Les Misérables - the movie

Efter 15 års längtan kom så äntligen kvällen då musikalen Les Misérables visades på bio i Göteborg. Och jag var naturligtvis där, laddad med två paket näsdukar. Den var naturligtvis fantastisk, men inte helt perfekt. Måste analysera sönder den lite grann. Jag har ju ändå sett fem olika uppsättningar live (tre länder, tre språk) och kollat sönder mina videoband och dvd:er.

På det stora hela är filmen fantastiskt bra gjord. Känslan är helt rätt, kostymerna är underbara, miljöerna är precis som man skulle önska. En ny grej är att skådespelarna sjunger under tiden de filmar, inte senare i en musikstudio. Det var ett bra drag, mycket känsla i sångerna!
Om man tittar på många olika versioner upptäcker man att det finns vissa skillnader mellan olika uppsättningar. Ibland läggs det till enstaka sångfraser för att göra en övergång tydligare, ibland plockas hela sånger bort eller kortas ner. Nu har man dessutom skrivit en helt ny sång till filmen, en sång som Valjean sjunger om sin relation till Cosette när han hämtat henne hos Thénardiers. Sången är jättebra om vi pratar om en musikalballad i valfri Broadway-musikal eller käck tv-serie, men den håller inte LM-nivå. Dessutom gillar jag inte språket. I musikalen som helhet har man valt att använda en stil som är brittisk, formell och ganska ålderdomlig, för att fånga stämningen. I den här sången finns fraser som "I am failing", vilket i mina öron låter väldigt modernt och amerikanskt. Stilen på låten passar helt enkelt inte in, jag förstår inte riktigt hur Schönberg och Kretzmer tänkte när de skrev den. Detsamma gäller för en del andra småinslag, tyvärr.
När det gäller castingen har de valt att satsa på både några stora Hollywood-namn och några etablerade musikalartister. Samantha Barks (Eponine) slog igenom via ett engelskt tv-program med musikaltema och har fått stora roller i West End, hon är fantastisk! Colm Wilkinson är känd för den stora massan som Jean Valjean från Original London Cast, Original Broadway Cast, inspelningen Complete Symphonic Recording och 10th Anniversary Concert. Att se honom som biskopen är lite konstigt, men han är lika fantastisk som vanligt, och om någon vet hur känslan i LM ska vara så är det han. De har också lyckats hitta en fantastiska barnskådespelare, både för Cosette och Gavroche.
När det gäller Hollywood-namnen finns det en del skillnader. Anne Hathaway fick en Golden Globe för sin insats som Fantine och är nominerad till en Oscar och den hoppas jag verkligen hon får. Hon gör en underbar tolkning. Hugh Jackman har också fått en Oscars-nominering för sin tolkning av Valjean, och han är jättebra. Jag hade gärna hört lite mer nyanser i sången, han använde ingen falsett alls i "Bring Him Home", vilket hade givit mer dynamik. Han gör en fantastisk tolkning i alla fall. Amanda Seyfried är bra som Cosette, som ju aldrig är min favoritkaraktär.
Sedan har vi Russel Crowe. Varför fick han vara med? Han har så fullt upp med att sjunga rätt toner och ord att han helt missar att agera. Hans röst är inte i närheten av tillräckligt kraftfull för att kunna få fram Javerts personlighet, och Crowe har samma stenansikte filmen igenom. Ska inte skådespelare agera? Tyvärr var han klart sämre än någon annan i filmen, och det drar ner många scener. Synd!
Som Thénardiers ser vi Helena Bonham Carter och Sasha Baron Cohen. De är helt rätt, men jag är inte så imponerad av deras nummer som helhet. Scenerna är upplagda så att det ligger mer fokus på prylar och effekter än skådespelarnas insatser. Det är lite synd, för de gör sina roller bra. 
Marius spelas av Eddie Redmayne, och det finns lite delade åsikter om hans insats. Jag vill egentligen inte ha en Marius med operaröst, men jag tycker att han ändå agerar så bra att det funkar. Enjolras roll kändes mindre i filmen än den brukar kännas i scenuppsättningar. Aaron Tveit var bra, men han fick inte riktigt det fokus han brukar få.

Hur ska vi då summera detta? Gå och titta på filmen! Den är underbar! Trots Russel Crowe.

Nyårsmål

Nyårslöften är värdelösa, man minns dem bara i januari och vid midsommar vet man inte ens när man bröt mot dem. Bloggaren Elaine Eksvärd har i stället satsat på nyårsmål, mycket smartare tycker jag, så det kopierar jag!

Mina mål för 2013

• Alltid prioritera kvalitetstid med min son - hans barndom kommer bara en gång.
• Se till att hitta stunder för kvalitetstid med min man - utan honom stannar livet.
• Börja träna, för hälsans skull, inte för vikt eller utseende - jag klarar inte av fler ryggskott.
• Hitta tid för de vänner jag verkligen värdesätter - vissa blir lättare, andra svårare.
• Hålla igång musiken - eftersom det ger mig mer än det tar.
• Försöka hitta nya karriärvägar - tankar finns men jag håller tyst om dem lite till. 
• Försöka planera in en vegetarisk rätt och en fiskrätt i veckans middagsmeny, vilket nästan fanns med tidigare år också. 
• Läsa fler böcker. Det handlar mycket om att stänga av datorn en timma tidigare för att hitta tiden. 
• Ge människor i min närhet fler komplimanger.

Det här är alltså inga löften, så det går inte att bryta dem. Det är riktlinjer, tankar om åt vilket håll jag vill att mitt liv ska röra sig. Vi får se hur det blir. 

Adrian, 19 månader gammal

Det har hänt mycket med Adrian de senaste månaderna. Han går stabilt, klättrar på allt som kan klättras på och använder gärna allt möjligt som pall för att nå ännu längre upp. Allt ska utforskas, speciellt om det har sladd eller knappar. Finmotoriken blir bättre, det byggs torn av duplo-klossar och han kan ibland sätta i sladdar i t.ex. PS3-kontrollen. Han stoppar inte längre allt i munnen, vilket är väldigt trevligt.
Den viktigaste utvecklingen gäller dock språket. Han förstår massor, svarar tydligt ja och nej, om än inte med just de orden. Han förstår väldigt mycket mer än han talar, men varje dag dyker det upp nya ljud som av sammanhanget kan förstås av oss närstående. För utomstående kan det verka obegripligt att urskilja när "babba" betyder pappa, mamma, lampa, Barbapappa eller napp, men för oss är det inte lika svårt. Han kan peka ut massor av kroppsdelar, djur på bilder och leksaker, och begreppen blir mer och mer abstrakta. En kanin kan vara tecknad i en bok, ett gosedjur, ett levande djur eller en uppstoppad variant i NKs julskyltning. Det går mycket lättare att kommunicera och det gör också att ledsna stunder ofta blir kortare då det går att lokalisera problemet och åtgärda det. 

Favoritdel av kroppen: naveln. Går det att pilla i den så pillar han.
Favoritrum: köket. Rotar gärna i alla lådor samtidigt.
Favoritförälder: pappa. Jag duger, men det finns ingen som helst tvekan om att pappa är bäst i hela världen just nu.
Favoritmat: mycket fisk. Saker som var favoriter för några månader sedan går kanske inte hem just nu, men det finns inget direkt som han ratar, det går efter humöret. Under jul har han ätit sig mätt på sill, lax och ägg med räkor. Många har skrattat åt det.
Favoritgosedjur: ugglan. Så klart.  

Bloggtystnad

Eftersom den här bloggens syfte är produktion för min egen del, och inte egentligen för att någon annan ska läsa den, är det inte så många som har reagerat på tystnaden. Faktiskt bara en. Det kändes lite bra, måste jag erkänna.
Varför har jag då inte bloggat på flera månader? Svaret är samma som på frågan varför jag har fått ryggskott två gånger inom loppet av två månader. Stress. Dels finns det här med heltidsarbetande småbarnsförälder som jobbar på att inte tappa alla sina vänner och samtidigt fortsätta med sitt fritidsintresse. Det är ganska självklart. Men det handlar också om arbetssituationen.
Om någon har missat det så har många lärare i Sverige inte bara orimligt låg lön, vi har också alldeles för mycket som ska hinnas med inom vår arbetstid. Problemet ligger till stor del i ett delat huvudmannaskap - vem är det som bestämmer över skolan? Skolverket/staten skickar uppdraget, men kommunen (eller, i fallet Göteborg, stadsdelarna) bestämer hur mycket det får kosta. Rimligt? Nej, inte direkt. I ett normalt fall ber en beställare om en vara och frågar vad det kostar, alternativt frågar vad som kan erbjudas för en viss summa. Här är det en part som bestämmer vad som ska göras, en annan som bestämmer vad det får kosta. Resultatet är en arbetsbelastning som gör att allt för många lärare sliter ut sig i förtid. När sedan en lärare sliter ut sig är det svårt att hitta vikarier, och då slits kollegorna lite mer. När sedan nästa kollega, som då ställt upp lite extra, är på väg att slita ut sig följer sedan resten med av bara farten. Domino-effekt. För min del blev det två ryggskott och ett totalt hjärnsläpp innan jag fattade hur trött jag var.
Därav tystnaden. Men jag komemr tillbaka. Jag har en notis i min telefon med titlar på blogginlägg jag vill skriva. Men det är saker jag vill tänka igenom och skriva ordentligt, inte slarva igenom. Men det kommer. Hoppas jag.

Bokmässan

Redan som barn byggde mamma upp förväntningarna kring mässan, vi var på bokmässan många gånger i barndomen. Och det finns kvar, jag vill dit varje år! Läser jag så många böcker? Nej, det kan jag inte påstå. Men jag älskar att titta på dem, och att få tillbaka lässuget.
Jag slutar tidigt på fredagar och planen var att kasta mig iväg till Adrians förskola och sedan skulle vi kasta oss in till stan och vara framme vid 15-tiden. Det blev inte så. När Adrian väckte oss i morse var det tydligt att han inte mådde bra. 38,8 visade termometern, under dagen har den stigit till 40,3. Det blev min första VAB-dag någonsin. Eftersom min underbare make visste hur gärna jag ville komma till bokmässan slutade han jobbet lite tidigare och kom hem så att jag kunde komma iväg i alla fall. Jag är så tacksam!
Årets mässa blev alldeles lagom. Jag svängde förbi LRs monter och hälsade på några kollegor där. Jag spanade en del efter läromedel, men insåg snabbt att det inte fanns något nytt. Jag köpte en hel del barnböcker till Adrian. Jag köpte Fredrik Backmans båda debutböcker och fick dem signerade av författaren själv. (Jag hade med choklad, precis som jag hade lovat på twitter. Dock fel sort.)

Sedan blev det naturligtvis en titt bland alla ordböcker hos Norstedts. Jag fastnar där varje gång. Jag köpte inte den här. Fast jag ville. Den kostade 1700:- på mässan.

I stället köpte jag den här. En ordbok utan ord. Den kostade bara 50:-. Lite mer rimligt. Har jag nämnt att jag är lite fanatiskt intresserad av ordböcker?

Lägg till en kopp kaffe och möten med några trevliga vänner och bekanta så kan ni lista ut att det blev en riktigt trevlig eftermiddag. Jag ska se till att vänja Adrian vid att gå på bokmässan också. Jag hoppas att han kommer att gilla böcker, och att det kommer att finnas böcker när han växer upp. Datorer och läsplattor i all ära, men att bläddra i en riktig bok ger en speciell känsla, och den vill jag inte tappa bort.
Dagens inköp: två skönlitterära böcker, en ordbok, ett spel, sex barnböcker, två tidningar, en  prenumeration (Filter) och en stjärngossestrut i tyg med tillhörande stjärna på pinne. Mycket nöjd!

"Så ska ni se ut" - genusfotografens motsats

Idag var det dags för fotografering på jobbet. Jag var med min klass för deras klasskort och sedan skulle de fotas individuellt. Den unga, kvinnliga fotografen berättade för eleverna att de skulle få ta inte mindre än tre individuella foton, ett "klassiskt" där man sitter lite halvsnett, utan keps osv., och två valfria. So far so good, eller? Men så gjorde hon ett tillägg. "Då brukar tjejerna ofta ta ett så här bakåtlutat med håret hängande och killarna så här med armarna i kors. Eller om ni vill något annat."
Jag tror inte att fotografen i fråga var medveten om vad hon gjorde. Hon berätta för eleverna hur tjejer och killar förväntas vara. Tjejerna ska se väna ut och fokusera på sitt utseende: håret. Killarna ska se tuffa, slutna ut, med en pose som tydligt signalerar att de inte är villiga att släppa in någon. De som gör inte passar in i den här mallen, då? Visst lade hon till att de fick göra annorlunda, men när hon har presenterat huvudalternativen blir det mycket svårare att göra något annat. Tjejerna som itne har långt, svallande hår, var passar de in? Och de killar som faktiskt är öppna, mjuka och charmiga, ska de inte få visa sin personlighet?
Jag tog inte fajten, jag bet mig hårt i läppen. Det här är inte okej. Alla som arbetar i skolan måste följa värdegrunden, och jag kan inte se hur en skolfotograf kan få lov att frångå detta så grovt. Den första delen av skolans läroplan lyder så här (från skolverket.se):

Grundläggande värden
Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbild­ ningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke­konfessionell.
Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. 


De delar som jag markerat skulle jag vilja visa upp för fotografen. Hon skulle behöva fundera lite på det där.

Introduktionsår, vilken toppenidé! Men...

Som ni säkert hört talas om har man infört ett introduktionsår för nyutexaminerade lärare. Det innebär att lärare som tagit examen under sitt första år ska ha en mentor och under det året ha fortlöpande handledning. Både mentor och adept behöver tid för detta, ca 5% av en heltidstjänst beräknas för var och en av dessa två personer. Till detta behöver mentorn utbildas, det finns en högskoleutbildning för detta, som mentorn kan läsa på deltid. Om man inte tycker att mentorn ska göra detta på sin fritid (vilket ju är helt galet) behöver alltså mentorn få extra tid för detta inom sin tjänst. Mentorn får ju även mer ansvar inom sin tjänst, och att mentorn ska ha en löneförhöjning för detta är en självklarhet för oss som arbetar fackligt. Dels tycker vi att mentorn ska ha en löneökning när utbildningen är genomförd, dessutom ett påslag under den tid som uppdraget utförs. Det är väl rimligt att man får lite mer betalt när man besitter ytterligare kompetens? Och att man får mer betalt när man har mer ansvar?
Detta innebär att en skola som anställer en nyutexaminerad lärare få avvara en väldig massa arbetstid åt dels utbildning av mentor, om så inte skett tidigare, samt åt handledningstid för både mentor och adept. Dessutombör skolan avvara lite mer av sin budget åt mentorns ökade lönekostnader.
Vem ska då stå för dessa ökade kostnader? Initiativet kommer från Stockholm, men Jan Björklund kommer knappast plocka fram plånboken för att finansiera den här reformen. Tror ni att skolledarna kommer att välja att anställa nyutexaminerade lärare, i de fall de kan välja? Det är svårt att klandra skolor som väljer bort nyutexaminerade lärare i rekryteringsprocessen när man vet hur skolan kommer att drabbas ekonomiskt.
Det här med lägga på skolan nya reformer som sedan ska genomföras utan att någon som helst finansiering införs är helt galet, det kan vem som helst förstå. En reform som såg ut att höja kvaliteten på lärarutbildningen hugger plötsligt nyutexaminerade lärare i ryggen. Et tu, Björklund. Tack för den.

Tillägg

Jag fick i veckan höra att det finns en summa pengar avsatt för att genomföra allt som har med lärarlegitimationer att göra, ett par hundra miljoner om jag uppfattade det hela rätt. Hur kommer det sig att pengarna inte når ner till skolorna? Ska vi ta en liten debatt om styrningen av skolan i Sverige? Nej, inte ikväll. Måste sova nu, klassfoto imorgon.