Vi har köpt lägenhet. Adrians tänder har äntligen ploppat fram och han är nu tillbaka till sitt vanliga, härliga, positiva jag. Jag umgås mycket med släkt och vänner jag trivs med. Det finns gott kaffe på väldigt många ställen i stan. Jag har ett jobb som är lagom utmanande och spännande. Min man är världens underbaraste. Livet är allmänt riktigt, riktigt bra.
Men så kom det. Jag hade på känn att det var lite för bra. Att något dåligt måste komma för att väga upp det. Den sista visdomstanden. Den enda jag inte dragit ut. Den som inte har gjort något väsen av sig på flera år. Nu. Nu gör den ont. Och jag vet att jag kommer att ha sjukt ont i flera dagar. Borde operera bor den. Men jag vet hur ont det kommer tt göra. Har gjort det förut. Vill inte göra om det. Men måste väl. Aj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar