Les Misérables - kan det bli bättre?

Så kom då äntligen dagen D. Biljetterna köptes för länge sedan, ångesten för huruvida vi skulle lyckas lösa barnvaktsfrågan i Malmö började någonstans förra våren, men löstes med god marginal i början av hösten. Som jag hade väntat!
Som vanligt när vi planerar att köra bil en längre sträcka på vinterhalvåret passade naturen på att göra det lite extra krångligt för oss. Det snöade hur mycket som helst, och vi kunde inte gasa ordentligt förrän i Landskrona. En resa som borde tagit knappt tre timmar tog drygt fyra timmar. Men vi kom till slut fram till slutdestinationen och Erik och Sandra, som dessutom hade middagssushin färdig i kylen. Perfekt! Adrian fattade tycke för sina barnvakter direkt, härligt att se honom så glad med några han inte kände innan. (Ok, han träffade Erik i somras. Men det kan han omöjligt komma ihåg.) Av bara farten åt han rekordmycket mat och var världens goaste. Tiden blev knapp, vi kastade på oss finkläder, mascaran fixade jag under en gatlykta när vi hade operan inom synhåll. Härligt med en snabb, frisk promenad. Jag började helt ärligt bli pirrig i magen redan när jag såg den berömda teckningen av Cosette som syntes på operahusets fasad. Att jag sett musikalen tio gånger live innan, och otaliga gånger på vhs/dvd, spelar ingen roll, det är lika fantastiskt varje gång!
Och ja, det var fantastiskt! Bättre än så här blir inte en musikaluppsättning i Sverige. En bra blandning av stora stjärnor och nya förmågor, och alla levererade. Dan Ekborg klarade rollen som Valjean bra, även om jag tror att hans bror Anders hade gjort det ännu bättre. Han var bra, men inte fantastisk. Cosette, Eponine och Fantine spelades av tjejer som klarade jobbet fint, även om deras prestationer inte var så fantastiska att de satte sig på minnet. Ensemblen som helhet var toppen, bra styrka, bra samstämmighet och bra inlevelse. Värdshusparet Thénardiers spelades av Peter Harrysson och Marianne Mörck, två sanna veteraner. Det var lite spännande att se anpassningarna de hade gjort, troligtvis för att Harryssons kropp är lite trött efter många år av massiv övervikt. Mme T brukar inte vara med i kloakerna, men kanske klarar Harrysson inte av att böja sig ner och plundra lik. Han fick också spendera en hel del scentid sittandes, något jag inte har sett förut. Men det passade in, så det störde inte alls. Marius spelades av Philip Jalmelid, och honom kommer vi få se mer av, tror jag. Otroligt bra! Ändå är det någon annan som imponerade mest på mig: Fred Johansson. Jag har sett honom som Pilatus i JCS förut, och som Javert var han biljant. Vilken röst! Vilken styrka! Vilken skådespelarinsats! Underbart!
Om jag ska vara kritisk mot något är det möjligtvis Eponines kläder. Peter Pan med randiga tajts och en stor grön rosett i håret, hur tänkte de där, liksom? I övrigt var dekor, kläder och koreografi toppen. Lite balansproblem med ljudet ibland, jag hade till exempel velat ha lite mer saxofon på Herre i mitt hus/Master of the House, och när Eponine kom in i One Day More var det lite starkt först. Men det är småsaker. 
Som ni förstår är jag mer än nöjd. Jeremy sade några för några veckor sedan att jag inte fick gråta. Det gjorde jag ju inte heller. Så mycket. Bara tre gånger. Under första akten. Och några till under andra. Men det var ju så bra! Jag kan knappt se videon från 10th Anniversary Concert hemma utan att ögonen tåras. Så bra är det!
För att inte avsluta det här inlägget med en massa smör måste jag i stället ställa en fråga. Vid några tillfällen dök det upp en skum figur på scen. Det såg ut som en "furry", en människa i djurdräkt. En varg eller björn, tror jag. Vad handlade det om? Hade någon utmanat en kompis, typ "Du vågar aldrig..."? Sjukt skumt.