Förebilder - överallt och hela tiden

Det här blogginlägget riktar sig främst till Robert Hammarstrand, skolpolitiskt ansvarig för Socialdemokraterna i Göteborg. Det utgår helt och hållet från en enda liten tweet han skrev under Almedalsveckan. Dock vill jag generalisera och problematisera lite mer än vad som ryms på twitter, 140 tecken räcker inte alltid.

I skolan utgår vi från vår läroplan, i nuläget är det Lgr11 som gäller. Det första som står i den handlar om värderingar, om den värdegrund som ska genomsyra all skolans verksamhet, och som i alla lägen är viktigare än ämneskunskaper. Det handlar om att respektera andra människor och om att alla har samma rättigheter. Bland annat kan man läsa detta:

Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. (Lgr11, s 7)

Vi som arbetar i skolan har detta i ryggen vad vi än gör, och som skolpolitiskt ansvarig för vårt största riksdagspart i landets näst största stad kan man tycka att Robert Hammarstrand borde vara mycket väl förtrogen med detta. Det är väl inte för mycket begärt?

Så kom då Almedalsveckan. För lobbyister och intresseorganisationer är detta en höjdpunkt under året och såväl traditionella former av media som de nyare sociala varianterna har naturligtvis fyllts av detta. Tidningen Aftonbladet har anlitat Elaine Eksvärd, retorikexpert, för att få hjälp att analysera partiledarnas tal ur ett retoriskt perspektiv. Det handlar alltså inte om innehållet, utan enbart om deras metoder att förmedla innehållet. Inget konstigt med det, eller? Elaine är högskoleutbildad retorikkonsult, driver ett företag med flera anställda inom retorikbranschen, förekommer ofta i tv som expert, anordnar utbildningar och skriver böcker. Är det någon som vill ifrågasätta hennes kompetens? Dessutom bloggar hon, vilket gör att hon har blivit ett känt ansikte för många.

Elaine tyckte inte att Stefan Löfven levererade det bästa talet under veckan. Det kunde inte riktigt Robert hantera, varpå han twittrade följande:

Genom att sätta citattecken kring titeln retorikexpert ifrågasätter han Elaines kompetens, vilket utan tvekan går emot citatet från Lgr11 ovan om att "främja aktning för varje människas egenvärde". Att koppla ihop Reinfeldt med Percy Nilegård är lika nedsättande det. Är det ett nytt retoriskt grepp att förnedra andra politiker på det här sättet?

Jag såg naturligtvis till att Elaine fick veta vad Robert skrev, här följer hela vår konversation. Än så länge har Robert inte brytt sig om att svara.

Att Robert Hammarstrand uttrycker sig så respektlöst är inte bara pinsamt och skrämmande rent generellt, att han som skolpolitiker gör det är ännu värre. Hade Robert betett sig så illa i skolan mot sina klasskamrater hade det blivit samtal med föräldrarna kring hans sociala beteende. Behöver vi ringa dina föräldrar, Robert?

Elaine har kommenterat detta i ett inlägg på sin blogg också. 

Generellt tycker jag att vi vuxna skulle behöva ha med oss värdegrunden i vår hantering av sociala medier. Under melodifestivalen svämmar Facebook och Twitter över av människor som kommenterar kroppar och sånginsatser på nedvärderande sätt, under fotbollsmatch är folk snabba med att påpeka hur värdelös någon är pga en missad chans. Hur ska vi förvänta oss att barn och ungdomar ska bete sig respektfullt mot varandra när vi inte gör det själva? När vuxna gnäller över kroppar som inte duger för badstranden, hur ska vi då övertyga ungdomarna om att deras kroppar minsann alltid duger? Nej, väx upp och plugga på de första sidorna av Lgr11 (finns på www.skolverket.se), det tar bara några minuter. Vi måste vara förebilder. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Skärpning, Robert Hammarstrand och alla andra!

I'm back!

Ursäkta bloggtorkan, om någon nu märkt det. Livet kom emellan. Heltidsjobb som lärare under vårterminen, stort konsertprojekt med blåsorkestern och familj är helt enkelt ganska intensivt. Dock har jag många små blogginlägg i huvudet som väntar på att få komma ut ur fingrarna. De kommer nog nu. Var redo!

Perspektiv

Barn är bra på att ge vuxna perspektiv. Vad är roligt och spännande? Just nu är följande höjdpunkter för Adrian, 22 månader:

Åka bil
Skala ägg
Titta på fiskar
Traktorer, grävmaskiner och andra arbetsmaskiner
Titta på foton på sig själv och andra han känner
Äta vatten med sked
Flytta saker, t.ex. yoghurt från plats a till plats b med sked
Påpeka vad som är hans
Videosamtal med mormor

Livet måste inte vara komplicerat.

Internationella kvinnodagen

Åttonde mars. Internationella kvinnodagen. "Grattis på eran stora dag" var skrivet på tavlan i personalrummet när jag kom till jobbet i morse. Jag suddade ut det. Varför ska vi kvinnor gratuleras?

Utan att gå in på en alltför lång utläggning: internationella kvinnodagen handlar om att uppmärksamma kvinnors situation i världen. Kvinnor som inte har samma rättigheter som män, som förväntas prestera mindre än män, som tjänar mindre än män, som ses som objekt, som inte får samma möjlighet till utbildning som män, som förväntas göra en större del av hushållsarbetet än män, som har svårare att få jobb än män, som hela tiden får frågan om hur hennes privatliv påverkar yrkeslivet, som hela tiden förväntas sätta familjen först. Vi i Sverige har kommit långt, men vi är absolut inte framme vid ett jämställt samhälle.

Jag vill inte gratuleras för att jag tillhör en samhällsgrupp som ännu inte lyckats få status som lika mycket värd som den andra halvan!

Om ni vill läsa fler kloka tankar om genus tycker jag att ni ska klicka in på Joakim Jakobssons sida Genustestet och Lady Dahmers blogg. De är experter på att öppna andras ögon för sådant som vi inte tänker på.

Musik förr och nu - och betyg

I helgen har jag spelat två konserter tillsammans med Göteborgs Musikkår, en repris på två likadana konserter som vi gjorde för snart ett år sedan. Det var allsångskonserter, och som medmusikant hade vi Bert-Owe Lundqvist. Publiken var lätt gråhårig, men några undantag, och programmet tilltalade en något äldre målgrupp, men även vi unga i orkestern stormtrivdes. Det var Evert Taube, det var Lasse Dahlqvist, det var Povel Ramel, det var historier från Bert-Owes egna liv på Näset och på Hälsö, och det var lite Kålle o Ada. Det blir lokalhistoria med enormt mycket hjärta.

Bert-Owes mellansnack handlade om allt mellan himmel och jord, men bara på en punkt kom ett tydligt ställningstagande - om betygen. Bert-Owe är inte bara musikant, han är också före detta slöjdlärare och har även utbildat slöjdlärare vid GU. När jag har berättat för andra att vi har spelat med honom får jag leenden som reaktion från de som känner igen hand namn. Det är tydligt att han är en person som berör. När han kommer inte på sin barndom drar han direkt paralleller till tidig betygsättning, och då framför allt underkännandet av kunskaper. Att säga till ett litet barn som försöker utvecklas att hen inte duger, det kan inte främja inlärning och utveckling.

Dock tänkte jag lite på en av situationerna Bert-Owe berättade om. Det var uttagning till Okändas Revy, och han var där som 7-åring med en egenhändigt komponerad tango som han spelade på dragspel. Han gick inte vidare och pappan fick trösta på bussen hem till Näset - "De kan ändå inget om musik". Men hur kommer det sig att man sätter en 7-åring i den situationen? Just hur det var för Bert-Owe 1948 vet jag inget om, men det finns så många liknande situationer. Idol, Talang, X-Factor och andra tv-program ger chanser till berömmelse, men också risk för att inte lyckas. Som förälder ska man stötta sitt barn, men i vissa lägen kanske det hade varit bättre att inte utsättas för förnedringen att få sina drömmar krossade. Ett misslyckande i uttagningen till ett stort tv-program kan vara hårdare än ett F i betyget.

Jag är absolut emot betyg från år 3, och jag är mycket skeptisk till betyg från år 6. På sin höjd kan jag tycka att år 7 kan vara rimligt, men tidigare än så är det inte rimligt. Framför allt hoppas jag att våra ledare i Stockholm har vett nog att avvakta den senaste betygsreformen och analysera hur det gick med betyg från år 6 innan man inför betyg från år 3. Man kan väl i alla fall se hur det gick, innan man tar nästa steg.

Strategier i skolan och i livet

I Lgr11 finns en del nya formuleringar, en sak som nu betonas mer i engelska och moderna språk är strategier. För år 9, betyget E heter det "För att underlätta sin förståelse av innehållet i det talade språket och texterna kan eleven välja och använda sig av någon strategi för lyssnande och läsning." [...] "Dessutom kan eleven välja och använda sig av i huvud- sak fungerande strategier som i viss mån löser problem i och förbättrar interaktionen." (Lgr11, s 40-41)
Jag gillar det här, strategier som hjälper eleverna vidare när jag som lärare inte längre finns där för att hålla dem i handen. Nyss dök ett exempel upp i en fråga i Quizkampen, mot en av mina tyskaelever. Jag kände mig tvungen att förtydliga, en så perfekt undervisningemöjlighet kan inte gå till spillo. 

"Fenomenet "reinkarnation" återkommer i flera stora religioner. Ordet kommer från latin men hur översätts det ordagrant till svenska?" 

I tyskan skriver jag ofta upp långa ord på tavlan, när de dyker upp. Gemensamt ser vi om vi kan dela upp ordet i flera kortare ord. Nästa steg är att se om vi kan lista ut vad några av delarna betyder. Kan vi sedan lista ut vad helheten handlar om? 

RE-IN-KARNA-TION  

RE - åter

IN - i

KARNA - kött (jfr spanska ordet carne som i chili con carne - chili med kött)

TION - irrelevant, vi har redan listat ut svaret! (ett morfem som uttrycker substantiviering?)

Bland alternativen fanns "Åter i köttet", vilket uppenbarligen blir korrekt. Jag älskar att ge eleverna de här strategierna, helt enkelt för att det inte bara handlar om mitt lilla ämne, utan om vägar till förståelse även i andra sammanhang. Till exempel när man får konstiga religionsfrågor i Quizkampen.

Vad är det för språk vi lär våra barn?

Min son har börjat kommunicera med ord. Man förstår dem inte alltid, men allt oftare kan man känna igen bekanta stavelser som passar in i sammanhang. Mina elever arbetar med att utveckla sitt skrift- och talspråk så att det alltmer anpassas efter syfte, mottagare och sammanhang. Hela tiden vill jag hjälpa dem, både sonen och eleverna, utveckla språket, göra det mer nyanserat, förtydliga de skillnader som finns och därigenom även den kraft som språket har. Men vad är det för språk våra barn möter? Ger vi dem rätt förutsättningar?
Idag fick jag se Lilla Aktuellt på Barnkanalen, ett nyhetsprogram riktat till barn i grundskoleåldern. Språket som används är förenklat, och vissa svårare ord förklarades för att barnen skulle hänga med. Kopplingar som kan verka självklara för vuxna (en muthärva inom fotboll) förtydligas (det är jättedumt för att många har satsat pengar på matcherna) för att barnen ska förstå sammanhanget bättre. Så långt är det bra. Men helt plötsligt nämns att någon ska "snacka" med någon. I vilken nyhetssändning för vuxna används så informella ord som "snacka"? Tror man i det här läget att barn inte förstår ord som tala eller prata? Genom att alltför mycket ändra språket för att likna det språk barnen själva använder berövar vi dem synonymernas underbara värld. Synonymer som kanske egentligen inte är helt synonyma. Synonymer som kan användas för att ange ton till ett samtal, som kan förtydliga vem det är som uttrycker sig i en text eller bara kan variera språket så att det blir mer intressant. Vill vi inte att barnen ska få ett brett ordförråd?
Samtidigt rapporterar Språktidningen om en skola i England som uppmanar föräldrarna att hjälpa till att tvätta bort barnens dialekt, man vill att barnen ska tala mer grammatiskt och fonetiskt "korrekt". Vad är syftet med detta? Ska vi nu skuldbelägga dialekttalare? Är målet att sanera språket från dialektala och sociolektala skillnader? Vilket tråkigt språk vi får då!
Skillnader är bra, variation berikar och språk öppnar dörrar. Hurra för språklig variation!