria. So far so good, eller? Men så gjorde hon ett tillägg. "Då brukar tjejerna ofta ta ett så här bakåtlutat med håret hängande och killarna så här med armarna i kors. Eller om ni vill något annat."
Jag tror inte att fotografen i fråga var medveten om vad hon gjorde. Hon berätta för eleverna hur tjejer och killar förväntas vara. Tjejerna ska se väna ut och fokusera på sitt utseende: håret. Killarna ska se tuffa, slutna ut, med en pose som tydligt signalerar att de inte är villiga att släppa in någon. De som gör inte passar in i den här mallen, då? Visst lade hon till att de fick göra annorlunda, men när hon har presenterat huvudalternativen blir det mycket svårare att göra något annat. Tjejerna som itne har långt, svallande hår, var passar de in? Och de killar som faktiskt är öppna, mjuka och charmiga, ska de inte få visa sin personlighet?
Jag tog inte fajten, jag bet mig hårt i läppen. Det här är inte okej. Alla som arbetar i skolan måste följa värdegrunden, och jag kan inte se hur en skolfotograf kan få lov att frångå detta så grovt. Den första delen av skolans läroplan lyder så här (från skolverket.se):

Grundläggande värden
Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbild­ ningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke­konfessionell.
Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. 


De delar som jag markerat skulle jag vilja visa upp för fotografen. Hon skulle behöva fundera lite på det där.

Introduktionsår, vilken toppenidé! Men...

Som ni säkert hört talas om har man infört ett introduktionsår för nyutexaminerade lärare. Det innebär att lärare som tagit examen under sitt första år ska ha en mentor och under det året ha fortlöpande handledning. Både mentor och adept behöver tid för detta, ca 5% av en heltidstjänst beräknas för var och en av dessa två personer. Till detta behöver mentorn utbildas, det finns en högskoleutbildning för detta, som mentorn kan läsa på deltid. Om man inte tycker att mentorn ska göra detta på sin fritid (vilket ju är helt galet) behöver alltså mentorn få extra tid för detta inom sin tjänst. Mentorn får ju även mer ansvar inom sin tjänst, och att mentorn ska ha en löneförhöjning för detta är en självklarhet för oss som arbetar fackligt. Dels tycker vi att mentorn ska ha en löneökning när utbildningen är genomförd, dessutom ett påslag under den tid som uppdraget utförs. Det är väl rimligt att man får lite mer betalt när man besitter ytterligare kompetens? Och att man får mer betalt när man har mer ansvar?
Detta innebär att en skola som anställer en nyutexaminerad lärare få avvara en väldig massa arbetstid åt dels utbildning av mentor, om så inte skett tidigare, samt åt handledningstid för både mentor och adept. Dessutombör skolan avvara lite mer av sin budget åt mentorns ökade lönekostnader.
Vem ska då stå för dessa ökade kostnader? Initiativet kommer från Stockholm, men Jan Björklund kommer knappast plocka fram plånboken för att finansiera den här reformen. Tror ni att skolledarna kommer att välja att anställa nyutexaminerade lärare, i de fall de kan välja? Det är svårt att klandra skolor som väljer bort nyutexaminerade lärare i rekryteringsprocessen när man vet hur skolan kommer att drabbas ekonomiskt.
Det här med lägga på skolan nya reformer som sedan ska genomföras utan att någon som helst finansiering införs är helt galet, det kan vem som helst förstå. En reform som såg ut att höja kvaliteten på lärarutbildningen hugger plötsligt nyutexaminerade lärare i ryggen. Et tu, Björklund. Tack för den.

Tillägg

Jag fick i veckan höra att det finns en summa pengar avsatt för att genomföra allt som har med lärarlegitimationer att göra, ett par hundra miljoner om jag uppfattade det hela rätt. Hur kommer det sig att pengarna inte når ner till skolorna? Ska vi ta en liten debatt om styrningen av skolan i Sverige? Nej, inte ikväll. Måste sova nu, klassfoto imorgon.

Jobbstart avklarad, föräldramöte likaså

Vad jobbigt det är att gå upp tidigt! Det var länge sedan jag behövde gå upp tidigt fem dagar på raken. Långa arbetsdagar, och på det orkesterrep på tisdagkväll och spelning direkt efter jobbet på fredagen. Jag somande framför tvn kl 22 på fredag kväll. Mastig vecka!
Att lämna Adrian på morgonen är jobbigt, det ska jag inte förneka. När jag väl är igång på jobbet hinner jag inte tänka så mycket på honom, då är det fullt upp med annat. Men så kommer det ett mms eller en liten bild på facebook, då börjar saknaden göra sig påmind. Leendet jag möter när jag kommer hem från jobbet är oslagbart! Det är lättare att ta sig i kragen och åka hem från jobbet i alla fall, när man vet vem som väntar.
Ikväll var vi för första gången på Studiegångens förskola, avdelning Safiren. Föräldramöte. Personalen gav ett bra första intryck, och de föräldrar vars barn gått där längre hade bara bra saker att säga. Det bådar gott. Imorgon blir det inskolningssamtal med Ann-Karin, den förskollärare som är ansvarig för Adrian. Nu närmar sig verkligheten.

Så tog även den här fasen slut.

Imorgon är det måndag. Inte vilken måndag som helst. Måndagen då jag börjar jobba. Vi har en månads mjukstart på det nya livet, Jeremy ska vara hemma två veckor först, sedan två veckor till för inskolning på dagis. Sedan blir det så där fullt ös. Jag jobbar 100%, Jeremy kommer jobba 80% och Adrian på dagis fyra dagar i veckan.
Hur har då det här året varit? Jag behöver fundera lite på vad som hänt, vad jag har gjort och vad jag kommer sakna mest.
Vardagsrutinerna har ändrats väldigt mycket efter hand. I början var det amning nästan hela tiden, och jag gick inte en meter utan att ha en liten frottéhandduk tillgänglig pga Adrians ständiga småkräkande. Sedan kom fasen då vi umgicks mycket ute, en hel del rytmiksamlingar på öppna förskolor och besök på museernas barnutställningar och lekrum. Sedan kom våren, med mycket utelek och lekplatshäng. Sedan kom semestern.
Jag lyckades jobba 10% under hela läsåret, vilket ibland kändes som den bästa idén någonsin och ibland som lätt vansinne. Det hela gick ihop tack vare att Jeremy kunde ta några enstaka dagars föräldraledighet, för att min mamma har ett flexibelt jobbschema och ställer upp så fort hon kan, för att Jeremys mamma är ledig på fredagar och har ställt upp massor, och för att jag har två fantastiska kusiner som älskar barn och ställer upp så fort de kan. Camilla och Frida har varit fantastiska.
Det här har också gjort att Adrian har vant sig vid att vara med många olika människor. Han är social, ler ofta mot främlingar och jag är övertygad om att inskolningen på dagis kommer att gå som en dans.
Sällskapet under året har till stor del styrts av vilka som har varit lediga på dagtid. Tidigt under hösten lärde jag känna Hanne, via föräldragruppen på bvc. Inte anade jag då att vi skulle bli vänner och umgås jämt och hela tiden. Kajsa kände jag sedan innan, och jag är så tacksam att vi råkade få barn så tätt. Både Hanne och Kajsa är ganska spontana av sig och tvekar inte att anpassa sig till nya ideer. Det gör att allt blir väldigt lätt, och vi har haft väldigt kul ihop. Adrian, Nicolai och Molly leker jättebra ihop och jag hoppas att de kommer träffas en del framöver också, även om det inte kan bli lika ofta. Det här gänget kommer jag att sakna att umgås med varje vecka. Tur att vi ses ibland i alla fall.
Några andra jag har umgåtts mycket med är två av mina kusiner. Camilla har ett jobb där hon är ledig mitt i veckan och jobbar helger ganska ofta, vilket gör att vi ganska ofta har kunnat luncha på stan och umgås. Att hon är den som Adrian tyr sig till allra mest utöver oss föräldrar försvårar ju inte heller situationen. Jag hade gärna fortsatt träffa henne ofta. Det lär väl bli lite mer sällan nu, men vi kommer ju ändå ses. Och Daniel har jag också träffat en hel del, en del brödbak och matlagning, bland annat, och lite tyska. Det är kul att umgås med sina släktingar!
Men det finns en till som jag kommer sakna att umgås med. Adrian, så klart. Vi kommer ses en stund på kvällen, och på helgerna. Räcker det? Kommer mitt hjärta gå sönder? Vi får väl se om jag går ner i arbetstid efter ett tag, om det är för jobbigt. 
Imorgon ska jag alltså gå upp tidigt. Och på tisdag. Och på onsdag. Och torsdag och fredag. Och så samma sak nästa vecka. Man vänjer sig nog. Hoppas jag. Jag kommer sakna det här. Det har varit slitigt i perioder, men ändå så härligt.

Rökning - finns det kvar?

Idag är det match mellan Barcelona och Manchester United i Göteborg. Ganska stort antar jag. Jag tycker personligen att det är större att Aftonbladet för en gångs skulle har en annan sport före fotboll på löpet (Sverige tog sig till semifinal i OS-handbollen några timmar tidigare). Ett internationellt evenemang av denna kaliber drar till sig supporters från andra länder. Alltså har det idag funnits gott om utländska turister i Göteborg.
Hur utmärker sig då dessa turister? Jo, de röker! Ni kanske tycker att jag är gnällig som påpekar detta, men jag ser min reaktion som ett sundhetstecken. Jag baserar inget av detta på statistik eller offentliga rapporter, enbart på personlig magkänsla. Men svenskarna röker väl ändå mindre idag än för 10-15 år sedan. Eller, har jag fel? Och svenskarna röker väl mindre än invånarna i många andra länder? Vi reagerade i Berlin på att det luktade rök hela tiden, och den känslan har jag dykt på lite här och var de senaste åren.
Jag tycker att det är fantastiskt att det börjar bli omodernt att röka. I min åldersgrupp (och i min umgängeskrets, får jag vill tillägga) är rökning ovanligt idag. Dock verkar det inte ebba ut som tonårsfenomen. Jag hoppas att det ger med sig där också.

Tuff? Min lille grabb?

Den senaste tiden har jag införskaffat en hel del saker inför förskolestarten. Det handlar om regnstövlar, ryggsäck, regnkläder och cykelhjälm, bland annat. Det svåra är inte att hitta bra kvalitet till bra pris, eller något annat grundäggande. Det som är svårt handlar om tre saker: märken, färger och coolhet.
Den första svårigheten är att hitta något som inte är något kommersiellt skräp, det vill säga saker med Disneys Bilar, Disney-prinsessor, Disney-hjältar, Hello Kitty, Pippi Långstrump, Alfons Åberg, Tummen, Pingu osv. Jag skulle vilja säga att jag inte ser ner på de som köper sånt skräp till sina barn, men jag gör ju det. I alla fall lite grann. Det finns förmildrande omständigheter, som att barnen är så stora att de påverkas av klasskompisar och andra barn. Men jag förstår inte hur man kan tvinga på sina barn det här skräpet innan de själva är medvetna om vad det är. Visst finns det olika grader av skräpet, och det är inte alltid det spelar roll. Man kan faktiskt köpa Cars-tapeter. Det är illa. Adrian har en boll som han älskar, utvald av ett barn som present, med Cars. Det är inte alls illa. Han tycker om bollen för att den är röd och för att den rullar. Och, ja, jag vet att många köper saker för att de själva gillar det. Jag tycker inte att ni är dåliga föräldrar. Men ni, ja ni vet vilka ni är, ni fattar ju. M har superbra föräldrar, trots att hon har en snuttefilt med Pingu. ;-) J är en härlig kille trots att hans favorittröja har bilder från favoritfilen Cars 2.
Nästa steg är att det som inte faller in i första kategorin ofta finns i två varianter: rosa/rött eller mörkblått. Jag älskar färgen blå, men jag vill inte att Adrian ska lära sig att det är viktigt att markera med färg vad som finns mellan benen. Han kan ha alla färger, så det så! Det här är en fråga som många tycker är känslig. Varför förstår jag inte. Måste jag visa det så tydligt?
Och så kommer övriga tryck. När jag började leta cykelhjälm blev det väldigt tydligt. Det fanns utöver reklamtrycken coola, häftiga, tuffa saker med fartränder och blixtar. Det fanns pirater och hajar. Till slut hittade jag en sort som inte var tuff: en nyckelpiga. Den fanns i rött och blått. Som vanligt. Adrian fick en blå. För att han är pojke? Nej, för att de bara hade blåa hjälmar i butiken när jag skulle köpa den.

Bilden lånad från http://www.lockerroom.se/produkter_info.asp?produktid=163. 

Det jag vill säga är att Adrian inte är tuff, cool eller häftig. Han är snart 15 månader gammal och börjar på sin höjd bli lite busig. Vi vuxna sätter ettiketter på barnen som de inte har gjort någonting för att förtjäna. Adrian är ett barn. Han är glad, go, gosig, nyfiken. Han har lite bristande omdöme när det gäller vad han kan och inte kan, han kommer inte ihåg att det gör ont att klämma fingrarna i kökslådorna från gång till gång. Ibland kan han inte kontrollera sina känslor och han vet inte hur han ska uttrycka sig när det dyker upp en intressekonflikt kring en leksak. Då kan det hända att ett annat barn får sig en smäll. Men han är inte tuff. Han är inte cool. Han är Adrian.