Musik förr och nu - och betyg

I helgen har jag spelat två konserter tillsammans med Göteborgs Musikkår, en repris på två likadana konserter som vi gjorde för snart ett år sedan. Det var allsångskonserter, och som medmusikant hade vi Bert-Owe Lundqvist. Publiken var lätt gråhårig, men några undantag, och programmet tilltalade en något äldre målgrupp, men även vi unga i orkestern stormtrivdes. Det var Evert Taube, det var Lasse Dahlqvist, det var Povel Ramel, det var historier från Bert-Owes egna liv på Näset och på Hälsö, och det var lite Kålle o Ada. Det blir lokalhistoria med enormt mycket hjärta.

Bert-Owes mellansnack handlade om allt mellan himmel och jord, men bara på en punkt kom ett tydligt ställningstagande - om betygen. Bert-Owe är inte bara musikant, han är också före detta slöjdlärare och har även utbildat slöjdlärare vid GU. När jag har berättat för andra att vi har spelat med honom får jag leenden som reaktion från de som känner igen hand namn. Det är tydligt att han är en person som berör. När han kommer inte på sin barndom drar han direkt paralleller till tidig betygsättning, och då framför allt underkännandet av kunskaper. Att säga till ett litet barn som försöker utvecklas att hen inte duger, det kan inte främja inlärning och utveckling.

Dock tänkte jag lite på en av situationerna Bert-Owe berättade om. Det var uttagning till Okändas Revy, och han var där som 7-åring med en egenhändigt komponerad tango som han spelade på dragspel. Han gick inte vidare och pappan fick trösta på bussen hem till Näset - "De kan ändå inget om musik". Men hur kommer det sig att man sätter en 7-åring i den situationen? Just hur det var för Bert-Owe 1948 vet jag inget om, men det finns så många liknande situationer. Idol, Talang, X-Factor och andra tv-program ger chanser till berömmelse, men också risk för att inte lyckas. Som förälder ska man stötta sitt barn, men i vissa lägen kanske det hade varit bättre att inte utsättas för förnedringen att få sina drömmar krossade. Ett misslyckande i uttagningen till ett stort tv-program kan vara hårdare än ett F i betyget.

Jag är absolut emot betyg från år 3, och jag är mycket skeptisk till betyg från år 6. På sin höjd kan jag tycka att år 7 kan vara rimligt, men tidigare än så är det inte rimligt. Framför allt hoppas jag att våra ledare i Stockholm har vett nog att avvakta den senaste betygsreformen och analysera hur det gick med betyg från år 6 innan man inför betyg från år 3. Man kan väl i alla fall se hur det gick, innan man tar nästa steg.

Strategier i skolan och i livet

I Lgr11 finns en del nya formuleringar, en sak som nu betonas mer i engelska och moderna språk är strategier. För år 9, betyget E heter det "För att underlätta sin förståelse av innehållet i det talade språket och texterna kan eleven välja och använda sig av någon strategi för lyssnande och läsning." [...] "Dessutom kan eleven välja och använda sig av i huvud- sak fungerande strategier som i viss mån löser problem i och förbättrar interaktionen." (Lgr11, s 40-41)
Jag gillar det här, strategier som hjälper eleverna vidare när jag som lärare inte längre finns där för att hålla dem i handen. Nyss dök ett exempel upp i en fråga i Quizkampen, mot en av mina tyskaelever. Jag kände mig tvungen att förtydliga, en så perfekt undervisningemöjlighet kan inte gå till spillo. 

"Fenomenet "reinkarnation" återkommer i flera stora religioner. Ordet kommer från latin men hur översätts det ordagrant till svenska?" 

I tyskan skriver jag ofta upp långa ord på tavlan, när de dyker upp. Gemensamt ser vi om vi kan dela upp ordet i flera kortare ord. Nästa steg är att se om vi kan lista ut vad några av delarna betyder. Kan vi sedan lista ut vad helheten handlar om? 

RE-IN-KARNA-TION  

RE - åter

IN - i

KARNA - kött (jfr spanska ordet carne som i chili con carne - chili med kött)

TION - irrelevant, vi har redan listat ut svaret! (ett morfem som uttrycker substantiviering?)

Bland alternativen fanns "Åter i köttet", vilket uppenbarligen blir korrekt. Jag älskar att ge eleverna de här strategierna, helt enkelt för att det inte bara handlar om mitt lilla ämne, utan om vägar till förståelse även i andra sammanhang. Till exempel när man får konstiga religionsfrågor i Quizkampen.

Vad är det för språk vi lär våra barn?

Min son har börjat kommunicera med ord. Man förstår dem inte alltid, men allt oftare kan man känna igen bekanta stavelser som passar in i sammanhang. Mina elever arbetar med att utveckla sitt skrift- och talspråk så att det alltmer anpassas efter syfte, mottagare och sammanhang. Hela tiden vill jag hjälpa dem, både sonen och eleverna, utveckla språket, göra det mer nyanserat, förtydliga de skillnader som finns och därigenom även den kraft som språket har. Men vad är det för språk våra barn möter? Ger vi dem rätt förutsättningar?
Idag fick jag se Lilla Aktuellt på Barnkanalen, ett nyhetsprogram riktat till barn i grundskoleåldern. Språket som används är förenklat, och vissa svårare ord förklarades för att barnen skulle hänga med. Kopplingar som kan verka självklara för vuxna (en muthärva inom fotboll) förtydligas (det är jättedumt för att många har satsat pengar på matcherna) för att barnen ska förstå sammanhanget bättre. Så långt är det bra. Men helt plötsligt nämns att någon ska "snacka" med någon. I vilken nyhetssändning för vuxna används så informella ord som "snacka"? Tror man i det här läget att barn inte förstår ord som tala eller prata? Genom att alltför mycket ändra språket för att likna det språk barnen själva använder berövar vi dem synonymernas underbara värld. Synonymer som kanske egentligen inte är helt synonyma. Synonymer som kan användas för att ange ton till ett samtal, som kan förtydliga vem det är som uttrycker sig i en text eller bara kan variera språket så att det blir mer intressant. Vill vi inte att barnen ska få ett brett ordförråd?
Samtidigt rapporterar Språktidningen om en skola i England som uppmanar föräldrarna att hjälpa till att tvätta bort barnens dialekt, man vill att barnen ska tala mer grammatiskt och fonetiskt "korrekt". Vad är syftet med detta? Ska vi nu skuldbelägga dialekttalare? Är målet att sanera språket från dialektala och sociolektala skillnader? Vilket tråkigt språk vi får då!
Skillnader är bra, variation berikar och språk öppnar dörrar. Hurra för språklig variation!

Les Misérables - the movie

Efter 15 års längtan kom så äntligen kvällen då musikalen Les Misérables visades på bio i Göteborg. Och jag var naturligtvis där, laddad med två paket näsdukar. Den var naturligtvis fantastisk, men inte helt perfekt. Måste analysera sönder den lite grann. Jag har ju ändå sett fem olika uppsättningar live (tre länder, tre språk) och kollat sönder mina videoband och dvd:er.

På det stora hela är filmen fantastiskt bra gjord. Känslan är helt rätt, kostymerna är underbara, miljöerna är precis som man skulle önska. En ny grej är att skådespelarna sjunger under tiden de filmar, inte senare i en musikstudio. Det var ett bra drag, mycket känsla i sångerna!
Om man tittar på många olika versioner upptäcker man att det finns vissa skillnader mellan olika uppsättningar. Ibland läggs det till enstaka sångfraser för att göra en övergång tydligare, ibland plockas hela sånger bort eller kortas ner. Nu har man dessutom skrivit en helt ny sång till filmen, en sång som Valjean sjunger om sin relation till Cosette när han hämtat henne hos Thénardiers. Sången är jättebra om vi pratar om en musikalballad i valfri Broadway-musikal eller käck tv-serie, men den håller inte LM-nivå. Dessutom gillar jag inte språket. I musikalen som helhet har man valt att använda en stil som är brittisk, formell och ganska ålderdomlig, för att fånga stämningen. I den här sången finns fraser som "I am failing", vilket i mina öron låter väldigt modernt och amerikanskt. Stilen på låten passar helt enkelt inte in, jag förstår inte riktigt hur Schönberg och Kretzmer tänkte när de skrev den. Detsamma gäller för en del andra småinslag, tyvärr.
När det gäller castingen har de valt att satsa på både några stora Hollywood-namn och några etablerade musikalartister. Samantha Barks (Eponine) slog igenom via ett engelskt tv-program med musikaltema och har fått stora roller i West End, hon är fantastisk! Colm Wilkinson är känd för den stora massan som Jean Valjean från Original London Cast, Original Broadway Cast, inspelningen Complete Symphonic Recording och 10th Anniversary Concert. Att se honom som biskopen är lite konstigt, men han är lika fantastisk som vanligt, och om någon vet hur känslan i LM ska vara så är det han. De har också lyckats hitta en fantastiska barnskådespelare, både för Cosette och Gavroche.
När det gäller Hollywood-namnen finns det en del skillnader. Anne Hathaway fick en Golden Globe för sin insats som Fantine och är nominerad till en Oscar och den hoppas jag verkligen hon får. Hon gör en underbar tolkning. Hugh Jackman har också fått en Oscars-nominering för sin tolkning av Valjean, och han är jättebra. Jag hade gärna hört lite mer nyanser i sången, han använde ingen falsett alls i "Bring Him Home", vilket hade givit mer dynamik. Han gör en fantastisk tolkning i alla fall. Amanda Seyfried är bra som Cosette, som ju aldrig är min favoritkaraktär.
Sedan har vi Russel Crowe. Varför fick han vara med? Han har så fullt upp med att sjunga rätt toner och ord att han helt missar att agera. Hans röst är inte i närheten av tillräckligt kraftfull för att kunna få fram Javerts personlighet, och Crowe har samma stenansikte filmen igenom. Ska inte skådespelare agera? Tyvärr var han klart sämre än någon annan i filmen, och det drar ner många scener. Synd!
Som Thénardiers ser vi Helena Bonham Carter och Sasha Baron Cohen. De är helt rätt, men jag är inte så imponerad av deras nummer som helhet. Scenerna är upplagda så att det ligger mer fokus på prylar och effekter än skådespelarnas insatser. Det är lite synd, för de gör sina roller bra. 
Marius spelas av Eddie Redmayne, och det finns lite delade åsikter om hans insats. Jag vill egentligen inte ha en Marius med operaröst, men jag tycker att han ändå agerar så bra att det funkar. Enjolras roll kändes mindre i filmen än den brukar kännas i scenuppsättningar. Aaron Tveit var bra, men han fick inte riktigt det fokus han brukar få.

Hur ska vi då summera detta? Gå och titta på filmen! Den är underbar! Trots Russel Crowe.

Nyårsmål

Nyårslöften är värdelösa, man minns dem bara i januari och vid midsommar vet man inte ens när man bröt mot dem. Bloggaren Elaine Eksvärd har i stället satsat på nyårsmål, mycket smartare tycker jag, så det kopierar jag!

Mina mål för 2013

• Alltid prioritera kvalitetstid med min son - hans barndom kommer bara en gång.
• Se till att hitta stunder för kvalitetstid med min man - utan honom stannar livet.
• Börja träna, för hälsans skull, inte för vikt eller utseende - jag klarar inte av fler ryggskott.
• Hitta tid för de vänner jag verkligen värdesätter - vissa blir lättare, andra svårare.
• Hålla igång musiken - eftersom det ger mig mer än det tar.
• Försöka hitta nya karriärvägar - tankar finns men jag håller tyst om dem lite till. 
• Försöka planera in en vegetarisk rätt och en fiskrätt i veckans middagsmeny, vilket nästan fanns med tidigare år också. 
• Läsa fler böcker. Det handlar mycket om att stänga av datorn en timma tidigare för att hitta tiden. 
• Ge människor i min närhet fler komplimanger.

Det här är alltså inga löften, så det går inte att bryta dem. Det är riktlinjer, tankar om åt vilket håll jag vill att mitt liv ska röra sig. Vi får se hur det blir. 

Adrian, 19 månader gammal

Det har hänt mycket med Adrian de senaste månaderna. Han går stabilt, klättrar på allt som kan klättras på och använder gärna allt möjligt som pall för att nå ännu längre upp. Allt ska utforskas, speciellt om det har sladd eller knappar. Finmotoriken blir bättre, det byggs torn av duplo-klossar och han kan ibland sätta i sladdar i t.ex. PS3-kontrollen. Han stoppar inte längre allt i munnen, vilket är väldigt trevligt.
Den viktigaste utvecklingen gäller dock språket. Han förstår massor, svarar tydligt ja och nej, om än inte med just de orden. Han förstår väldigt mycket mer än han talar, men varje dag dyker det upp nya ljud som av sammanhanget kan förstås av oss närstående. För utomstående kan det verka obegripligt att urskilja när "babba" betyder pappa, mamma, lampa, Barbapappa eller napp, men för oss är det inte lika svårt. Han kan peka ut massor av kroppsdelar, djur på bilder och leksaker, och begreppen blir mer och mer abstrakta. En kanin kan vara tecknad i en bok, ett gosedjur, ett levande djur eller en uppstoppad variant i NKs julskyltning. Det går mycket lättare att kommunicera och det gör också att ledsna stunder ofta blir kortare då det går att lokalisera problemet och åtgärda det. 

Favoritdel av kroppen: naveln. Går det att pilla i den så pillar han.
Favoritrum: köket. Rotar gärna i alla lådor samtidigt.
Favoritförälder: pappa. Jag duger, men det finns ingen som helst tvekan om att pappa är bäst i hela världen just nu.
Favoritmat: mycket fisk. Saker som var favoriter för några månader sedan går kanske inte hem just nu, men det finns inget direkt som han ratar, det går efter humöret. Under jul har han ätit sig mätt på sill, lax och ägg med räkor. Många har skrattat åt det.
Favoritgosedjur: ugglan. Så klart.  

Bloggtystnad

Eftersom den här bloggens syfte är produktion för min egen del, och inte egentligen för att någon annan ska läsa den, är det inte så många som har reagerat på tystnaden. Faktiskt bara en. Det kändes lite bra, måste jag erkänna.
Varför har jag då inte bloggat på flera månader? Svaret är samma som på frågan varför jag har fått ryggskott två gånger inom loppet av två månader. Stress. Dels finns det här med heltidsarbetande småbarnsförälder som jobbar på att inte tappa alla sina vänner och samtidigt fortsätta med sitt fritidsintresse. Det är ganska självklart. Men det handlar också om arbetssituationen.
Om någon har missat det så har många lärare i Sverige inte bara orimligt låg lön, vi har också alldeles för mycket som ska hinnas med inom vår arbetstid. Problemet ligger till stor del i ett delat huvudmannaskap - vem är det som bestämmer över skolan? Skolverket/staten skickar uppdraget, men kommunen (eller, i fallet Göteborg, stadsdelarna) bestämer hur mycket det får kosta. Rimligt? Nej, inte direkt. I ett normalt fall ber en beställare om en vara och frågar vad det kostar, alternativt frågar vad som kan erbjudas för en viss summa. Här är det en part som bestämmer vad som ska göras, en annan som bestämmer vad det får kosta. Resultatet är en arbetsbelastning som gör att allt för många lärare sliter ut sig i förtid. När sedan en lärare sliter ut sig är det svårt att hitta vikarier, och då slits kollegorna lite mer. När sedan nästa kollega, som då ställt upp lite extra, är på väg att slita ut sig följer sedan resten med av bara farten. Domino-effekt. För min del blev det två ryggskott och ett totalt hjärnsläpp innan jag fattade hur trött jag var.
Därav tystnaden. Men jag komemr tillbaka. Jag har en notis i min telefon med titlar på blogginlägg jag vill skriva. Men det är saker jag vill tänka igenom och skriva ordentligt, inte slarva igenom. Men det kommer. Hoppas jag.