Vem f-n är Zlatan???

Hon vann! Loreen tog hem hela grejen! Sverige vann Eurovision Song Contest! Det är stort, det är det ingen tvekan om. Hur stort? Alla firar. Välkomstfirande när hon landade på flygplatsen. Rubriker på alla förstasidor. Rubriker som "Zlatan gratulerar Loreen". Vad har Zlatan med det här att göra? Han har inget med musik att göra, inte det minsta kunnig inom området. Snälla Aftonbladet, hur tänker ni? Är det största i det här läget, det som förtjänar den fetaste rubriken på hemsidan, det faktum att en fotbollsspelare säger "Grattis".
Det kom en ännu mer slående rubrik någon dag senare. Zlatan hade gjort det igen. Något enastående. Han hade, håll i er nu, landat i Sverige! Det har jag faktiskt lyckats med själv ett antal gånger. Aftonbladet missar dock att göra det till förstasidestoff när det är mig det handlar om.
Zlatan är en människa som verkar ha hyfsad motorik i fotlederna och tillräcklig intelligens för att kunna samarbeta med tio andra människor. Han är ingen gud. Sluta göra honom till det!

Ettårskalas

Ja, så har det då hänt. Adrian har fyllt ett år. Jag har en ettåring hemma. Helt sjukt galet!
Själva födelsedagen blev inte så speciell, det var matlagning för hela slanten, men vi firade desto mer på lördagen. Det var stort kalas i bostadsrättsföreningens festlokal med familjer, släkt och vänner. Många gäster blev det: 33 vuxna och 13 barn. Snacka om liv och rörelse! Som vanligt är problemet att man inte hinner prata tillräckligt med alla, man räcker ju inte till. Men alla vet ju hur det är.
Jag och Jeremy har helt olika kalasrutiner med oss hemifrån, och nu ska vi skapa våra egna rutiner för vår egna, lilla familj. Inte helt lätt. Min släkt har alltid stort kalas när någon fyller år, Jeremys släkt bjuder sällan fler än närmsta familjen. Vi bakar alltid själva, Jeremys familj bjuder på köpetårta och kanske köpt smörgåstårta. Hur ska man få ihop det här? Just den här gången blev det hemmagjord smörgåstårta. Tur att min mamma gillar att laga mat, annars hade det aldrig gått. Nedan kommer en ganska utförlig beskrivning av maten, så gillar man inte smörgåstårta är det bäst att sluta läsa nu.

En blogg jag brukar läsa, Kryddburken, är full av recept på smörgåstårta, då detta är bloggaren Lindas specialitet. Då jag aldrig gjort en smörgåstårta förut satte jag mig och läste igenom det hon skrivit om smörgåstårtor och utgick från det. Jag ville ha en med skinka, Jeremy ville ha en med räkor och det fanns flera vegetarianer på gästlistan. Dessutom har Linda skrivit om en tårta som barnen gillade. Ingen tvekan: det fick bli fyra sorter! Jag utgick från Lindas recept när det gäller varianten med skinka, googlade lite om vegetariska alternativ och gick på magkänsla när det gällde de andra två. Så här blev det. 

Smörgåstårta med skinka

 

Första lagret var hackad, rökt skinka och mandarinklyftor på burk utblandat med grundröra. (Grundröran var genomgående vispgrädde, crème fraiche, majonäs, salt och peppar.) Andra lagret var kokta ägg och mjukost med grundröra. Sjukt gott!

Smörgåstårta med lax och räkor

 

Ett lager med rökt lax i strimlor och grundröra, ett lager med kokta ägg, grundröra och röd stenbitsrom. Ett berg av räkor på toppen. Det blev inte så mycket kvar av den här. Galet gott.

Vegetarisk smörgåstårta med avocado och fetaost

 

Först avocadomos med rödlök och grundröra, sedan mosad fetaost med soltorkade tomater. Gott, men inte lika fantastiskt som jag trodde det skulle bli. Måste klura på vad som saknades.

Barnens smörgåstårta

 

Gjord på Hönökaka som lades så det blev en cirkel. Här gjorde jag grundröran okryddad och utan majonäs. Första lagret var leverpastej och grundröra och andra lagret var skinkost (mjukost med skinka i) med grundröra. Hur gott det var? Så här nöjt var födelsedagsbarnet. Han tjöt av glädje!

Efter maten var det dags för tårta. Det blev en repris av något jag, Birgit, Louise och Linn serverade på vår 100-årsfest för snart sju år sedan. Ingen verkade komma ihåg den, vilket nästan var konstigt. Jag mindes den som fantastisk, men antingen spelar minnet mig ett spratt eller så lyckades vi inte lika bra den här gången. Den blev god, men inte himmelsk. Fyra chokladbottnar i varje, chokladmousse i mittenlagret och hallon med kesellakräm i de två andra lagren. På toppen rosa marsipan. Det är inte lätt att kavla ihop två cirklar marsipan till en rektangel. Och det blir inte alls snyggt om de olika locken har lite olika nyanser. Tur att det finns vispgrädde och florsocker som kan dölja skavanker. Det verkade som att tårta var godkänd, Adrian gillade den i alla fall!

Som ni förstår var vi ganska trötta när vi kom hem. När jag i förmiddags klev ut i solen för att hämta hem de sista smörgåstortorna från lokalen kände jag mig nästan bakfull. Kan man bli det på smörgåstårta och mineralvatten? 

Tack alla som hjälpte till och som firade Adrian. Det blev en toppenhelg!

För ett år sedan

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag gjorde för ett år sedan. Hur jag var på möhippa och hade svårt att sitta på gräsmattan i Slottsskogen för att magen var i vägen. Hur vi var och tittade på en lägenhet som vi inte bytte mot våran. Hur vi var på första träffen med föräldragruppen på MVC, där barnmorskan började berätta lite om förlossning. Hur jag på vägen hem påpekade att det kanske var dags att börja ha mobilen på om man snart ska bli pappa.
Hur jag vid lunchtid dagen efter det, på tisdagen, började få lite ont i magen, och frågade mina kollegor som fött barn om de visste vad det kunde vara. Ont i magen i vecka 35, liksom, vad är det? (Carina erkände sedan att hon hade tänkt att jag borde fatta att det kunde vara förlossning på gång, men det fanns inte i min värld.) Hur jag hade lektion tillsammans med Andreas, och några gamla elever kom på besök. En grupp nationellt prov i engelska, muntligt. Och så till slut insikten att det nog är dags att i alla fall ringa och prata med någon inom vården. Och så var klockan så mycket att alla ställen med kontorstid hade stängt, så då fick man ringa förlossningskoordinatorn. Galet, liksom, jag skulle ju inte föda än på länge. Och så kom den där skumma frågan. "Kommer smärtan liksom i vågor, så det tilltar och avtar." Chocken. Hon pratar ju om värkar! Det kan inte jag ha! Det är långt kvar! Hem, Alvedon och vila. Någon timme senare ringde jag Jeremy mitt under körrepet för att beordra hem honom. Dags att åka in till förlossningen för koll. Det var på gång.
Vi fick åka hem över natten, efter undersökning. Jag fick i alla fall klart för mig att oavsett om bebisen skulle komma nästa dag eller om två veckor så skulle jag inte jobba mer. Klart och tydligt. Skickade dock några jobbmail även kommande dag. På onsdag var det ingen tvekan längre. Overkligt. Taxin dröjde, det var mycket trafik. När den väl kom: "Inte Östra Sjukhuset, det går inte, alla vägar är stopp." Panik. Mölndal. Vi kom in till förlossningen 18.30. 20.05 låg Adrian på min mage. Fem veckor för tidigt, 45 cm lång, 2340 g lätt. Och alldeles underbar.
Jag tror att födelsedagar ibland är viktigare för föräldrar än för barn. I år det då i alla fall.
Den 18e maj fyller Adrian år!

Populärvetenskapen hyllas av GU

Sedan Adrian föddes har jag läst väldigt lite. Det händer helt enkelt för sällan att jag har sammanhängande tid över utan att behöva prioritera annat eller vilja sova. Det jag prioriterat att läsa är Språktidningen. Det har länge funnits olika sätt att sprida vetenskap till de stora massorna, jag minns hur vi på gymnasiet letade upp ett litet färgat häfte på några få sidor (färgat papper, svart text, inga bilder) som fanns på biblioteket som förmedlade smått och gott om språkforskning. Men när Språktidningen dök upp för några år sedan lyckades den locka många språkintresserade som kanske inte nåtts av den nya forskningen ännu. Tidningen är alldeles lagom lång, blandar frågespalter och korta notiser med längre artiklar om allt mellan himmel och jord. Den har foton, illustrationer och lagom mycket kända ansikten för att fånga uppmärksamheten. Ämnena kan vara allt från hur chattandet utvecklar skriftspråket på Kap Verde till diskurspartiklar och runstenar. Var enda gång jag läser Språktidningen får jag en kick och funderar på hur jag kan utveckla min karriär. För det finns ju så mycket roligt där ute att syssla med. Man kanske borde sikta in sig på lite mer lingvistik? Eller läsa en A-kurs i svenska vid GU? Eller läsa klart den där D-kursen i engelska så att man kanske, kanske en vacker dag kan ta det där steget och försöka doktorera. Eller ska man försöka utveckla läraryrket? Hitta en egen vinkling och försöka ta sig ut och föreläsa för andra lärare? Eller kanske bli författare? Så inspirerad blir jag av Språktidningen. Och jag är uppenbarligen inte ensam om att gilla tidningen.

Idag kom nyheten på twitter att Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius blir hedersdoktor vid Göteborgs Universitet. Anledningen? Att han sprider kunskapen ut till de breda massorna. Motiverinten lyder som följer:

"Patrik Hadenius är chefredaktör och ansvarig utgivare för Språktidningen, Forskning och framsteg och Modern Psykologi. Han har som publicist med Språktidningen skapat ett nytt och spännande forum för populärvetenskap om alla aspekter av språk. Tidningen är omfångsrik och välgrundad i aktuell språkforskning, där varje populärvetenskaplig artikel antingen är skriven av eller faktagranskad av forskare. Språktidningen utgör också en viktig kanal för språkforskare att presentera sin forskning för en bred publik. Patrik Hadenius har, som innovativ publicist och kulturpersonlighet, både tagit vara på och bidragit till det stora intresset för språkfrågor bland allmänheten idag och skapat en spännande och attraktiv kanal för spridning av språkvetenskaplig forskning i populär form i Sverige."

Det här är en nyhet som gör mig glad! Grattis Patrik, det är du värd!

LR Kongress - älska sociala medier!

Lärarnas Riksförbund har haft kongress i veckan, sista dagen är idag. Tidigare har jag inte märkt av kongressen och inte direkt brytt mig heller. Men i år har den smugit på mig bakvägen. Via twitter! LRs egna konto, @lararnas, var det som gjorde mig uppmärksam på det, och så hittade jag på något vis Sven Järgenstedt där, @SvenJargen, som jobbar för LR Göteborg. Han deltar i kongressen och twittrar hela tiden om vad som sägs och vilka som är där. Helt plötsligt sitter jag hemma på soffan och håller koll på ungefär vad de pratar om på kongressen, och vilka frågor som tas upp. Jag blir lite imponerad av att LRStud är så aktiva, när jag var student hade jag så fullt upp med plugg och spexande att jag inte tänkte på vad ett fackförbund egentligen var (mer än att man fick gratis böcker och prylar om man gick med som studerandemedlem, förstås).
Så alla ni som bryr er om skolpolitik, gå ut på twitter och kolla in #LRkongress, så får ni lite mer koll. Hur bra som helst!

Värsta sjukstugan ever

Jag tycker inte om att gnälla. Jag försöker se det positiva snarare än det negativa. Men den här helgen går fanimej till världshistorien.
Det började i måndags kväll med att jag började känna mig sådär förkylnings-risig. På tisdagen skulle jag ut och spela med orkestern i Första Maj-tåget och fick preppa med Ibumetin. Onsdag och torsdag låg jag på samma nivå, kände mig halvdan, men med lite piller kunde jag ändå hantera vardagen. På onsdag kväll började Jeremy känna sig kass. På natten kräktes han en gång, men övriga symptom var inte riktigt som vanlig magsjuka. Mer ont och huvudvärk och konstigheter. Det gjorde att han faktiskt vågade åka på sin jobbresa till Oslo på fredag morgon, de skulle vara borta till lördag kväll. Adrian hängde på min förkylning lite under veckan, han är ju snorig och hostig mest hela tiden nu tycker jag. På fredagen lämnade jag honom till farmor och farbror William för att åka och jobba lite på skolan. När jag kom tillbaka till stan sov en febrig gosse i vagnen. Svärmor frågade mig hur jag mådde och i det ögonblicket blev jag yr och började må lite illa. Säkert inbillning. Snabbt inköp av en present i Nordstan och så hemåt. Innan jag hann till hållplatsen bestämde jag mig för att ta vagnen till Östra och bussen hemåt från andra hållet. Buss 17 kör nämligen snabbt och slingrigt och har börjat plocka fram barndomsminnen av åkasjuka hos mig, och jag kände att det illamående som började krypa fram kanske inte behövde hjälp av en sådan bussresa. Efter några hållplatser ringde jag min mamma för att fråga om hennes kvällsplaner och förvarna. Vi kom fram till att jag nog bara inbillade mig att jag mådde illa och hon åkte hemåt, men lovade att ha mobilen i beredskap. Väl hemma kollade jag tempen på Adrian: 39,6. Det var då jag insåg att jag glömt att köpa välling. Ett telefonsamtal till moster som jobbar på Östra, hon var redan hemma från jobbet men snälla, hjälpsamma kusin Daniel satte sig i bilen, körde från Kåhög via mataffären och begav sig mot Björkekärr med välling och Coca Cola, ifall att jag inte inbillade mig. Innan han kom fram bröt det ut. Han ringde på dörren just när jag kraschat på toaletten. Jag öppnade dörren och uppmanade honom att hålla sig på avstånd, vilket han gladeligen gjorde. När första kräkattacken var över ringde jag mamma. Hon packade ihop grejer för att klara en övernattning och satte sig i bilen. Då vaknade Adrian. En febrig bebis vill bara en sak: vara i mammas famn. I det här läget klarade jag inte av att plocka upp honom. Det var en vidrig kvart innan han somnade om, han grät, jag grät, jag förklarade, han fattade ingenting, tårarna sprutade, båda mådde skit. Någon halvtimme senare kom räddningen. Att mamma frivilligt kom hit, trots magsjukesmittan, är helt sjuk. Hon tog Adrian resten av kvällen och natten så att jag kunde ta hand om mig själv. Jag har nog aldrig varit så tacksam för att ha en familj och släktingar som ställer upp med hjälp!
När jag vaknade på lördagen kände jag att magsjukan var över. Mamma åkte hem på förmiddagen och jag och Adrian tillbringade dagen i soffan med Teletubbies, välling, äggröra och avslagen Coca Cola. När Jeremy kom hem var jag halvdöd. Det värsta i det här läget var att jag inte kände mig klubbad av magsjukan, utan av förkylningen, som nu blivit bra mycket värre.
När jag sedan vaknade på söndagen kom nästa härliga överraskning. Mina första ord var i samma röstläge som maken normalt har. Första bas, om man ska snacka körregister. Som om magsjukan inte var nog. Det blir en ny sjukdag idag.
Är det bara jag som tycker lite synd om mig själv?

Ljuva dagar

När solen skiner och termperaturen stiger är det inte alls jobbigt att vara föräldraledig. Idag träffade jag Kajsa + Molly och Hanne + Nicolai i Slottsskogen. Vi började med lunch vid Björngårdsvillan och hälsade sedan på alla djuren. (En get kom fram och slickade på mina fingrar. Väldigt skumt, men ändå lite trevligt.) Sedan blev det Plikta, där vi var allt annat än ensamma. Grabbarna sov och Molly gick omkring medan vi drack kaffe. Så kom höggravida Anna och gjorde oss sällskap, liksom Helena + Alicia. Solen sken, barnen lekte och var glada, kaffet smakade gott, trots att jag hade lyckats få med en hel del sump, och livet var allmänt bra. Man kan ju liksom inte vara annat än glad en sådan här dag. Att man dessutom springer på andra bekanta gör inte dagen sämre, även om man inte hann prata med alla.
Om det fortsätter så här vill jag inte börja jobba i augusti. Det här är livet!