Efter 15 års längtan kom så äntligen kvällen då musikalen Les Misérables visades på bio i Göteborg. Och jag var naturligtvis där, laddad med två paket näsdukar. Den var naturligtvis fantastisk, men inte helt perfekt. Måste analysera sönder den lite grann. Jag har ju ändå sett fem olika uppsättningar live (tre länder, tre språk) och kollat sönder mina videoband och dvd:er.
På det stora hela är filmen fantastiskt bra gjord. Känslan är helt rätt, kostymerna är underbara, miljöerna är precis som man skulle önska. En ny grej är att skådespelarna sjunger under tiden de filmar, inte senare i en musikstudio. Det var ett bra drag, mycket känsla i sångerna!
Om man tittar på många olika versioner upptäcker man att det finns vissa skillnader mellan olika uppsättningar. Ibland läggs det till enstaka sångfraser för att göra en övergång tydligare, ibland plockas hela sånger bort eller kortas ner. Nu har man dessutom skrivit en helt ny sång till filmen, en sång som Valjean sjunger om sin relation till Cosette när han hämtat henne hos Thénardiers. Sången är jättebra om vi pratar om en musikalballad i valfri Broadway-musikal eller käck tv-serie, men den håller inte LM-nivå. Dessutom gillar jag inte språket. I musikalen som helhet har man valt att använda en stil som är brittisk, formell och ganska ålderdomlig, för att fånga stämningen. I den här sången finns fraser som "I am failing", vilket i mina öron låter väldigt modernt och amerikanskt. Stilen på låten passar helt enkelt inte in, jag förstår inte riktigt hur Schönberg och Kretzmer tänkte när de skrev den. Detsamma gäller för en del andra småinslag, tyvärr.
När det gäller castingen har de valt att satsa på både några stora Hollywood-namn och några etablerade musikalartister. Samantha Barks (Eponine) slog igenom via ett engelskt tv-program med musikaltema och har fått stora roller i West End, hon är fantastisk! Colm Wilkinson är känd för den stora massan som Jean Valjean från Original London Cast, Original Broadway Cast, inspelningen Complete Symphonic Recording och 10th Anniversary Concert. Att se honom som biskopen är lite konstigt, men han är lika fantastisk som vanligt, och om någon vet hur känslan i LM ska vara så är det han. De har också lyckats hitta en fantastiska barnskådespelare, både för Cosette och Gavroche.
När det gäller Hollywood-namnen finns det en del skillnader. Anne Hathaway fick en Golden Globe för sin insats som Fantine och är nominerad till en Oscar och den hoppas jag verkligen hon får. Hon gör en underbar tolkning. Hugh Jackman har också fått en Oscars-nominering för sin tolkning av Valjean, och han är jättebra. Jag hade gärna hört lite mer nyanser i sången, han använde ingen falsett alls i "Bring Him Home", vilket hade givit mer dynamik. Han gör en fantastisk tolkning i alla fall. Amanda Seyfried är bra som Cosette, som ju aldrig är min favoritkaraktär.
Sedan har vi Russel Crowe. Varför fick han vara med? Han har så fullt upp med att sjunga rätt toner och ord att han helt missar att agera. Hans röst är inte i närheten av tillräckligt kraftfull för att kunna få fram Javerts personlighet, och Crowe har samma stenansikte filmen igenom. Ska inte skådespelare agera? Tyvärr var han klart sämre än någon annan i filmen, och det drar ner många scener. Synd!
Som Thénardiers ser vi Helena Bonham Carter och Sasha Baron Cohen. De är helt rätt, men jag är inte så imponerad av deras nummer som helhet. Scenerna är upplagda så att det ligger mer fokus på prylar och effekter än skådespelarnas insatser. Det är lite synd, för de gör sina roller bra.
Marius spelas av Eddie Redmayne, och det finns lite delade åsikter om hans insats. Jag vill egentligen inte ha en Marius med operaröst, men jag tycker att han ändå agerar så bra att det funkar. Enjolras roll kändes mindre i filmen än den brukar kännas i scenuppsättningar. Aaron Tveit var bra, men han fick inte riktigt det fokus han brukar få.
Hur ska vi då summera detta? Gå och titta på filmen! Den är underbar! Trots Russel Crowe.
Visar inlägg med etikett musikal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musikal. Visa alla inlägg
lördag 19 januari 2013
måndag 23 januari 2012
Les Misérables - kan det bli bättre?
Så kom då äntligen dagen D. Biljetterna köptes för länge sedan, ångesten för huruvida vi skulle lyckas lösa barnvaktsfrågan i Malmö började någonstans förra våren, men löstes med god marginal i början av hösten. Som jag hade väntat!
Som vanligt när vi planerar att köra bil en längre sträcka på vinterhalvåret passade naturen på att göra det lite extra krångligt för oss. Det snöade hur mycket som helst, och vi kunde inte gasa ordentligt förrän i Landskrona. En resa som borde tagit knappt tre timmar tog drygt fyra timmar. Men vi kom till slut fram till slutdestinationen och Erik och Sandra, som dessutom hade middagssushin färdig i kylen. Perfekt! Adrian fattade tycke för sina barnvakter direkt, härligt att se honom så glad med några han inte kände innan. (Ok, han träffade Erik i somras. Men det kan han omöjligt komma ihåg.) Av bara farten åt han rekordmycket mat och var världens goaste. Tiden blev knapp, vi kastade på oss finkläder, mascaran fixade jag under en gatlykta när vi hade operan inom synhåll. Härligt med en snabb, frisk promenad. Jag började helt ärligt bli pirrig i magen redan när jag såg den berömda teckningen av Cosette som syntes på operahusets fasad. Att jag sett musikalen tio gånger live innan, och otaliga gånger på vhs/dvd, spelar ingen roll, det är lika fantastiskt varje gång!
Och ja, det var fantastiskt! Bättre än så här blir inte en musikaluppsättning i Sverige. En bra blandning av stora stjärnor och nya förmågor, och alla levererade. Dan Ekborg klarade rollen som Valjean bra, även om jag tror att hans bror Anders hade gjort det ännu bättre. Han var bra, men inte fantastisk. Cosette, Eponine och Fantine spelades av tjejer som klarade jobbet fint, även om deras prestationer inte var så fantastiska att de satte sig på minnet. Ensemblen som helhet var toppen, bra styrka, bra samstämmighet och bra inlevelse. Värdshusparet Thénardiers spelades av Peter Harrysson och Marianne Mörck, två sanna veteraner. Det var lite spännande att se anpassningarna de hade gjort, troligtvis för att Harryssons kropp är lite trött efter många år av massiv övervikt. Mme T brukar inte vara med i kloakerna, men kanske klarar Harrysson inte av att böja sig ner och plundra lik. Han fick också spendera en hel del scentid sittandes, något jag inte har sett förut. Men det passade in, så det störde inte alls. Marius spelades av Philip Jalmelid, och honom kommer vi få se mer av, tror jag. Otroligt bra! Ändå är det någon annan som imponerade mest på mig: Fred Johansson. Jag har sett honom som Pilatus i JCS förut, och som Javert var han biljant. Vilken röst! Vilken styrka! Vilken skådespelarinsats! Underbart!
Om jag ska vara kritisk mot något är det möjligtvis Eponines kläder. Peter Pan med randiga tajts och en stor grön rosett i håret, hur tänkte de där, liksom? I övrigt var dekor, kläder och koreografi toppen. Lite balansproblem med ljudet ibland, jag hade till exempel velat ha lite mer saxofon på Herre i mitt hus/Master of the House, och när Eponine kom in i One Day More var det lite starkt först. Men det är småsaker.
Som ni förstår är jag mer än nöjd. Jeremy sade några för några veckor sedan att jag inte fick gråta. Det gjorde jag ju inte heller. Så mycket. Bara tre gånger. Under första akten. Och några till under andra. Men det var ju så bra! Jag kan knappt se videon från 10th Anniversary Concert hemma utan att ögonen tåras. Så bra är det!
För att inte avsluta det här inlägget med en massa smör måste jag i stället ställa en fråga. Vid några tillfällen dök det upp en skum figur på scen. Det såg ut som en "furry", en människa i djurdräkt. En varg eller björn, tror jag. Vad handlade det om? Hade någon utmanat en kompis, typ "Du vågar aldrig..."? Sjukt skumt.
Som vanligt när vi planerar att köra bil en längre sträcka på vinterhalvåret passade naturen på att göra det lite extra krångligt för oss. Det snöade hur mycket som helst, och vi kunde inte gasa ordentligt förrän i Landskrona. En resa som borde tagit knappt tre timmar tog drygt fyra timmar. Men vi kom till slut fram till slutdestinationen och Erik och Sandra, som dessutom hade middagssushin färdig i kylen. Perfekt! Adrian fattade tycke för sina barnvakter direkt, härligt att se honom så glad med några han inte kände innan. (Ok, han träffade Erik i somras. Men det kan han omöjligt komma ihåg.) Av bara farten åt han rekordmycket mat och var världens goaste. Tiden blev knapp, vi kastade på oss finkläder, mascaran fixade jag under en gatlykta när vi hade operan inom synhåll. Härligt med en snabb, frisk promenad. Jag började helt ärligt bli pirrig i magen redan när jag såg den berömda teckningen av Cosette som syntes på operahusets fasad. Att jag sett musikalen tio gånger live innan, och otaliga gånger på vhs/dvd, spelar ingen roll, det är lika fantastiskt varje gång!
Och ja, det var fantastiskt! Bättre än så här blir inte en musikaluppsättning i Sverige. En bra blandning av stora stjärnor och nya förmågor, och alla levererade. Dan Ekborg klarade rollen som Valjean bra, även om jag tror att hans bror Anders hade gjort det ännu bättre. Han var bra, men inte fantastisk. Cosette, Eponine och Fantine spelades av tjejer som klarade jobbet fint, även om deras prestationer inte var så fantastiska att de satte sig på minnet. Ensemblen som helhet var toppen, bra styrka, bra samstämmighet och bra inlevelse. Värdshusparet Thénardiers spelades av Peter Harrysson och Marianne Mörck, två sanna veteraner. Det var lite spännande att se anpassningarna de hade gjort, troligtvis för att Harryssons kropp är lite trött efter många år av massiv övervikt. Mme T brukar inte vara med i kloakerna, men kanske klarar Harrysson inte av att böja sig ner och plundra lik. Han fick också spendera en hel del scentid sittandes, något jag inte har sett förut. Men det passade in, så det störde inte alls. Marius spelades av Philip Jalmelid, och honom kommer vi få se mer av, tror jag. Otroligt bra! Ändå är det någon annan som imponerade mest på mig: Fred Johansson. Jag har sett honom som Pilatus i JCS förut, och som Javert var han biljant. Vilken röst! Vilken styrka! Vilken skådespelarinsats! Underbart!
Om jag ska vara kritisk mot något är det möjligtvis Eponines kläder. Peter Pan med randiga tajts och en stor grön rosett i håret, hur tänkte de där, liksom? I övrigt var dekor, kläder och koreografi toppen. Lite balansproblem med ljudet ibland, jag hade till exempel velat ha lite mer saxofon på Herre i mitt hus/Master of the House, och när Eponine kom in i One Day More var det lite starkt först. Men det är småsaker.
Som ni förstår är jag mer än nöjd. Jeremy sade några för några veckor sedan att jag inte fick gråta. Det gjorde jag ju inte heller. Så mycket. Bara tre gånger. Under första akten. Och några till under andra. Men det var ju så bra! Jag kan knappt se videon från 10th Anniversary Concert hemma utan att ögonen tåras. Så bra är det!
För att inte avsluta det här inlägget med en massa smör måste jag i stället ställa en fråga. Vid några tillfällen dök det upp en skum figur på scen. Det såg ut som en "furry", en människa i djurdräkt. En varg eller björn, tror jag. Vad handlade det om? Hade någon utmanat en kompis, typ "Du vågar aldrig..."? Sjukt skumt.
lördag 14 januari 2012
West Side Story - hur tänkte de nu?
I söndags skulle jag titta på West Side Story på operan. Men så blev jag sjuk. Som tur var fanns det biljetter till fredagens föreställning, och min mamma hade som tur var inga planer. Gött! Biljetterna köpte vi dessutom till halva priset, då operan hade mellandagsrea. Nu fattar jag varför. Det var inte fullsatt, en musikal, en fredagkväll. Det är liksom operans prime time, det som ska dra de stora massorna till operahuset. Vad hände?
Jag älskar musikaler. Vissa mer än andra. West Side Story är bra, men inte en favorit. Jag har sett filmen ett flertal gånger och föreställningen på operan 1999. Eftersom jag ser till att se allt som komemr i närheten har jag hyfsad koll på landets musikalartister, även om jag inte längre sitter och pluggar in bakgrund på stjärnorna och så, som jag kanske gjorde en del i sena tonåren. Men hyfsad koll vågar jag påstå att jag har. När jag köpte programet kollade jag direkt rollistan, i jakt på kända namn. Jag kände inte igen ett enda namn. Ok, att jag inte känner igen namnen behöver inte betyda att de är dåliga. Men inte ett enda namn??? Där började jag bli misstänksam. När ensemblen kom in på scen reagerade jag på att de var så unga. Jo, musikalen handlar om ungdomsgäng, det vet jag. Men vi vet ju alla att gymnasieeleverna i Beverly Hills inte spelades av tonåringar, så det där är väl relativt.
Jag var inte imponerad. Inte alls. Efter mycket grunnande kom jag på att de som var sämst i den här uppsättningen var rollbesättaren. De som stod på scen var egentligen inte dåliga, de kunde sjunga hyfsat eller bra, och dansa också. Men det var fel personer i fel roller. Om man ska sjunga solo på Göteborgsoperans stora scen, ska man inte då sjunga en sång som passar ens register? Under tjejlåtarna (America och I Feel Pretty) var sången ganska klen i låga registret, och när det gick uppåt blev det nästan löjligt. Ingen av tjejerna kom ju upp på höjden med någon klang att prata om. Det är inte deras fel, de är födda med sina stämband och kan inte göra något åt det. Men då kanske man ska välja några andra tjejer till de rollerna? Killarnas sång om Officer Krupke är ju ett lite humoristiskt nummer. Jag försökte verkligen lyssna på den svenska texten, men killarna var inte basar, utan barytoner som fick sjunga låtar för basar. De lägsta tonerna var för låga, de fick knappt fram dem och det var hopplöst att försöka höra vad de sjöng. Återigen, inte sångarnas fel, men då kanske vi ska välja sångare som fixar de tonerna? Det här var ett genomgående problem i hela föreställningen, och det gjorde att det aldrig blev riktigt maffigt, tyvärr.
Sedan har vi huvudrollsinnehavarna. Sofie Asplund sjöng med Jeremys kör i julas och han tyckte hon var fantastiskt duktig. Jag kan tänka mig att hennes röst passar otroligt bra i en kyrka, med en kör och orkester till. På musikalscenen blev det dock inte helt bra. Hon är jätteduktig på sin sak, men musikalsångerska vill jag inte kalla henne, tyvärr. Motspelaren Bruno Mitsogiannis påminde mig väldigt mycket om min gamla spexkompis Lars Bark. Musikalsång när det är så långt bort från opera det går, en hes röst på gränsen mot rock. Han var duktigt, honom var jag ganska nöjd med. Men kontrasten mot Sofies operaröst blev jättekonstig. De skulle kunna vara med i var sin uppsättning av WSS, en mer klassisk och en mer rockig, men tillsammans blev det inte bra alls.
Om nu sången inte var på topp kan man ju anta att de hade valt att fokusera på bra dansare, som också kunde sjunga. Och visst kan de dansa. Men varför hoppade de över sista veckans repetitioner? Genomgående kändes det slarvigt. Rörelser som skulle vara samtidigt kom lite olika, armar var olika raka, sneda vinklar blev olika sneda och i alla lägen som en rörelse kunde tolkas på olika sätt fanns alla tolkningar med. I en scen fick de till tre exakt samtidiga rörelser, tydligt markerade av musiken. Men resten då? Även duktiga individer behöver repa ihop för att bli synkade. Eller har de kört så många föreställningar att de har börjat slarva?
Slutligen har jag en liten petsak som jag störde mig på. Den här tolkningen var stilmässigt nära originalet, kläder och dekor passade in i 1950-talets New York. Förutom en tjejs frisyr. Det fanns inga tjejer där och då som hade rakat håret på sidorna av huvudet. Jättekul att hon har hittat en frisyr hon gillar, men hur tänkte de där? Sätt på tjejen en peruk då! Det lär väl finnas några peruker liggande i förrådet?
Det fanns mycket bra också, sången var till exempel aldrig falsk. Kläderna och dekoren var toppen, orkestern naturligtvis likaså. Och de här unga talangerna kan säkert använda den här meriten när de jobbar vidare. Men föreställningen hade behövt några stora stjärnor som lyfte den, och mer kraft i sången för att man skulle vara beredd att förlåta de andra bristerna. Det är synd att Göteborgsoperan inte får till det ordentligt när de sätter upp sina musikaler. Det här ska ju vara säsongens flaggskepp, det som ska dra folket till finkulturen. Då kan man inte köra på halvdana produktioner. Jag hoppas innerligt att de skärper sig till Chess nästa höst. Då vill jag titta på rollistan och säga "Åh, han/hon är bra!" Då vill jag gå därifrån med ett leende på läpparna och rekommendera uppsättningen för andra. Det gör jag tyvärr inte nu.
Jag älskar musikaler. Vissa mer än andra. West Side Story är bra, men inte en favorit. Jag har sett filmen ett flertal gånger och föreställningen på operan 1999. Eftersom jag ser till att se allt som komemr i närheten har jag hyfsad koll på landets musikalartister, även om jag inte längre sitter och pluggar in bakgrund på stjärnorna och så, som jag kanske gjorde en del i sena tonåren. Men hyfsad koll vågar jag påstå att jag har. När jag köpte programet kollade jag direkt rollistan, i jakt på kända namn. Jag kände inte igen ett enda namn. Ok, att jag inte känner igen namnen behöver inte betyda att de är dåliga. Men inte ett enda namn??? Där började jag bli misstänksam. När ensemblen kom in på scen reagerade jag på att de var så unga. Jo, musikalen handlar om ungdomsgäng, det vet jag. Men vi vet ju alla att gymnasieeleverna i Beverly Hills inte spelades av tonåringar, så det där är väl relativt.
Jag var inte imponerad. Inte alls. Efter mycket grunnande kom jag på att de som var sämst i den här uppsättningen var rollbesättaren. De som stod på scen var egentligen inte dåliga, de kunde sjunga hyfsat eller bra, och dansa också. Men det var fel personer i fel roller. Om man ska sjunga solo på Göteborgsoperans stora scen, ska man inte då sjunga en sång som passar ens register? Under tjejlåtarna (America och I Feel Pretty) var sången ganska klen i låga registret, och när det gick uppåt blev det nästan löjligt. Ingen av tjejerna kom ju upp på höjden med någon klang att prata om. Det är inte deras fel, de är födda med sina stämband och kan inte göra något åt det. Men då kanske man ska välja några andra tjejer till de rollerna? Killarnas sång om Officer Krupke är ju ett lite humoristiskt nummer. Jag försökte verkligen lyssna på den svenska texten, men killarna var inte basar, utan barytoner som fick sjunga låtar för basar. De lägsta tonerna var för låga, de fick knappt fram dem och det var hopplöst att försöka höra vad de sjöng. Återigen, inte sångarnas fel, men då kanske vi ska välja sångare som fixar de tonerna? Det här var ett genomgående problem i hela föreställningen, och det gjorde att det aldrig blev riktigt maffigt, tyvärr.
Sedan har vi huvudrollsinnehavarna. Sofie Asplund sjöng med Jeremys kör i julas och han tyckte hon var fantastiskt duktig. Jag kan tänka mig att hennes röst passar otroligt bra i en kyrka, med en kör och orkester till. På musikalscenen blev det dock inte helt bra. Hon är jätteduktig på sin sak, men musikalsångerska vill jag inte kalla henne, tyvärr. Motspelaren Bruno Mitsogiannis påminde mig väldigt mycket om min gamla spexkompis Lars Bark. Musikalsång när det är så långt bort från opera det går, en hes röst på gränsen mot rock. Han var duktigt, honom var jag ganska nöjd med. Men kontrasten mot Sofies operaröst blev jättekonstig. De skulle kunna vara med i var sin uppsättning av WSS, en mer klassisk och en mer rockig, men tillsammans blev det inte bra alls.
Om nu sången inte var på topp kan man ju anta att de hade valt att fokusera på bra dansare, som också kunde sjunga. Och visst kan de dansa. Men varför hoppade de över sista veckans repetitioner? Genomgående kändes det slarvigt. Rörelser som skulle vara samtidigt kom lite olika, armar var olika raka, sneda vinklar blev olika sneda och i alla lägen som en rörelse kunde tolkas på olika sätt fanns alla tolkningar med. I en scen fick de till tre exakt samtidiga rörelser, tydligt markerade av musiken. Men resten då? Även duktiga individer behöver repa ihop för att bli synkade. Eller har de kört så många föreställningar att de har börjat slarva?
Slutligen har jag en liten petsak som jag störde mig på. Den här tolkningen var stilmässigt nära originalet, kläder och dekor passade in i 1950-talets New York. Förutom en tjejs frisyr. Det fanns inga tjejer där och då som hade rakat håret på sidorna av huvudet. Jättekul att hon har hittat en frisyr hon gillar, men hur tänkte de där? Sätt på tjejen en peruk då! Det lär väl finnas några peruker liggande i förrådet?
Det fanns mycket bra också, sången var till exempel aldrig falsk. Kläderna och dekoren var toppen, orkestern naturligtvis likaså. Och de här unga talangerna kan säkert använda den här meriten när de jobbar vidare. Men föreställningen hade behövt några stora stjärnor som lyfte den, och mer kraft i sången för att man skulle vara beredd att förlåta de andra bristerna. Det är synd att Göteborgsoperan inte får till det ordentligt när de sätter upp sina musikaler. Det här ska ju vara säsongens flaggskepp, det som ska dra folket till finkulturen. Då kan man inte köra på halvdana produktioner. Jag hoppas innerligt att de skärper sig till Chess nästa höst. Då vill jag titta på rollistan och säga "Åh, han/hon är bra!" Då vill jag gå därifrån med ett leende på läpparna och rekommendera uppsättningen för andra. Det gör jag tyvärr inte nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)