Les Misérables - the movie

Efter 15 års längtan kom så äntligen kvällen då musikalen Les Misérables visades på bio i Göteborg. Och jag var naturligtvis där, laddad med två paket näsdukar. Den var naturligtvis fantastisk, men inte helt perfekt. Måste analysera sönder den lite grann. Jag har ju ändå sett fem olika uppsättningar live (tre länder, tre språk) och kollat sönder mina videoband och dvd:er.

På det stora hela är filmen fantastiskt bra gjord. Känslan är helt rätt, kostymerna är underbara, miljöerna är precis som man skulle önska. En ny grej är att skådespelarna sjunger under tiden de filmar, inte senare i en musikstudio. Det var ett bra drag, mycket känsla i sångerna!
Om man tittar på många olika versioner upptäcker man att det finns vissa skillnader mellan olika uppsättningar. Ibland läggs det till enstaka sångfraser för att göra en övergång tydligare, ibland plockas hela sånger bort eller kortas ner. Nu har man dessutom skrivit en helt ny sång till filmen, en sång som Valjean sjunger om sin relation till Cosette när han hämtat henne hos Thénardiers. Sången är jättebra om vi pratar om en musikalballad i valfri Broadway-musikal eller käck tv-serie, men den håller inte LM-nivå. Dessutom gillar jag inte språket. I musikalen som helhet har man valt att använda en stil som är brittisk, formell och ganska ålderdomlig, för att fånga stämningen. I den här sången finns fraser som "I am failing", vilket i mina öron låter väldigt modernt och amerikanskt. Stilen på låten passar helt enkelt inte in, jag förstår inte riktigt hur Schönberg och Kretzmer tänkte när de skrev den. Detsamma gäller för en del andra småinslag, tyvärr.
När det gäller castingen har de valt att satsa på både några stora Hollywood-namn och några etablerade musikalartister. Samantha Barks (Eponine) slog igenom via ett engelskt tv-program med musikaltema och har fått stora roller i West End, hon är fantastisk! Colm Wilkinson är känd för den stora massan som Jean Valjean från Original London Cast, Original Broadway Cast, inspelningen Complete Symphonic Recording och 10th Anniversary Concert. Att se honom som biskopen är lite konstigt, men han är lika fantastisk som vanligt, och om någon vet hur känslan i LM ska vara så är det han. De har också lyckats hitta en fantastiska barnskådespelare, både för Cosette och Gavroche.
När det gäller Hollywood-namnen finns det en del skillnader. Anne Hathaway fick en Golden Globe för sin insats som Fantine och är nominerad till en Oscar och den hoppas jag verkligen hon får. Hon gör en underbar tolkning. Hugh Jackman har också fått en Oscars-nominering för sin tolkning av Valjean, och han är jättebra. Jag hade gärna hört lite mer nyanser i sången, han använde ingen falsett alls i "Bring Him Home", vilket hade givit mer dynamik. Han gör en fantastisk tolkning i alla fall. Amanda Seyfried är bra som Cosette, som ju aldrig är min favoritkaraktär.
Sedan har vi Russel Crowe. Varför fick han vara med? Han har så fullt upp med att sjunga rätt toner och ord att han helt missar att agera. Hans röst är inte i närheten av tillräckligt kraftfull för att kunna få fram Javerts personlighet, och Crowe har samma stenansikte filmen igenom. Ska inte skådespelare agera? Tyvärr var han klart sämre än någon annan i filmen, och det drar ner många scener. Synd!
Som Thénardiers ser vi Helena Bonham Carter och Sasha Baron Cohen. De är helt rätt, men jag är inte så imponerad av deras nummer som helhet. Scenerna är upplagda så att det ligger mer fokus på prylar och effekter än skådespelarnas insatser. Det är lite synd, för de gör sina roller bra. 
Marius spelas av Eddie Redmayne, och det finns lite delade åsikter om hans insats. Jag vill egentligen inte ha en Marius med operaröst, men jag tycker att han ändå agerar så bra att det funkar. Enjolras roll kändes mindre i filmen än den brukar kännas i scenuppsättningar. Aaron Tveit var bra, men han fick inte riktigt det fokus han brukar få.

Hur ska vi då summera detta? Gå och titta på filmen! Den är underbar! Trots Russel Crowe.

Nyårsmål

Nyårslöften är värdelösa, man minns dem bara i januari och vid midsommar vet man inte ens när man bröt mot dem. Bloggaren Elaine Eksvärd har i stället satsat på nyårsmål, mycket smartare tycker jag, så det kopierar jag!

Mina mål för 2013

• Alltid prioritera kvalitetstid med min son - hans barndom kommer bara en gång.
• Se till att hitta stunder för kvalitetstid med min man - utan honom stannar livet.
• Börja träna, för hälsans skull, inte för vikt eller utseende - jag klarar inte av fler ryggskott.
• Hitta tid för de vänner jag verkligen värdesätter - vissa blir lättare, andra svårare.
• Hålla igång musiken - eftersom det ger mig mer än det tar.
• Försöka hitta nya karriärvägar - tankar finns men jag håller tyst om dem lite till. 
• Försöka planera in en vegetarisk rätt och en fiskrätt i veckans middagsmeny, vilket nästan fanns med tidigare år också. 
• Läsa fler böcker. Det handlar mycket om att stänga av datorn en timma tidigare för att hitta tiden. 
• Ge människor i min närhet fler komplimanger.

Det här är alltså inga löften, så det går inte att bryta dem. Det är riktlinjer, tankar om åt vilket håll jag vill att mitt liv ska röra sig. Vi får se hur det blir. 

Adrian, 19 månader gammal

Det har hänt mycket med Adrian de senaste månaderna. Han går stabilt, klättrar på allt som kan klättras på och använder gärna allt möjligt som pall för att nå ännu längre upp. Allt ska utforskas, speciellt om det har sladd eller knappar. Finmotoriken blir bättre, det byggs torn av duplo-klossar och han kan ibland sätta i sladdar i t.ex. PS3-kontrollen. Han stoppar inte längre allt i munnen, vilket är väldigt trevligt.
Den viktigaste utvecklingen gäller dock språket. Han förstår massor, svarar tydligt ja och nej, om än inte med just de orden. Han förstår väldigt mycket mer än han talar, men varje dag dyker det upp nya ljud som av sammanhanget kan förstås av oss närstående. För utomstående kan det verka obegripligt att urskilja när "babba" betyder pappa, mamma, lampa, Barbapappa eller napp, men för oss är det inte lika svårt. Han kan peka ut massor av kroppsdelar, djur på bilder och leksaker, och begreppen blir mer och mer abstrakta. En kanin kan vara tecknad i en bok, ett gosedjur, ett levande djur eller en uppstoppad variant i NKs julskyltning. Det går mycket lättare att kommunicera och det gör också att ledsna stunder ofta blir kortare då det går att lokalisera problemet och åtgärda det. 

Favoritdel av kroppen: naveln. Går det att pilla i den så pillar han.
Favoritrum: köket. Rotar gärna i alla lådor samtidigt.
Favoritförälder: pappa. Jag duger, men det finns ingen som helst tvekan om att pappa är bäst i hela världen just nu.
Favoritmat: mycket fisk. Saker som var favoriter för några månader sedan går kanske inte hem just nu, men det finns inget direkt som han ratar, det går efter humöret. Under jul har han ätit sig mätt på sill, lax och ägg med räkor. Många har skrattat åt det.
Favoritgosedjur: ugglan. Så klart.  

Bloggtystnad

Eftersom den här bloggens syfte är produktion för min egen del, och inte egentligen för att någon annan ska läsa den, är det inte så många som har reagerat på tystnaden. Faktiskt bara en. Det kändes lite bra, måste jag erkänna.
Varför har jag då inte bloggat på flera månader? Svaret är samma som på frågan varför jag har fått ryggskott två gånger inom loppet av två månader. Stress. Dels finns det här med heltidsarbetande småbarnsförälder som jobbar på att inte tappa alla sina vänner och samtidigt fortsätta med sitt fritidsintresse. Det är ganska självklart. Men det handlar också om arbetssituationen.
Om någon har missat det så har många lärare i Sverige inte bara orimligt låg lön, vi har också alldeles för mycket som ska hinnas med inom vår arbetstid. Problemet ligger till stor del i ett delat huvudmannaskap - vem är det som bestämmer över skolan? Skolverket/staten skickar uppdraget, men kommunen (eller, i fallet Göteborg, stadsdelarna) bestämer hur mycket det får kosta. Rimligt? Nej, inte direkt. I ett normalt fall ber en beställare om en vara och frågar vad det kostar, alternativt frågar vad som kan erbjudas för en viss summa. Här är det en part som bestämmer vad som ska göras, en annan som bestämmer vad det får kosta. Resultatet är en arbetsbelastning som gör att allt för många lärare sliter ut sig i förtid. När sedan en lärare sliter ut sig är det svårt att hitta vikarier, och då slits kollegorna lite mer. När sedan nästa kollega, som då ställt upp lite extra, är på väg att slita ut sig följer sedan resten med av bara farten. Domino-effekt. För min del blev det två ryggskott och ett totalt hjärnsläpp innan jag fattade hur trött jag var.
Därav tystnaden. Men jag komemr tillbaka. Jag har en notis i min telefon med titlar på blogginlägg jag vill skriva. Men det är saker jag vill tänka igenom och skriva ordentligt, inte slarva igenom. Men det kommer. Hoppas jag.