Artighet i språk

Det senaste året har jag försummat läsning, tyvärr även mina tidningar. Jag älskar Språktidningen och har varit trogen prenumerant sedan starten, och tänker så förbli. Just nu försöker jag läsa ikapp mig på förra årets nummer. De flesta tidningarna har jag börjat bläddra i när de kom, men inte läst ordentligt. Därför blir det nu vissa déjà-vu-känslor. Men det är ju bara trevligt!
I juni-numret 2011 skriver Linnea Hanell om passiv artighet (s. 28-29). Linnea skriver om hur man genom att använda passivformen av verb kan göra mindre trevliga meddelande lite mindre påträngande. I stället för att skriva "snor du nödhammaren så ringer vi polisen" använder man den passiva frasen "missbruk beivras", vilket betyder samma sak utan att någon potentiell gärningsman känner sig påhoppas. 
Artighet är en svår sak att lära ut, mycket luddigare och mer diffus än verbböjningar och stavningsmönster. När det gäller främmande språk handlar det inte bara om språk, utan också om kultur. En notis om Linneas krönika på sidan 13 i samma nummer tar upp artighetsperspektivet på andraspråkstalare. En svensk som talar engelska missar ofta att slänga in förmildrande fraser som är självklara för en modersmålstalare i samma språkliga kontext.
Jag hamnade mitt i ett exempel på detta för ett antal år sedan. Jag jobbade på läger på Irland, i min stuga bodde den sommaren pojkar från England, Irland och Sverige. De svenska killarna var duktiga på att använda sin skolengelska, något språkläraren Mia noterade och uppskattade. I stället för att be mig översätta frågade de mig hur man säger frallor på engelska och frågade själva artigt, "Fiona, can you pass med the rolls?". Jag hör hur de lär sig, testar de nya orden och blir nöjda när kommunikationen fungerar och de får en fralla till. En engelsk ledare i vår stuga halvviskade en dag till mig att hon blev så frustrerad över hur oartiga de svenska barnen var. De avslutade ju aldrig sina förfrågningar med det obligatoriska "please". Nej, det gjorde de ju inte. Och jag hade så fullt upp med att notera deras framsteg att jag inte lade märke till det. Jag passade på att nämna ordet och dess användande vid något lämpligt tillfälle, självklart utan att berätta att det hade framkommit kritik mot deras sätt. Jag förklarade också för den engelska ledaren att detta ord inte har någon motsvarighet i svenskan som används i vardagligt tal. Jag tror att många av oss lärde sig en del den veckan.
I skolan är det här svårt att förmedla. Artighet handlar om små saker i vardagen, inte om något man går igenom på en lektion och så sitter det. Hur gör man då? Jag brukar berätta små anekdoter som den ovan, och hoppas att de kan skratta lite åt hur konstigt det blev och lära sig. När jag lär ut du/ni-formerna i tyska eller något annat språk brukar jag berätta hur jag och min studiekamrat Päivi lyckades dua en tysk professor i säkert fem minuter innan han artigt frågade ifall vi möjligtvis kom från norra Europa. Det är ju bara där man duar en professor. (Jag skäms fortfarande lite.)
Sedan brukar jag vara så där jobbigt läraraktig också. Om en elev kommer fram och vill låna min nyckel, eller ber att få gå på toaletten, eller låna en penna så kommer jag med den supermegatöntiga frasen "What's the magic word?". Och ja, de suckar och stönar tills någon i närheten påpekar att jag menar "please" eller "bitte". Jag vet att det är töntigt. Men jag hoppas att någon av de som finns i närheten till slut kommer ihåg att den där jobbiga läraren alltid höll på och tjatade om det. En dag kanske det sitter. Eller? Hur ska man förmedla de här små vardagsmomenten? Hur gör andra lärare? Har ni några tips?

Äckelbebisvarning!

Alltså, bebisar kräks. Vissa bebisar kräks mer än andra. Bebisar som kräks mycket är tydligen oftare gossebarn än flickebarn. Adrian är av de kräkigare sorten. Man kan tycka att jag vid det här laget borde vara ganska van vid kräks. Men när han gosar in sitt huvud så där mysigt vid mitt huvud, liksom lite framåtlutad. Då förväntar jag mig bara gos. Inte en stor, stinkande spya rätt ner mellan tuttarna. Innanför bh:n. Tack för den, liksom.

Jag får amma!

Den senaste tiden har handlat mycket om Adrians tänder. Nu har framtänderna äntligen kommit fram och det verkar ha lugnat sig. Så då sätter mina tänder igång och bråkar. Min enda kvarvarande visdomstand, som jag vet borde opererats bort för länge sedan, har börjat bråka igen. Det är sjukt att tänderna inte räknas som en del av kroppen när det gäller svensk sjukvård, och mitt sätt att hantera det har varit att missköta mina tänder. Korkat, jag vet. Sist jag var hos tandläkaren var i Tyskland 2005, innan dess var det i Kungsbacka 2000. Ja, jag skäms lite.
Jag har ju varit med om det här förut, så jag visste vad som väntade. Sköljning med koksaltlösning som är ganska obehagligt och en penicillinkur på det. Inget konstigt med det. Men amningen, då? Adrian äter visserligen en hel del mat nu, men jag ammar fortfarande en hel del. Jag är medveten om att det kan ta slut ganska snart, men jag vill att Adrian ska få styra när det är dags att lägga av. Amning handlar inte bara om mat. För mig är det också en stund av extrem närhet, en stund för mig och mitt barn att komma varandra nära. Tanken att jag skulle kunna få både penicillin och starka smärtstillande tabletter har vandrat i mina tankar de senaste dygnen, och det har fått mig att oroa mig en hel del. När jag ammade Adrian i morse undrade jag om det var sista gången. Om jag skulle göra ett uppehåll under en vecka finns det risk att Adrian tappar lusten under tiden. Tänk om!
Visst blev det penicillin, men när jag frågade tandläkaren om amning kollade hon i systemen och lät mig läsa eakt vad det stod. Substansen går över i bröstmjölken, men det finns inga belägg för att det påverkar barnet. Jag passade på att dubbelkolla med farmaceuten när jag hämtade ut mitt Kåvepenin, och hon tolkade det likadant. Så jag kan fortsätta amma. Och vad jag har uppskattat amningen idag! Mycket mer än vanligt! Man saknar något först när man inte har kvar det, sägs det, och bara tanken att det skulle kunna försvinna räckte för mig. Jag ska njuta av amningen den tid som är kvar. Oavsett om det handlar om några veckor eller några månader. Det är vår stund. Min och Adrians.

Social mediefilosofi

Om ett träd faller i skogen och ingen twittrar om det, bloggar om det eller nämner det på facebook, faller det då?

Hur bra får livet vara?

Vi har köpt lägenhet. Adrians tänder har äntligen ploppat fram och han är nu tillbaka till sitt vanliga, härliga, positiva jag. Jag umgås mycket med släkt och vänner jag trivs med. Det finns gott kaffe på väldigt många ställen i stan. Jag har ett jobb som är lagom utmanande och spännande. Min man är världens underbaraste. Livet är allmänt riktigt, riktigt bra.
Men så kom det. Jag hade på känn att det var lite för bra. Att något dåligt måste komma för att väga upp det. Den sista visdomstanden. Den enda jag inte dragit ut. Den som inte har gjort något väsen av sig på flera år. Nu. Nu gör den ont. Och jag vet att jag kommer att ha sjukt ont i flera dagar. Borde operera bor den. Men jag vet hur ont det kommer tt göra. Har gjort det förut. Vill inte göra om det. Men måste väl. Aj.

Les Misérables - kan det bli bättre?

Så kom då äntligen dagen D. Biljetterna köptes för länge sedan, ångesten för huruvida vi skulle lyckas lösa barnvaktsfrågan i Malmö började någonstans förra våren, men löstes med god marginal i början av hösten. Som jag hade väntat!
Som vanligt när vi planerar att köra bil en längre sträcka på vinterhalvåret passade naturen på att göra det lite extra krångligt för oss. Det snöade hur mycket som helst, och vi kunde inte gasa ordentligt förrän i Landskrona. En resa som borde tagit knappt tre timmar tog drygt fyra timmar. Men vi kom till slut fram till slutdestinationen och Erik och Sandra, som dessutom hade middagssushin färdig i kylen. Perfekt! Adrian fattade tycke för sina barnvakter direkt, härligt att se honom så glad med några han inte kände innan. (Ok, han träffade Erik i somras. Men det kan han omöjligt komma ihåg.) Av bara farten åt han rekordmycket mat och var världens goaste. Tiden blev knapp, vi kastade på oss finkläder, mascaran fixade jag under en gatlykta när vi hade operan inom synhåll. Härligt med en snabb, frisk promenad. Jag började helt ärligt bli pirrig i magen redan när jag såg den berömda teckningen av Cosette som syntes på operahusets fasad. Att jag sett musikalen tio gånger live innan, och otaliga gånger på vhs/dvd, spelar ingen roll, det är lika fantastiskt varje gång!
Och ja, det var fantastiskt! Bättre än så här blir inte en musikaluppsättning i Sverige. En bra blandning av stora stjärnor och nya förmågor, och alla levererade. Dan Ekborg klarade rollen som Valjean bra, även om jag tror att hans bror Anders hade gjort det ännu bättre. Han var bra, men inte fantastisk. Cosette, Eponine och Fantine spelades av tjejer som klarade jobbet fint, även om deras prestationer inte var så fantastiska att de satte sig på minnet. Ensemblen som helhet var toppen, bra styrka, bra samstämmighet och bra inlevelse. Värdshusparet Thénardiers spelades av Peter Harrysson och Marianne Mörck, två sanna veteraner. Det var lite spännande att se anpassningarna de hade gjort, troligtvis för att Harryssons kropp är lite trött efter många år av massiv övervikt. Mme T brukar inte vara med i kloakerna, men kanske klarar Harrysson inte av att böja sig ner och plundra lik. Han fick också spendera en hel del scentid sittandes, något jag inte har sett förut. Men det passade in, så det störde inte alls. Marius spelades av Philip Jalmelid, och honom kommer vi få se mer av, tror jag. Otroligt bra! Ändå är det någon annan som imponerade mest på mig: Fred Johansson. Jag har sett honom som Pilatus i JCS förut, och som Javert var han biljant. Vilken röst! Vilken styrka! Vilken skådespelarinsats! Underbart!
Om jag ska vara kritisk mot något är det möjligtvis Eponines kläder. Peter Pan med randiga tajts och en stor grön rosett i håret, hur tänkte de där, liksom? I övrigt var dekor, kläder och koreografi toppen. Lite balansproblem med ljudet ibland, jag hade till exempel velat ha lite mer saxofon på Herre i mitt hus/Master of the House, och när Eponine kom in i One Day More var det lite starkt först. Men det är småsaker. 
Som ni förstår är jag mer än nöjd. Jeremy sade några för några veckor sedan att jag inte fick gråta. Det gjorde jag ju inte heller. Så mycket. Bara tre gånger. Under första akten. Och några till under andra. Men det var ju så bra! Jag kan knappt se videon från 10th Anniversary Concert hemma utan att ögonen tåras. Så bra är det!
För att inte avsluta det här inlägget med en massa smör måste jag i stället ställa en fråga. Vid några tillfällen dök det upp en skum figur på scen. Det såg ut som en "furry", en människa i djurdräkt. En varg eller björn, tror jag. Vad handlade det om? Hade någon utmanat en kompis, typ "Du vågar aldrig..."? Sjukt skumt.

Vad gör man för att få vara med i tidningen?

Det har blivit väldigt hajpat att vara kändis, oavsett hur känd man är. Om jag frågar mina elever vad de vill bli i framtiden nämns väldigt många yrken där kändisskap är det primära, att vara stor artist är viktigare än att syssla med musik eller skådespeleri, till exempel. Dokusåpor är typiska exempel på detta.
Idag såg jag ett foto när jag skummade igenom "nyheterna" på den stora sajten www.aftonbladet.se. Det här fotot:

Bild från aftonbladet.se

Titta noga på killen på bilden. Kan ni lista ut vad han har gjort som är så stort eller viktigt att han förtjänar en plats på aftonbladets förstasida? Är han politiker? Har han räddat livet på ett drunknande barn? Har han uppfunnit något som kan rädda livet på fattiga människor? Nej, det är värre än så. Han har blivit utsatt för en hackerattack. Vad som har blivit hackat? Hans konto på FamiljeLiv!
Vet du vad FamiljeLiv är? Nej? Då gissar jag att du inte har, väntar eller planerar barn. Vågar du erkänna att du har varit inne på sajten? Nej, de flesta förnekar det. Men det är ganska kul att surfa runt på forumet, jag lovar, för man hittar så många korkade människor som skriver så dumma saker. Det bästa är att man kan göra det värre genom att trolla lite själv. Ett troll är någon som låtsas vara mer tragisk, korkad eller elek än vad som är möjligt, bara för att göra folk arga. Det är jättekul.
Detta forum är alltså så pinsamt att 95% av dess användare förnekar att de ens loggar in på sajten. Sajten hackas. Och Adrian Bengtsson går ut med bild på aftonbladet.se och berättar om hur han är ett av offren för den hemska attacken. Grattis, Adrian. Vi ser dig.
Den som vill läsa mer detaljerat om Adrians historia kan klicka här. Plocka fram näsdukarna, det är tårdrypande!