måndag 28 november 2011

Kokboksutmaning - uppdatering av kokbokslistan

Kärlek, oliver och timjan
Leif Mannerström: Husmanskonst
Den stora vegetariska kokboken
Wok!
Deutsche Küche
Stora pastakokboken
Vegetariska kokboken
*Hemkunskap
Alla tiders bröd
Bonniers bok om kyckling
Mat och umgänge
Libra cooking school recipe book
*Kyckling på fredag
Mer än bara mat
Rutiga kokboken
Nya Annas mat
*Lätt att laga fiskrätter
Alla tiders potatisrätter
Sju sorters kakor
1 smet 100 muffins
Kräftor!
Ris & risotto
Antipasti
*Mer smak på vardagsmaten
*Citroner
Sunda sötsaker
Grekisk matlagning
Skotsk matlagning (*2)
Engelsk matlagning (*2)
Irländsk matlagning

Kokboksutmaning - det simplaste recepet hittills

Det finns en kokbok i högen som utmärker sig. En bok som jag inte har köpt och som ingen av mina vänner har köpt till mig. Som jag fick som gåva av skolan. För att vi skulle ha nytta av den i livet. Antar jag. Ni vet vad jag pratar om, den fantastiska boken "Hemkunskap". När jag plockade fram den ville Jeremy inte låta mig laga till något ur den, av den enkla anledningen att allting i den är lite äckligare än annan man. Han hade minnen av "lyxpannkakor", där man fick använda ett helt ägg. Sånt kan ge spår i livet. Dock jämförde jag receptet med samma recept i rutiga kokboken och insåg att det enda som var annorlunda var saltmängden. Då fick det gå.

Kokbok:
Hemkunskap

Recept:
Scones och Grahamsscones (s. 294)

Resultat:
Alla har väl gjort det här i hemkunskapen, eller? Alla minns hur det smakar? Vi valde att använda filmjölk, det blev gott. Inte fantastiskt, men gott. Så nu är även den boken avklarad.



PS. Funderade på att använda receptet på "bryggt te", men vi hade ingen tekanna, så det fick vara.

söndag 27 november 2011

Kokboksutmaning - fisk

Kokbok:
Lätt att laga Fiskrätter

Recept:
Fisk- och potatislåda (s.30) En potatisgratäng med två sorters fisk (det skulle vara torsk och rökt kolja, men den senare fick bytas ut mot lax då vi inte hittade någon kolja), färsk paprika och broccoli.

Resultat:
Det här gillade vi! Visst är det gott med vanlig fiskgratäng med potatismos på toppen, men jag föredrar nog ändå potatis i bitar, eller som här, skivor. Broccolin och paprikan bröt av fint mot fisken smakmässigt. Gott!

Det blev inget foto den här gången då Adrian har lite svårt att somna då vi vill att han ska somna. Han själv valde att somna 22.30 idag. Tack för den, liksom.

fredag 25 november 2011

Vem är det?

Om jag och Adrian har några minuter över när vi är hemma brukar vi besöka några lustiga typer som bor i vår hall. Det är en kvinna i sina bästa år och en liten bebis, de brukar titta fram i hallspegeln när vi hälsar på. Adrian brukar bli jätteglad över att se bebisen och bebisens mamma.
För någon vecka sedan ville han ta kontakt genom att röra bebisens hand. När det inte var en mjuk hand där, utan bara en hård, kall glasskiva blev han lite förvånad. Han har känt på spegeln ett par gånger om dagen sedan dess och verkar vara lite mindre förvånad.
Idag tog situationen plötsligt en ny vändning. Vi hade varit ute en sväng och jag bar honom i bäselen. När han tittade i spegeln log han mot mig för att sedan titta upp på "riktiga" mig. Tillbaka i spegeln, tillbaka på mig. Och så upprepade han detta säkert tio gånger. Plötsligt förstod han att jag fanns både i spegeln och framför honom. Tänk om man kunde läsa hans tankar i detta ögonblick. Undrar hur lång tid det tar innan han förstår hur en spegel fungerar. Och undrar när han inser att den där söta bebisen vi hälsar på varje morgon i själva verket är han själv.
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort kliv för Adrian Smith.

tisdag 22 november 2011

Kokboksutmaning - lemon curd

Kokbok:
Citroner

Recept:
Citronkräm med mynta (s. 63) Det är alltså inte vilken citronkräm som helst, utan den engelska klassikern lemon curd, som här har fått lite mynta i sig för att bli lite mer speciell.

Resultat:
Inte svårt att göra. Och det tar nog egentligen inte så lång tid. Om man inte samtidigt ska ta hand om en supersöt 6-månaders bebis som hela tiden vill ha mammas uppmärksamhet. Då tar det ganska lång tid. Men fem timmar efter att jag började var krämen upphälld i burkarna och redo att förevigas. Jag har bara smakat på det som rann på utsidan burkarna, och det smakade utsökt. Blir nog ännu bättre på en scone eller i en marängtårta, med vispad grädde. Mycket trevligt! Men vad ska jag nu göra av all denna kräm. Så här mycket lemon curd äter man ju inte på ett år!

måndag 21 november 2011

Kokboksutmaning - smarrig kyckling

Kokbok:
Kyckling på fredag

Recept:
Kryddiga kycklingben med majs & sötpotatisotto (s.17)
Kycklinglår med mald kryddpeppar som tillagas i ugn, till detta en variant på risotto där riset är ersatt av sötpotatis. I röran finns även vårlök, majs, parmasan och sambal.

Resultat:
Det är första gången jag tillagar sötpotatis, kanske även första gången jag äter det, lite osäker på den punkten. Det var ju supergott! Det var inte så svårt att göra och tog inte så lång tid som risotto gör. Vi var lite tveksamma till huruvida kryddpepparen tillförde kycklingen något, den kan hända att vi varierar kryddningen där nästa gång, men sötpotatisotton kommer vi göra igen.



söndag 20 november 2011

Kokboksutmaning - inventering av kokböcker

Nu har jag äntligen tagit itu med uppgiften att inventera kokboksförrådet. Det blev inte mindre än trettio olika titlar, och två av dem hade jag minsann skaffat mig dubletter av. Det är kul att kolla igenom hyllorna så här, många minnen dyker upp. En del böcker är gåvor, en köpte jag när jag bodde i Tyskland (japp, den är på tyska, får väl se hur det går), många köpte jag under åren jag jobbade extra på Wettergrens bokhandlar i Kungsbacka, Kållered och på Avenyn. Den jag ser fram emot mest är nog den kokbok vi fick när jag och Maria gick en typiskt turistig matlagningskurs i Chang Mai i norra Thailand 2001. Ska det bli hemmagjord currypasta, kanske?

Jag tänkte infoga listan, så sätter jag en liten asterisk före titeln efter hand som jag betar av dem. Jag har redan en del planer, men ibland finns det lite förhinder. Jag menar, det ska bli jättekul att testa att göra egen lemon curd, men vad ska jag göra med 1,5 kg lemon curd? Alltså: jag måste köpa fina glasburkar så jag kan ge bort en del!

En liten detalj är att jag ju bor tillsammans med en annan vuxen person, och en del av kokböckerna tillhör väl egentligen honom. Till exempel muffinsboken som han har fått i födelsedagspresent av mig. Men jag räknar med dem också, delvis för att jag inte har stenkoll på alla böckerna. 

Här är i alla fall listan:


Kärlek, oliver och timjan
Leif Mannerström: Husmanskonst
Den stora vegetariska kokboken
Wok!
Deutsche Küche
Stora pastakokboken
Vegetariska kokboken
Hemkunskap
Alla tiders bröd
Bonniers bok om kyckling
Mat och umgänge
Libra cooking school recipe book
Kyckling på fredag
Merän bara mat
Rutiga kokboken
Nya Annas mat
Lätt att laga fiskrätter
Alla tiders potatisrätter
Sju sorters kakor
1 smet 100 muffins
Kräftor!
Ris & risotto
Antipasti
*Mer smak på vardagsmaten
Citroner
Sunda sötsaker
Grekisk matlagning
Skotsk matlagning (*2)
Engelsk matlagning (*2)
Irländsk matlagning

onsdag 16 november 2011

Dåligt med recept just nu

Som ni kanske har märkt kom jag av mig lite i matlagandet. Har följt recept som inte direkt kommer från böcker. Mer från, liksom, påsar. Det ena var i stil med "Smula jästen i 6 dl vatten, rör i påsens innehåll. Blanda med degkrokar i 5 minuter, låt jäsa....." Det blev gott. Det andra var kortare, typ "Blanda i påsens innehåll i 5 dl kallt vatten och koka upp under omrörning. Låt sjuda i fem minuter och tillsätt 1,5 dl mjölk. Servera." Det blev också gott. Kanske lite godare än det borde, eftersom jag ersatte mjölken med lite vispgrädde som ändå skulle slängas snart.
(Recepten var alltså Grekiskt lantbröd och Paprika- och tomatsoppa med crème fraiche.)

One sheep, many...

Om man ska trycka upp ett tyg med text på, borde man inte kolla så det blir rätt då? Eller? Är det bara jag som är petig?

måndag 14 november 2011

Varför pratar vi?

Såg ett tips om en dokumentär från BBC om mänskligt språk i allmänhet och talförmågan i synnerhet och var tvungen att spana in den. Dokumentären heter "Varför pratar vi?" och finns att se på SVT Play till och med onsdag. Även om jag har läst en hel del om språkutveckling, neurolingvistik och kommunikationsformer hos djur och människor sitter jag som klistrad. Det här ju så fascinerande!
Man kanske borde sadla om och börja forska inom lingvistik i stället? Tanken har slagit mig flera gånger, men csn tycker nog att jag ska fortsätta med det jag har utbildat mig till. Svårt att hinna plugga på kvällstid samtidigt som man jobbar medan man har barn, liksom, och mer studielån får jag ju inte.
Hur som helst, kolla in filmen, den är sevärd!

fredag 11 november 2011

Mascaragrimas babystyle

Om man tittar på en tjej som målar mascara så har hon med 95% sannolikhet munnen öppen. Jag har fortfarande inte träffat någon tjej som egentligen vet varför man gör såhär, men nästan alla gör det. (Det finns sedan variation gällande vilken hand som målar vilket öga, men det är en helt annan historia.)
Idag skulle jag försöka få Adrian att äta gröt, vilket inte är det bästa han vet att göra. Det största problemet är att få honom att öppna munnen så mycket att jag får in skeden. Hur gör man då? Man föregår med gott exempel så klart. Efter några minuter började jag känna av viss smärta i käklederna. Jag insåg då att jag öppnade munnen mer och mer ju längre Adrian höll sin mun stängd.
Jag kommer inte våga mata Adrian på stan än på ett tag. Mest för att jag inte vill att någon ska se hur dum jag ser ut när han äter.

onsdag 9 november 2011

Kokboksutmaning - sista receptet från Mer smak

Kokbok:
Mer smak på vardagsmaten

Recept:
Äppelkotletter med lingon (s. 64) Kotletter steks och läggs sedan i en brunsås, varpå äpplebitar och lingon tillförs. Vi valde att göra råstekt potatis till. 

Resultat:
Jodå, det blev godkänt. Smakkombinationen är riktigt trevlig, det är en höstig rätt som känns helt rätt såhär när det blir mörkt kl 16. Såsen blev dock ganska vattnig, vi kom fram till att vi nog gör om det lite om vi upprepar det. Det blir nog kotletter för sig och sås, med äpple och lingon, vid sidan om. Helt klart värt att upprepas!

Det här var det sista receptet jag hade valt ut från den här kokboken. Den var inte lika "säker" som jag hade trott, jag förväntade mig ganska enkla men goda vardagsrecept och trodde inte att det skulle bli några misslyckade recept. Tji fick jag! Men några godsaker fanns det ändå!

Jag glömde fota ikväll. förlåt.

tisdag 8 november 2011

Kladdkakans dag

Jag har blivit galet huslig den senaste tiden. Utöver alla nya recept har jag bakat kanelbullar, gjort glass och nu även bakat kladdkaka. Det är inte riktigt likt mig, jag bakar i genomsnitt två gånger om året annars, varav den ena gången handlar om pepparkakor.
När jag städade bokhyllan hittade jag inte bara kokböcker, utan också en liten papperslapp med ett recept på. Lappen skrev på ett bröllop för några år sedan. Det var Markus och Mia Göransson som gifte sig och Markus mormor, Birgit, hade bakat massvis av kladdkakor som dessert. Det kan vara den godaste kladdkakan jag har provsmakat, vilket jag nämnde för Birgit. Då Birgit är en otrolig sympatisk person skrev hon ner receptet på baksidan av någon lapp som låg på bordet. Den lappen har vi sparat och vi har använt receptet några gånger. Nu sitter det på kylskåpet igen, och jag funderade igår morse på om jag skulle baka. När det dök upp nyheter på facebook under dagen om att det var kladdkakans dag fanns det inget tvivel kvar: det var dags att baka!
Kladdkakan blev inte klar förrän klockan var tio på kvällen, så det blev ingen stor bit, men god var den ändå. Ni vet, sådär kladdig så att den rinner ut när man tar första biten. Då ha man gjort rätt! Det bästa? Att jag har massor kvar, så klart!

måndag 7 november 2011

Kokboksutmaning - ännu ett recept

Kokbok:
Mer smak på vardagsmaten

Recept:
Curryfärs på spett med majs- och blomkålssallad (s. 16) Köttfärs blandad med lök, pepparfrukt, curry, yoghurt och chilisås, formad på spett, in i ugnen. En ljummen sallad på kokt blomkål, kokt purjolök, majs, yoghurt, mynta och cayennepeppar.

Resultat:
Äntligen ett lyckat recept! Jeremy tyckte inte om myntan i salladen, så den byts nog ut mot någon annan örtkrydda nästa gång, annars var salladen riktigt god. Kul med ett alternativ till potatis, ris och pasta. Färsen blev lite väl rinnig för att den skulle hålla formen, en del åkte ner genom grillgallret. Kanske lite ströbröd skulle göra den snäppet bättre nästa gång? Smaken var jättegod på spetten. En hel del jobb, men riktigt gott!

Ja, här skulle det finnas ett foto på den tjusigt upplagda maten. (Spetten låg så där snyggt i kors, ni vet.) Men iPhoto vill inte hitta min telefon, så bilden kommer inte in i datorn. Tyvärr. Ni får gissa hur fint det såg ut.

Blogg, twitter, facebook...

Japp, jag har för mycket tid över. Det är ganska uppenbart, eller? Jag har nu inte bara ett eget twitterkonto (miasmith1980) utan även ett för Adrian (LilleAdrian). Jag borde skaffa ett liv.

söndag 6 november 2011

Amenååååhh!

Alltså, om man ska/bör koka napparna då och då för att sterilisera dem, då vet man ju att de tål att kokas. Om man ska sätta fast napparna med napphållare, då kan man ju anta att napphållarna är av typ samma material som napparna. Om barnet då och då vomerar på napphållaren och äter på den och napphållaren känns lite smått omysig, är det då helt knäppt att tänka tanken att även koka napphållaren? Är det då helt konstigt att passa på att koka alla tre napphållarna man har samtidigt? Utan att kontrolläsa på förpackningarna som man har slängt för länge sedan, alternativt googla rengöringsinstruktioner för ovan nämnda napphållare?
Det går inte att koka napphållare. De smälter. Alla tre samtidigt.

fredag 4 november 2011

Ny bloggversion

Jag tröttnade på blogg.se, det var för mycket som var svårt att hitta. Nu finns bloggen i stället på blogger, med adressen http://lattemorsangbg.blogspot.com/. Alla inlägg är överförda, men kommentarerna har jag tappat. Förhoppningsvis blir det lite lättare så här, och lite snyggare.

Programmering

Den här bloggen har för övrigt fört med sig att jag har börjat rota i minnet i den lilla lådan längst bak, där mina gamla html-kunskaper har legat och samlat damm i drygt tio år.
(Jag och min kompis Jennifer gjorde en fantastisk hemsida ihop, först med en superenkel mall, sedan utgick jag från den för att göra om allt från grunden. Galet kul! Vi lärde oss en hel del om programmering helt själva. Jag hade en skrivbok där jag skrev upp olika taggar som var bra att kunna. Så länge sedan var det. Vi surfade med hjälp av modem. Sena bronsåldern alltså.)
I alla fall har jag börjat sakna funktioner som jag inte hittar här på blogg.se. Så då är det ju bara att skriva in radbrytningar, länkar, kursivering och andra småsaker. Vilka minnen! Hoppas maken är stolt över mig! :-D





(Om någon som läser det här är född på 90-talet kanske ni inte känner igen animerade gif-bilder. De var det coolaste man kunde lägga in på sin hemsida 1997. Bara så ni vet. Ascoolt.)

Kokboksutmaning - två recept till

Nu är jag igång ordentligt. Jag har hunnit med två recept till, dock ur samma kokbok.

Kokbok:
Mer smak på vardagsmaten

Recept:
Svampbakad korv med bön- och kikärtssallad (s.25)
Falukorven delas påpå längden, på korvhalvorna bres en svampröra ut och sedan gratineras det hela i ugnen. Svampröran bestod av hackad lök, hackad svamp, en kall, kokt potatis, riven ost, dragon och persilja (som byttes ut mot provencalska örter) samt ett ägg (som vi hade glömt köpa, så det struntade vi i). Salladen var enkel: kikärtor, haricots verts, rödlör och en vinägrett med senap.

Resultat:
Jag älskar svamp, men det ser inte så aptitligt ut. Och så gott var det faktiskt inte heller. Salladen var god, men det kunde kanske varit något mer i också. Det smakade okej, men inte mer än så. Jag tror inte vi kommer att göra det här igen, möjligtvis salladen, med viss variation.


Kokbok:
Mer smak på vardagsmaten

Recept:
Musslor med ansjovis. (s. 38)
Fräs ihop hackad lök, vitlök, ansjovis, musslor och persilja (som ersattes med dill), låt koka några minuter med vatten och citron. Servera med pasta och riven parmesanost.

Resultat:
Jag är ledsen att behöva säga det, men det här var faktiskt inte alls gott. Frågan är vem av oss som måste äta resterna till lunch imorgon. För det här vill ingen av oss äta igen.


Summering: Jeremy börjar tappa förtroendet för kokboken. Konsum hade slut på persilja. Jag hoppas att de andra recepten jag har valt ut resulterar i smakligare måltider än de här. Verkligen.

Kokboksutmaning - första receptet

Kokbok:
Mer smak på vardagsmaten, en av mina favoriter, en kokbok jag faktiskt har använt mycket. Enkla recept baserade på saker man ofta har hemma. Enkelt men gott! <br>

Recept:
Spenat- och ostpannkaka (sid. 107) En tjockpannkaka med spenat och riven ost. Jag fuskade och använde hackad spenat eftersom det var det vi hade hemma, och osten blev inte någon lagrad sak utan en påse som låg i frysen, utspädd med resterna från kylen. Jag följde också tipset och lade till lite stekt bacon. Man skulle äta den med sallad till, men det hade vi ingen. I stället fick mammas hemmagjorda lingonsylt göra pannkakan sällskap.

Resultat:
Lättlagat recept och det blev riktigt gott. Problemet var att pannkakan enligt receptet skulle vara i ugnen 20-25 minuter. Efter en timma var jag riktigt hungrig, men då smakade det ju också ännu godare. Det här gör jag gärna igen! <br>

(Jag kanske borde bifoga ett snyggt foto här, men när middagen blir klar strax efter kl 22 finns det inte tålamod till sådant.)

Kokboksutmaning

I morse läste jag på facebook om en vän till en vän, Maria, som tänker laga och baka sig igenom sin kokbokssamling. Inspirerad av "Landet Brunsås" ska hon laga tre recept ur varje kokbok hon har hemma, vilket tydligen är genomsnittet av lagade recept per kokbok. Hon skriver om utmaningen i sin blogg.

Tja, jag kan ju villigt erkänna att de flesta av mina kokböcker aldrig fått komma in i köket. Jag är typen som regelbundet tittar på matlagningsprogram och tänker "det där ser ju både lätt, billigt och gott ut, det borde jag kunna fixa" och sedan går ut i köket och lagar till samma halvfabrikat som vanligt. Frustrationen över vår monotona mathållning ökar i perioder och då försöker vi bättra oss, med veckomatsedel och storhandling. Det brukar hålla en vecka eller två, sedan är vi tillbaka i våra vanliga rutiner. Så självklart tänker jag hänga på Marias utmaning! Fast jag nöjer mig nog med ett recept per kokbok.

Jag passade på att städa vår stora bokhylla ikväll, dels för att barnsäkra de nedersta hyllorna, dels för att kolla efter var alla kokböcker finns. När jag plötsligt tjöt till "gissa vad jag hittade" svarade maken lugnt "den där blåa kokboken du har pratat om". Japp, där var den! Jag har den senaste tiden pratat en hel del om en gammal favorit som jag faktiskt använde väldigt mycket när jag flyttade hemifrån, men som jag inte kunnat hitta på länge: Mer smak på vardagsmaten (Norstedts). Boken är nu fylld med dryga tiotalet gula post it-lappar som markerar recept som jag är sugen på. När Jeremy har rensat blir det planering av nästa veckas mat. Jag börjar med mina gamla favoriter, så tar vi resten av böckerna sedan.


En sak jag noterade när jag rensade i bokhyllan är att jag verkar ha en förkärlek för tematiska kokböcker. Jag hittade två böcker om kyckling, en om kräftor, en om ris, en om citroner, en om potatis och ett helt gäng om matkultur från ett visst land. Ska man våga sig på haggis? Kan man göra dolmades hemma? Sauerbraten? Vi börjar med något lättare tror jag.

Jag återkommer med en inventering av alla kokböcker vi har. Observera att jag inte har någon tidsplan för det här lilla projektet, det får ta den tid det tar. Men det ska bli kul!

Favoriten

En av Adrians absoluta favoritsaker just nu är en prasslig tygbok. Fysisk träning handlar om två saker: sitta upp med lagom mycket stöd och försöka rulla runt. Vardagen är inte så avancerad när man är fem månader.

Jobbmaskot

Nu är Adrian inne i en mammig fas. Det innebär att så länge han är glad så duger de flesta, men om han blir ledsen är det bara jag som kan trösta honom. Igår kväll gick det ganska bra med pappa igen, en otrolig lättnad för alla, men så var det inte för en vecka sedan. För mig innebär detta att jag inte riktigt kan med att lämna honom till någon barnvakt, det känns inte snällt mot varken barnvakterna eller mot Adrian. Alltså har Adrian fått följa med mig på mina jobbmöten i veckan. Fördelen med att jobba inom skolan är att ingen vågar påstå att barn är ivägen, även om jag själv igår tyckte att mötet blev lite jobbigt, då Adrian blev lite gnällig. Men på det stora hela har det funkat bra. Han har tittat på människor, suttit i mitt knä, stått i mitt knä, ammat och sovit. Och så har han tajmat in två stora laddningar i blöjan under möten i samma rum, vid två olika tillfällen. Halvdiskret. Men det får man väl leva med! Min kollega Lars försökte i måndags lägga fram det som att LR hade med sig en liten maskot på mötet. Min chef, rektor Camilla, ägnade halva mötet åt att gå runt med min son på axeln igår. Och när skolchefen Ann-Christin häromdagen pratade om nedskärningar och annat mindre kul lättade Adrian upp stämningen rejält genom sina små glädjetjut. Nu har vi bara ett jobbpass kvar i veckan och det är en utbildningsgrej med LR i Göteborg. Håll tummarna att det går lika bra idag som det gick i måndags. Helst lite bättre än det gick igår. Nästa vecka är det lov. Sedan hoppas jag att det funkar att ha barnvakt igen!

Partykillen

I söndags var vi på släktkalas, kusinen fyllde 25. Perfekt tillfälle att klä upp sonen i det finaste han har. Och så är han på sämsta humöret någonsin! Tänkte passa på att fota honom en massa, en ynka bild hann jag med mellan gråtattackerna. Ingen höjdardag 

Var det allt????

En "riktig" hemmamamma lagar all mat själv. Burkmat är för lata, dåliga mammor som inte älskar sina barn. Eller? Nej, jag kommer absolut köpa massor av burkmat framöver, men man kan ju också spara en del pengar genom att göra egen barnmat, och så länge det bara handlar som puré på frukt och grönsaker är det ju så enkelt. Just nu puréar jag som om det gällde livet. I frysen finns puré av potatis, morot, palstrenacka, katrinplommon, päron, bärmix, mango och banan, broccoli, ärtor och broccolimix (broccoli, morot och blomkål). Och papaya. <br>
I förra veckan skulle jag gå till öppna förskolan. Lagom dissad kände man sig när man möttes av en skylt med texten "Idag är det fullt! Välkommen åter!". Vad skulle jag hitta på då? Jag gick till en lite större mataffär och passade på att handla råvaror till några fler purésorter så klart. Mangopurén ligger i frysen, persiljeroten väntar fortfarande på sitt öde i kylen, men de senaste dagarna har handlat om något annat. Papayan. (Alla som spontant började nynna på "Papaya coconut" räcker upp en hand.) En papaya kostar 19.90 på Ica Olskroken. Det är både styckpris och kilopris, vilket jag vänligt påpekade för personalen i fruktdisken. Jag är nämligen lite skeptisk till att alla papayor väger exakt 1000g. Det var i alla fall styckpris. <br>
När min papaya hade mognat i några dagar för mycket bestämde jag mig för att ta itu med den. Fram med potatisskalaren! Det hade nog varit lite lättare om den var helt färsk, nu fick jag kämpa ganska friskt en stund. Men skalet åkte av. Sedan delade jag min papaya och tog mig an kärnhuset. Kärnorna ser ut som något en insekt lämnat efter sig som en ledtråd till Gil Grissom i CSI. När man skalat och kärnat ur en papaya är den inte större än en avocado. Började i det här läget ana att det inte skulle bli så prisvärt som jag hade trott. Jag fortsatte med att dela halvorna i avlånga bitar, som jag sedan delade ytterligare, så att jag hade bitar inte helt olika sockerbitar. Dags att ta fram stavmixern. Det var nu jag kom på att stavmixern hade lagt av mitt i mangopurén. Kunde det vara så att den bara var överhettad och skulle funka? Nej, då! Stendöd! <br>
Hur hanterar man då sina små bitar papaya när stavmixern är stendöd? Jag hittade en äggskivare som både skivar och klyftar ägg. Den fick bli mitt nästa redskap! I med bitar för att göra mindre bitar. Det blev slafsigt. Till slut hade jag en massa med betydligt mindre bitar, men klart för stora för Adrian. Jaha? Vad nu? Jag slängde i alla i vår minsta kastrull med lite vatten, kanske kunde man koka bitarna lite så att de gick att mosa med vatten? Nja. Lite mer mosigt, men fortfarande inte puré. Vad göra? <br>
Igår gick jag till slut till en av våra större elektronikkedjor för att kolla in utbudet av stavmixers. Nu äger vi en superdupermegamultibra stavmixer med turboknapp! Fattar ni hur bra den måste vara? Dubbelt så hög effekt som den första, en extra behållare, den klassiska mixerbunken, turboknappen och 25:- skänktes till rosa bandet. Kunde det bli bättre? Fattar ni hur fantastisk denna stavmixer måste vara? Väl hemma plockade jag fram den skurna, hackade, småkokade papayan ur kylen och mixade röran med min nya superduperstavmixer. Oj, vad slät purén blev! Framtida puréer kommer bli sååååå släta! Dags att portionera ut purén i isbitsformarna. En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Slut? Vad? Slut? Det kan väl inte stämma? Allt detta slit för sex ynka smakportioner papayapuré? Ärligt? Seriöst? <br>
Jag kommer köpa papayapuré på burk i framtiden.

Typiskt!

Jodå. Visst. Det är väl klart. Det kunde väl jag också lista ut. Jag menar, skriver man det rätt ut så är det klart att det inte funkar längre. När jag skrev här att Adrian minsann sovit hela nätter flera dagar på raken så var det som om han läste det och tänkte "haha, nu ska hon minsann få se". Visst attan ville han äta kl 4 i morse! Det kunde väl jag också lista ut att han skulle vilja.

En lattemorsas vardag

Ja, då har vi alltså hittat den så kallade vardagslunken. Den förändras så smått efterhand som Adrian växer, men det finns numera ett tydligt mönster. En dag ser ut ungefär såhär. <br /><br />Morgon <br />Adrian vaknar oftast mellan kl 6 och kl 7. Vi går upp, ammar och han somnar om i soffan. Beroende på dagsformen (och huruvida jag har fått sova hela natten) kanske jag ägnar hans sovtid åt att diska eller plocka i lägenheten. Eller titta på Grey's Anatomy, House M.D eller något annat superviktigt. Om jag är riktigt trött orkar jag inte ens fixa fram en serie att titta på som jag egentligen vill se, då blir det något i stil med Efter 10, Project Runway eller brittiska husletarprogram. Om jag har tur klämt också dagens första kaffe in här. Latte alltså, från Tassimo-maskinen. Förmiddags-tv kan med fördel bytas ut mot t.ex. en barnvagnspromenad. <br /><br />Lunch <br />Om jag inte har något inplanerat har jag kanske skaffat en lunchdejt på stan med någon som har en stund över. Det kan vara arbetande vänner, då blir det en ganska kort lunch, eller sådana med lite mer flexibla arbetstider, då blir det ofta lite längre umgänge. Har jag ingen lunchdejt blir det gårdagens middag som matlåda, ätes i det tempo som Adrian tillåter. <br /><br />Eftermiddag<br />Har vi inte haft en lunchdejt försöker jag hitta på något på eftermiddagen. Det kan vara en barnvagnspromenad, fika med någon annan lattemorsa (japp, Kajsa, nu kallar jag även dig för lattemorsa!), besök på någon öppen förskola eller shopping. Inte för att jag har lyckats ta mig in på någon öppen förskola ännu. Det var fullt en gång. Och babygrupperna krockar ofta med annat jag har planerat. Men jag jobbar på det. <br /><br />Kväll<br />Maken kommer hem från jobbet och då börjar det. Middag. Disk. Ganska troligt tvätt. En lite gnällig bebis. Mat till bebis. Nattning av bebis, vilket kan innebära allt från två minuter till en timma. Sedan kraschar vi i säng. Otroligt socialt, det här. <br /><br />Utöver detta klämmer jag in en del jobb. Någon förmiddag och/eller någon eftermiddag tar jag mig över bron för möten av olika slag. Då brukar jag se till att någon annan gosar med Adrian så att jag kan fokusera. Det ger mig energi för resten av veckan. Jag anade inte att det kunde vara så här kul att jobba, 10% är verkligen helt lagom! <br /><br />Jag måste återkomma till det där med barnvagnspromenader. Kan det bli mer typiskt? För er som inte känner till konceptet så träffas några föräldralediga personer av valfritt kön (alltid mammor) på lämplig plats (i 99% av fall i någon ända av Slottsskogen) för att promenera en stund och samtidigt behandla lagom många samtalsämnen. Skulle pinsam tystnad uppstå finns ett par säkra kort att plocka fram: smakportioner, sömnvanor och barnvagnsmärken. Sömnvanor är ett särskilt lämpligt samtalsämne då det alltid är aktuellt. Barnets sömnvanor påverkar nämligen en mammas liv till stor del, och vanorna ändras oftare än en av mina grannar byter kalsonger. Det gäller dock att glädjas åt ett barns positiva sömnutveckling, oavsett hur dåligt ens egna barn har sovit den senaste veckan. Håll minen och le! När man promenerat lagom länge brukar man hamna vid ett café (Villa Belparc eller Björngårdsvillan), där man turas om att ta sig till kassan för att beställa sin latte. Om man är lite svettig efter promenaden kan man unna sig en bit morotskaka. För de där gravidkilona man ville bli av med kommer ju ändå inte försvinna de närmsta dagarna. Eller veckorna. När man har fikat klart, barnen har ammats och några barn har fått ny blöja är det dags att röra på sig. Det kan vara dags att åka hem, annars kan promenaden nu förvandlas till en liten shoppingrunda. Vad man kollar efter? Barnkläder förstås! Som ni förstår ska man hålla sig långt borta från barnvagnspromenader om man inte själv har barn. Jag kan själv tycka att det är lite väl typiskt. Fast himla trevligt! <br /><br />Nu måste jag gå och lägga mig. Det kan ju hända att Adrian bryter sitt mönster av att sova ca 21-07 (tre nätter på raken är väl ett mönster?) och vill äta mitt i natten. Då måste jag ha fått några timmars sömn. Man vågar ju inte chansa.

Mäh!

Skillnaden mellan talspråk och skriftspråk är att man i skrift inte får med intonation, kroppsspråk och andra element som förtydligar det man säger med ord. Mitt nya favoritord är "mäh". Det får med allt, även i skrift. Från och med nu ska jar använda det så ofta jag kan!

Bebistricket

Filmen <em>Hundtricket</em> handlade om hur killar kunde använda hundar för att få kontakt med tjejer. Främmande tjejer skulle börja prata med dem bara för att de hade en hund. Precis så funkar det med bebisar. <br />På spårvagnen är det helt naturligt att börja prata med de andra föräldrarna som baxar på sina barnvagnar och håller tummarna att barnet ska vara tyst en lagom lång stund tills man ska gå av, om allt och inget. Oftast om hur det funkar att åka spårvagn med barnvagn. Eller om vilket märke på vagn man har. <br />På BVC börjar man prata med andra föräldrar. Första kommentaren i ett samtal handlar alltid om hur gammalt det yngsta barnet är. Något i stil med "Det var en liten en." eller "Hen kan inte vara gammal." Under konversationens gång kommer föräldern till det äldre barnet någon gång yttra den totalt ologiska frasen "Det går så fort!", som om tidens hastighet skulle kunna variera. Jag suckade de första gångerna jag fick höra detta. Idag kom jag på mig själv att säga samma sak. Med en klump i magen, naturligtvis. Jag är lika typisk som alla andra förstagångsmammor.<br />En annan grupp jag har börjat konversera frekvent med är mina grannar. Utöver de ytliga hälsningsfraserna blir det nu utbyte av ytterligare några ytligheter, angående min son. Vi bor i ett lägenhetshus i centrum, ett inte direkt barnvänligt område, så de flesta som bor här har inte barn. Vi är "de som har fått barn". Vi har bott här i drygt fyra år och innan Adrian föddes hade jag pratat mer än ytligt med ett par i uppgången samt den äldre damen i lägenheten bredvid som gick bort i somras. Nu har jag pratat med inte mindre än tre tjejer i min egen ålder, granngubben, några killar och två tanter, varav den ena stolt förklarar att hon minsann kommer ihåg att pojken heter Adrian, "Det är ju ett så fiiiint namn!" Detta bara den senaste månaden. <br />Den stora frågan är då: hur ointressant var man inte innan man fick barn?<br />

Att växa genom andra

Det är spännande att se hur mycket ens egen prestation påverkas av andra människor. Att prata engelska med en modersmålstalare går mycket bättre för de flesta än att tala med någon som har språket som andraspråk och bryter på sitt modersmål. Samma effekt finns i andra situationer. <br /><br />Jag blev i vintras tillfrågad att medverka på en spelning med en blåsarensemble. Det är en kvintett som nu gör ett projekt med några oktetter och jag spelar andra oboe. I gruppen är jag utan tvekan sämst, men jag hänger med utan att behöva skämmas för mycket. Eftersom de andra är så mycket bättre känner jag mig tvungen att prestera på topp, och bara för det spelar jag bättre än annars. Varför spelar jag inte så bra när jag sitter i blåsorkestern på ett vanligt rep? Det är så härligt att märka vad man kan när man bara skärper till sig. Jag kan ju!

Hur är en bra lärare?

I måndags jobbade jag min första heldag sedan Adrian föddes, annorlunda och riktigt kul! (Jag fick gosa ikapp när jag kom hem.) Jag behåller mitt fackliga uppdrag på 10%, lagom mycket för att hålla igång huvudet men ändå hinna njuta av tiden med Adrian. Under dagen fick vi besök av LRs presschef, Zoran Alagic, som pratade om vad man ska tänka på om man blir kontaktad av media och hur man kan använda media för att få ut sitt budskap. Riktigt intressant! Han uppmanade oss alla att skriva en insändare eller debattartikel om någon för oss aktuell fråga. Spontant tänkte jag, "Nej, det får bli ett blogginlägg. Väldigt 2011." <br />I något läge nämndes det att "bra lärare" ska belönas med högre lön. Det svåra med det är ju ganska tydligt: vem bestämmer vad som är en bra lärare? Jag har funderat en hel del och tänkte formulera mina tankar snart, men fört tänkte jag kolla om det finns några tankar jag har missat. <br />Vad tycker DU karaktäriserar en bra lärare? Mina tankar kommer framöver.

Praktiska hjälpmedel

Jag känner mig lite 2011 idag. Jag sitter i soffan och är galet lycklig över att mina fingertoppar dansar fram över ett splitter nytt tangentbord. Jag har äntligen skaffat en ny dator: en Macbook Air. Visst, det är bara en pryl, jag vet. Men vi är ju så galet beroende av datorer idag, och jag tillhör ju generationen som knappt kan planera en fika utan datorns hjälp. Så, förlåt, wordfeud-vänner. Ikväll har ni fått stå tillbaka. Förlåt.

Höst = nystart

Så var hösten här. Jag har inte ångest, jag gillar hösten. I alla fall början av hösten, när man liksom börjar om på nytt. Terminsstart i skolan, nya tag på jobbet, ny kalender, nya höstkläder. Det är som att ta ett djupt andetag och få ny energi. I år har jag ingen plats att starta om på. Möjligtvis babysimgruppen då, räknas det? Jag saknar det faktiskt. Den veckan mina kollegor började hade jag själv lite pirr i magen, fastän det inte riktigt gällde mig. <br />I år har jag upptäckt ett nytt hösttecken, utöver skolstartskataloger från bokhandlar och nya kläder i affärerna. Facebook. Min feed svämmar över av notiser om alla nya vänner. Jag har en hel del före detta elever på facebook som börjar gymnasiet, ni kan ju gissa hur många nya kompisar de addar den första veckan. Men även andra ökar på sin bekantskapskrets, lägger till nya kollegor och kurskompisar. Det säger lite mer om varför jag gillar höststarten. Nya vänner och nya influenser!

Adjektiv - fantastiskare än någonsin?

Språkpolisen här med en ny reflektion över svenska språkets utveckling. Dagens tema: adjektiv. Ni minns väl ramsan från skolan? "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring. Verb är saker man kan göra, hoppa, springa, se och höra. Adjektiven sen oss lär hurudana tingen är." Adjektiv beskriver alltså hur saker är. Inte hur vi gör något, det gör adverben. Men det är en annan historia. <br />Adjektiv kompareras för att beskriva hur något är i relation till något annat. <em>Mamma är snäll<strong>are</strong> än pappa</em>. Det görs ofta med suffix, som i exemplet. Vissa adjektiv är starka, t.ex. <em>bra-bättre-bäst</em>. Inget nytt än så länge. Långa adjektiv, fick jag lära mig i skolan, böjer man med orden <em>mera</em> och <em>mest</em> för att språket ska flyta på bättre. Det är här min observation kommer in. Jag tycker mig höra att människor i min omgivning överger <em>mera</em> och <em>mest</em> för suffixkomparering. I stil med "<em>Den här ölen är fantastisk<strong>are</strong> än den där</em>". Mina svenska öron gillar inte så långa ord. Men de får kanske vänja sig, eller vad tror ni? Är det en ny trend?

Tidsmarkörer

Det finns många sätt att markera att tid har förflutit. Födelsedagar, årsdagar, högtider, då vet man att ett år har gått sedan sist. Just nu är livet lite annorlunda. Vi har just bytt blöjstorlek igen. Vår minibebis som hade prematur-blöjor några dagar (de som är mindre än storlek ett alltså) har nu gått upp till storlek TRE! Vi är smått chockade. Att tiden går fort när man har småbarn har man ju hört, och jag anade att så skulle vara fallet. Men jag anade inte att jag skulle räkna tiden i blöjstorlekar. Trea, alltså. Då är man stor!

Nu fattar jag!

Ni vet uttrycket "han är inte torr bakom öronen", som betyder att någon är nybörjare eller ovan i något sammanhang. Idag förstod jag plötsligt varifrån det kommer. När ett spädbarn äter från nappflaska händer det att det läcker vid mungipan. Om barnet ifråga då sitter/ligger i en ofördelaktig vinkel rinner maten ibland ner längs kinden, in bakom örat. Adrian är torr bakom öronen nu. Jag torkade bort maten.

Globen

Mitt bibliotek

Jag har alltid drömt om att ha ett eget bibliotek. Ett litet, småmörkt  rum med bokhyllor som täcker stora delar av väggarna, fyllda med böcker.  Därtill ska det finnas två läsfåtöljer, ett litet bord att ställa sina  tekoppar på och en musikanläggning för att spela klassisk musik. För i  mitt bibliotek får man bara dricka te. Och all annan musik än klassisk  är förbjuden. Något annat passar liksom inte in. I bokhyllorna ska det  finnas böcker av alla sorter: gamla, nya, tjocka, tunna, skönlitteratur,  faktaböcker, uppslagsverk och lexikon. Det där med lexikon är ju något  som jag nästan samlar på, vilket ni kanske vet om ni har titta i mina  bokhyllor. I mitt bibliotek ska jag sitta regniga kvällar och läsa,  eller prata med en vän. Det finns en sak till som måste finnas i mitt  bibliotek, och det är en gammal jordglob. En väns mamma har en  fantastisk möbel: en gammaldags jordglob i trä som också är ett barskåp.  Om jag skulle lyckas lägga vantarna på en sådan kanske man kan få ta en  whishy eller ett glas portvin i mitt bibliotek också. Men idag hittade  jag något nästan lika bra.<br />Min makes farmor gick bort förra vintern, tråkigt nog. Nu är det dags att tömma huset så att det kan säljas. Familjen har samlat på sig massor av prylar över åren och vi har varit där idag för att se om det fanns något vi skulle vara intresserade av och för att hjälpa till. Eller, J hjälpte till, jag tog mest hand om sonen. Det finns gott om gamla böcker som gärna kan få flytta in i vårt hem, även om vi just nu inte riktigt har plats. En härligt kulturskatt är Nordisk Familjebok. Detta tidsdokument säger så mycket om den tid då den gavs ut och jag skulle verkligen vilja ha den. Om vi får plats, vill säga. Och så hittade jag den plötsligt. En jordglob! Precis som jag tänkt mig! Den står på en rejäl fot i trä och själva globen är i dova färger. Även en gammal jordglob är ett tidsdokument. På den här globen finns länder som Kinesiska Riket, Indiska Riket, Arabien och Persien. Det finns också ett hav som heter "Stora eller Stilla Oceanen". Jag är mycket tacksam att ingen annan var intresserade av denna underbara pjäs som nu ska få bo hos oss. Fantastiskt! Det mest historiska i kartväg jag finns i lägenheten idag är min altas från mellanstadiet, med länger som Östtyskland, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien. Den här globen förgyllde min dag!

Före vs Innan

Då var språkpolisen här. Ja, det hade ju varit ren och skär lögn att påstå att jag inte har en liten språkpolis bakom vänsterörat som för det mesta sitter och biter sig i tungan för att inte låta elak, men som ibland gör sig hörd. Men jag är övertygad om att det finns andra som påpekar språkfel betydligt oftare än jag gör. Eller? <br /><br />För ett antal år sedan gjorde den härlige Spex-Anders mig och resten av Dracula-gänget uppmärksamma på skillnaden mellan <em>före</em> och <em>innan</em>. De flesta tittade på honom som frågetecken, och det är tydligt att Anders är en av de få i min bekantskapskrets som faktiskt har koll på det här. Utan att nämna namn vill jag påstå att de flesta lärare jag känner, bland annat ett flertal svensklärare, blandar ihop orden. Jag har själv nämnt skillnaden för några få personer och inser mer och mer att skillnaden snart kommer att vara borta. <br /><br /><strong><em>Före</em></strong> är en preposition och ska följas av t.ex. ett substantiv eller ett pronomen. Exempel på detta är <em>Vi måste träffas <strong>före</strong> middagen. </em>och<em> Får jag gå <strong>före</strong> dig i kön?. </em><br /><em><strong>Innan </strong></em>är huvudsakligen en konjunktion, vilken följs av en sats, som <em>Sätt dig ner <strong>innan</strong> du börjar äta.</em><br /><br />Dock används <em>innan</em> även som preposition, vilket skär i öronen på mig och säkert många andra. Okej, språk utvecklas och det går inte att hindra det, jag vet. Men måste då våra medier skynda på processen? Att de så kallade journalisterna som arbetar på aftonbladet.se  har svårt för allt som har med språkriktighet att göra är ingen nyhet, men jag hade faktiskt lite högre tankar om andra medier. De senaste dagarna har TV4 sänt reklam för något stort mästerskap i simning. (Vilket mästerskap det handlar om har gått mig förbi, jag har fokuserat på grammatiken.) På hela skärmen står det <em>INNAN MEDALJERNA</em>. Suck! Ska vi ge upp kampen direkt? Jag antar det. Men det tar emot.

Vad är en lattemorsa?

"Lattemorsa" syftar väl egentligen på ytliga, ofta ganska högutbildade mammor som skaffar barn hyfsat sent i livet och spenderar föräldraledigheten på café med vänninorna, eller? Feltolkar jag begreppet? Jag har även en sak på barnvagnen som benämns "lattehållare". Den är otroligt praktisk, med plats för två "lattar" och med ett extra fack med dragkedja. Det som oftast förvaras i hållaren är ju egentligen min vattenflaska (man måste dricka mycket vatten när man ammar!) och ibland en flaska med ersättning. Inte mycket latte där alltså. <br />Idag fick ordet en ny innebörd för mig. Är en lattemorsa en mamma som är så desperat att få i sig sin latte att hon dricker den knappt fesljummen, trots att den har micrats en gång, för att sonen plötsligt vill ha mat just när kaffet är färdigt, kanske? Idag kändes det så.

Lågvattenmärke

När man tittar på neccessären man har sitt smink i och upptäcker att det står Libero på dragkedjan, då vet man att man är småbarnsförälder.

Pussar?

Kan bebisar pussas? Adrian har ett nytt beteende och jag kan inte sätta fingret på det. När han ligger på min axel och övar på att lyfta på huvudet händer det att han vrider ansiktet mot mitt, öppnar munnen och liksom pussar mig på kinden. Han har gjort det ett par gånger, och han har inte alltid varit hungrig heller. Kan han ha märkt att jag pussar honom en massa och försöker sig på samma sak? Himla mysigt är det i alla fall, även om det kittlas! <br />#bordeköpanågonbokombarnsutveckling

Uuäääääääähhhhhh!!!!!

Det här med barn är inte lätt. Kommunikationen är lite försvårad av att inlärningen av adekvata språkkunskaper inte kommit igång ännu. Adrian är jättegullig. Dock lite mindre gullig de senaste dagarna. Inte rent estetiskt, alltså, det är mer beteendet som påverkar mitt tycke. Han är inne i en ny skrikfas. Vi tror att det handlar om magen. Den verkar inte fungera optimalt. Det gör att det är stört omöjligt att sova själv i vagnen eller sängen, det enda som duger är placering på en annan människas axel/bröst. Det är inte heller säkert att det duger. Sovandet kan när som helst avbrytas för lite mer skrik. Som vuxen kan man bli något frustrerad över att inte direkt finna lösningen till skrikandet. När blöjan är bytt, barnet är matat, lagom mängd mat har hittat vägen tillbaka upp igen, oftast med sikte på någon vuxen persons kläder och/eller möbler i hemmet och alla olika ställningar är provade tryter fantasin. Vad gör man för att få barnet att tycka att livet är lite mer behagligt? Maken testade en ny metod i förmiddags. I ett försök att kommunicera med sonen härmade han de ljud som sonen yttrade. På något magiskt vis verkade detta lugna sonen. Frågan är om sonen helt enkelt bara ville kommunicera med någon på sitt eget språk. Eller om han häpnade av konkurrensen. Oavsett så tycks detta vara en kortsiktig lösning. Vi orkar nog inte sitta uppe halva natten och härma bajskrystningar och missnöjestjut halva natten. En språkkurs för Adrian kanske vore på sin plats.

Det är nog bara en svacka...

Ja, som ni märker är Jan Björklund inte min favorit. Nu har han gjort det igen. Söktrycket till lärarutbildningarna går ner enligt en sammanställning som Högskoleverket har gjort. Vissa högskolor väljer att inte starta de inriktningar som är minst populära och som vanligt är det främst naturvetarna som väljer bort lärarutbildningen. Är vi förvånade? Nej, självklart inte. Som naturvetare kan man tjäna betydligt mer som ingenjör eller på något annat sätt inom den privata sektorn, och med tanke på hur arbetssituationen för landets lärare stadigt försämras är det klokt att välja en annan karriärväg. Vad är Björklunds respons? "Det är en engångsföreteelse." Om vi inte låtsas om att problemet finns så slipper vi göra något åt det. Grattis, Björklund! Jag ser till att flytta till Finland när Adrian fyller 7, så han slipper den svenska skolan. För vid det laget lär det inte finnas några vettiga lärare kvar. <br /><br />http://www.expressen.se/nyheter/1.2495002/svagt-intresse-for-lararutbildningar

Är kvalitet helt oviktigt, Björklund?

Nu har Jan Björklund kommit med ett nytt uttalande för att få uppmärksamhet. Sverige börjar i större utsträckning handla med Asien, främst med Kina och Japan. I Göteborg kan gymnasieelever sedan några år läsa både japanska och kinesiska (jag är osäker på vilken dialekt) som främmande språk på gymnasiet. Eftersom det är få elever som väljer språken har man hittat en lösning: Hvitfeldtska och Schillerska gymnasieskolorna erbjuder ett av språken var och övriga skolor, inklusive många friskolor, köper in platser i deras kurser, som ligger sent på eftermiddagen. Smidig lösning för att kunna erbjuda något udda till de elever som är intresserade. Men Björklund vill ta det ett steg längre. Eller, ett steg? Ett jättekliv är väl mer rätt. Björklund vill att ALLA högstadieskolor och gymnasier i hela Sverige ska erbjuda kinesiska som främmande språk, 15 år ska kommunerna få på sig att genomföra förändringen. Nyheten har spridit sig, jag fick reda på det via en bekant från Singapore och läste det sedan på twitter, från en twittrare som inte är svensk. Big news!<br />Nu kan man fundera på huruvida Björklund tänkte innan han pratade. Får några år sedan bestämdes att spanskan skulle komplettera tyskan och franskan i samtliga svenska grundskolor, på samma sätt som Björklund nu vill införa kinesiskan. Konstigt nog satt inte tusentals behöriga spanskalärare och väntade på jobb, vilket ledde till stora problem med rekrytering. Själv blev jag erbjuden ett helårsvikariat som spanskalärare när jag var 20 år och endast hade läst spanska två år på gymnasiet, helt utan högskoleutbildning. Många av de lärare som började arbeta kunde språket, många var modersmålstalare, men saknade helt pedagogisk utbildning. Jag har också hört berättas om spansklärare som inte kunde tillräckligt bra svenska för att kunna kommunicera med sina elever. Många elever valde att avsluta sina studier i förtid, alternativt fick snällbetyg och saknade ordentliga kunskaper. Många kan berätta om undervisning av bristande kvalitet.<br />Tror Jan Björklund att det finns flera tusen personer i sverige som pratar bra svenska och kinesiska samt har pedagogisk utbildning? Ska vi offra några tusen elever den här gången också? Jag är inte emot införandet av andra språk, men det måste ske på ett sätt som gör att man kan säkerställa kvaliteten. <br />Ett ytterligare problem uppstår på små skolor. Själv har jag i flera år nu arbetat på en skola där varje årskurs har 13-36 elever. Inom varje årskurs ska eleverna välja språk: tyska, franska, spanska eller förstärkt undervisning i svenska och/eller engelska. Alla som kan division förstår att vi har väldigt små språkgrupper. Spanskagrupperna brukar vara större, men mina tyskagrupper har bestått av enstaka elever, de största grupperna jag har haft i tyska har varit 6 elever. Det kanske låter lockande att undervisa så små grupper, men det är inte alls bra för undervisningen. Det är svårt att göra gruppövningar, och om bara några få elever är borta blir det svårt att gå vidare. En grupp på färre än 10 elever är svårarbetad i min åsikt. Hur ska det bli om vi ska dela upp de här små årskurserna på fem olika grupper i stället för fyra? <br />En reform som den Björklund föreslår kommer att resultera i undervisning av låg kvalitet. Så enkelt är det. Visst kommer det att finnas duktiga pedagoger, men om vi ska infria Björklunds vision kommer skolorna vara tvugna att anställa okunniga, outbildade pedagoger med bristande kunskaper i antingen svenska eller kinesiska. <br />En intressant twist på situationen är att Björklund talar om kinesiska som ett språk. Känner han inte till att det finna ett flertal olika dialekter, i vissa fall så olika att talarna inte förstår varandra över huvud taget. Vilken dialekt ska undervisas? Mandarin? Wu? Kantonesiska? Jan Björklund kanske ska ta och fundera lite mer på det här.

Amerikansk språkkultur - sötaste du!

Facebook är spännande på det sättet att det speglar vår språkanvändning i stor utsträckning. På min vänlista finns vänner från hela världen, men majoriteten är svenska. Där finns några ur generationen över mig, men de skriver inte så flitigt. I min egen generation är det väldigt varierat hur mycket man skriver, vissa berättar var var eviga måltid intas och i vilket sällskap, andra berättar knappt att de får barn eller gifter sig. Jag har också en hel del ungdomar på min vänlista, före detta elever. (Av principssak är jag inte vän med nuvarande elever, men när vi inte längre har lärare-elev-relationen accepterar jag dem om de frågar.) På så vis får jag en spännande inblick i deras skriftspråk på ett annat plan än på jobbet. Som högstadielärare läser jag deras mer formella texter och hör dem tala, men det informella skriftspråket håller de flesta utanför skolan. <br />Att vi lånar ord och uttryck från andra språk är välkänt, likaså att en stor andel av de ord vi idag lånar in kommer från engelskan, oftast den amerikanska engelskan. Ungdomar är snabba när det gäller att anamma nya trender, ofta syns det mest typiska för en viss tid i ungdomskulturen. I språket är det naturligtvis likadant, och vill man lära sig de senaste uttrycken är det bland högstadieungdomar man ska placera sin avlyssningsutrustning. Två fenomen har fångat min uppmärksamhet den senaste tiden: superlativer och överdriven kärlek. <br />Sedan en tid tillbaka ska man inte bara träffa X, man ska träffa "finaste X". Man har inte hängt med Y och Z, utan "underbaraste Y och sötaste Z". Det här hör man sällan i tal, men i facebookstatusar är användandet av dessa superlativer numera högfrekvent. De som använder det är nästan uteslutande av kvinnligt kön och sällan äldre än 30 år. Vad är syftet? Måste vi övertyga våra mer ytliga bekanta att vi minsann har fantastiskt djupa relationer med nära vänner? Eller är det lättare att berätta för våra vänner genom en indirekt kommentar (med tag så klart) hur mycket de betyder för oss än att säga det rätt ut? Ett annat sätt att uttrycka dessa känslor är att man anger relationen till sina vänner. En klasskompis blir mamma, en granne blir pappa och större delen av gänget blir syskon. Någon enstaka föräras också titeln man eller hustru. Därför kan man läsa om 17-åringar som plötsligt genomgår skilsmässa, utan att några tårar fälls. De jag anger som släktingar är faktiskt det även utanför facebook. Men så tillhör jag ju inte längre ungdomarnas skara heller. <br />I amerikanska filmer och tv-serier uttalas frekvent orden "I love you", gärna till främlingar eller utan någon egentlig anledning. För mig har uttrycket "Jag älskar dig" mycket mer tyngd och känsla än "I love you", och så har det alltid varit. Första gången jag själv råkade ut för kulturkrocken var när jag jobbade på läger på Irland. Orden yttrades av en ny bekantskap från ett icke engelsktalande land och vi hade känt varandra i några dagar. Våra samtal handlade om ytliga saker som vad som stod på menyn vid nästa måltid eller vilka aktiviteter våra grupper hade sysslat med under dagen. En kväll småpratade vi i datorrummet och han avslutade samtalet med orden "Goodnight, I love you". Jag blev stum och mumlade nog tillbaka ett tveksamt "Goodnight", jag kunde inte klämma fram så starka ord till denna främling, även om jag var mycket medveten om skillnaderna i användning. Idag har dock denna mer ytliga användning spridit sig till svenskan. Mina elever kastar lätt ur sig att de älskar varandra fritt och öppet. Det kan handla om att de har varit tillsammans med sin pojk- eller flickvän en viss tid och uttrycker detta i en statusrad, men det kan också handla om vänner som vill tacka varandra för en trevlig grillkväll eller dag på stranden. Kärleksförklaringen brukar allt som oftast följas av ett antal hjärtan och fler utropstecken än Svenska Akademin tycker är lämpligt. Själv skulle jag inte kunna använda uttrycket så offentligt, för mig är det något privat. Jag har yttrat orden till färre personer än jag har fingrar på högerhanden och sällan så att någon annan än objektet för mina känslor hör. Mitt förhållningssätt och mitt sätt att reagera på det nya språkbruket får mig att känna mig gammal. Min spontana reaktion är att det nya sättet att använda uttrycket är fel, och min motreaktion är att det är fel att tycka att det är fel. Språkutveckling är naturlig och det är inte lönt att motarbeta processen. Ändå har jag svårt att ta det till mig. <br />Både dessa offentliga kärleksförklaringar och användandet av superlativer som epitet kommer från andra sidan Atlanten, förmedlat via tv och internet. Att det är just USA som ligger bakom trenden gör mig lite mer skeptisk. Varför det? Är det för att den amerikanska kulturen knappast kallar för finkultur här i Sverige? Eller har jag själv tagit till mig så mycket av den amerikanska kulturen att jag har tröttnat? Oavsett orsaken är det bara att ge med sig. Jag får väl börja skriva på facebook att jag älskar mina finaste, sötaste, underbaraste vänner. Även om jag är över 30.

Nej

Det blev inga skor. De var inte lika snygga på foten som de var på hyllan. Eller var det mitt samvete som påverkade mitt omdöme? Hmmm....

Samvetskval

Att köpa eller inte köpa. Som föräldraledig är man inte rik, det är en sak som är säker. Och de pengar man har borde gå till barnet, eller? Fast jag såg ju ett par skor på rean häromdan som jag inte kan glömma. Lagom högklackade, så där så man inte får ont i fötterna men ändå snygga. Och nedsatta med 30%. Fast jag har inte så mycket pengar över den här månaden. Och borde prioritera babygym och babysitter. Men de var ju så snygga. Får jag? Borde jag? Det blir nog en promenad in till stan för att prova i alla fall. Jag brukar tänka att om man dagen efter går och tänker på något man sett så vill man ju verkligen ha det. Eller? Försöker jag bara hitta ursäkter för min egen överkonsumtion? Jag tänker inte förneka att jag är ett offer för konsumtionssamhällets propaganda. Eller så är jag bara lite svag. Eller ska jag gå ner på djupet och försöka skylla allt på den där gången i min ungdom som ett barn kallade mig farbror, att det är därför jag försöker framhäva min kvinnliga sida genom att köpa högklackade skor? Njae, det går nog inte. Hmmmmm. Om de är bekväma, så kanske. Eller? Om maken inte hinner läsa det här och ringa och övertala mig att låta bli innan jag är i affären, är det okej då? Och alla miljönissar håller tyst, tack. Jag vet att min shopping inte är miljömedveten. Jag är en dålig människa. Men en dålig människa i snygga skor är lite bättre än en dålig människa utan snygga skor, eller?

Skolans framtid - min framtid?

De senaste veckorna har jag grubblat mycket kring min karriär. Tja, eller kan man kalla det karriär när man har siktat in sig på ett yrkesområde där det i princip inte finns några karriärsmöjligheter? Som lärare är man lärare. Och? Inget mer. Ska man bli rektor? Nej tack, det är inte alls min grej. Satsa på en facklig karriär? Tja, det är spännande, men jag tror inte att det är det som är riktigt mitt spår heller. Jag provar på det just nu, men har inga intentioner att blir Metta Fjelkners efterträdare. Vad kan man då göra? Jag blir mer och mer tveksam om jag ska stanna kvar i skolans värld över huvud taget. <br />Under våren har det kommit flera domslut som trycker ner lärarna i skorna. Det handlar om mobbningsfall, där lärarna förväntas utföra smärre mirakel. (Jag vågar inte skriva mer då jag är direkt inblandad i en av domarna.) Nu senast handlar det om undervisningstiden. (http://www.lr.se/5.57d117212f7685e57a800012626.html) Om vi hela tiden får mer administrationsuppgifter, mer undervisningstid, högre krav på dokumentation och sämre rättssäkerhet, vem ska då vilja bli lärare? Alla som har potential att söka sig till andra områden kommer att göra det, de som blir kvar är inte de som är de bästa lärarna. Tyvärr. Förtjänar våra barn inte bra lärare? Lönerna suger, det är ingen hemlighet. Vi jobbar ihjäl oss. Vad är tacken? En chokladask på skolavslutningen? Den ständiga ursäkten "ni har ju ett långt sommarlov" från allmänheten? Jotack, vi har jobbat in de timmarna med råge under läsåret. Om jag hade lagt mina studieår på att bli ingenjör hade jag troligtvis tjänat minst 10000:-/månad mer än jag gör idag. Om jag hade blivit läkare ännu mer. Är jag värd så lite för att jag väljer att arbeta med människor? <br />Vart ska jag då ta vägen? Jag har alltid föreställt mig själv som gymnasielärare, snart kanske det dyker upp någon tjänst som passar mig. Om 40-talisterna går i pension någon gång. Det var tydligen populärt att bli tyskalärare för 40-talister. Inget ont om dem, men det gör att det inte finns några tjänster att söka. Men gymnasielärarna har det inte direkt bättre än grundskolelärarna. Ska jag ge mig in i universitetsvärlden? Eller ska jag läsa lite mer och försöka bli något slags språkkonsult? Tänk om någon kunde berätta vad som är bäst, vad mycket enklare det hade varit. <br />En sak är säker. Om jag ska göra något som kan kallas karriär måste jag bort från skolan. För det skeppet är på väg att sjunka. Snabbt. Och jag vill se till att få en flyväst. Nu. <br />

Engelsk språkhistoria

Twitter är bra. Jag twittrar inte så mycket själv, men läser desto mer. Det bästa med Twitter är att twittrare twittrar om andra twittrare. Just nu har jag snöat in på språkorienterade twittrare, de flesta med bas i USA skulle jag tro. Det började med Grammar Girl, coolaste namnet någonsin, och har genom henne blivit klart fler. Häromdagen såg jag en tweet (ett twitter?) om en kul summering av engelska språkets historia. Det här har jag ju kunnat massor om och tentat av, men allt sitter ju inte kvar. Bra att repetera ibland. <br />http://www.openculture.com/2011/06/history_of_english.html

Mjölk, mjölk, mjölk, mjölk....

De senaste dagarna har handlat om mjölk. Dels i den form som kommer ur mina bröst. Dels i den form som skapats för att efterlikna den först nämnda formen. Dels i den minst trevliga formen: när den kommer ut igen. Sonen växer inte som han ska. Då ska ALLA inom sjukvården ha åsikter om hur man ammar, när man ammar, hur ofta man ammar och så vidare. Dessutom ska det tillmatas med bröstmjölksersättning. När sonen har ammat och fått i sig sin ersättning kräks han upp delar av det han fått i sig. På sig själv. På omgivningen. Och på den som är närmast. Det är för det mesta jag. Det innebär att lägenheten mest luktar sur mjölk. Blä. Om man kunde köpa sonen en färdigutvecklad magmun så att han slutar kräkas skulle jag betala dyrt för det. <br />Mjölk innebär också prestige. Amningsdiskussionen har varit högaktuell det senaste året, kanske sedan Solsidan tog upp ämnet. Om man inte ammar är man en dålig mamma. Eller? Räcker det att man gör sitt bästa? Jag inbillade mig att jag tyckte att det räckte att göra sitt bästa, men likväl satt jag häromkvällen i tårar över att sonen inte åt ordentligt. Att det ska vara så laddat att kunna klämma fram de där magiska dropparna. Efter lite grunnande kom jag fram till att ångesten i mitt fall hänger ihop med att det här är den mest basala uppgift en kvinna har. Vårt primära mål är att fortplanta oss och att ta hand om vår avkomma till dess den kan ta hand om sig själv. För mannen är det att befrukta en kvinna, för kvinnan att föda fram barnet och ge det mat och värme. Att misslyckas med uppdraget med stort U är inte lätt. Vilken tur att det finns alternativ. Och, tjejer, jag tycker att även ni som inte ammar kan vara bra kvinnor. Jag har bara lite svårt med mig själv just nu. Fast sonen ska nog bli stor ändå, oavsett hur mycket jag lyckas amma. Och hur ofta. Och när. Och var. Och...

Multitasking

Multitasking, eller simultankapacitet som man säger på svenska, lär ju vara något typiskt kvinnligt. För min del har det på senare år blivit något som snarare är negativt än positivt. Jag vill fylla mitt liv med så mycket att det nog är bäst att göra minst tre saker samtidigt. Vilket innebär att man gör allting halvdant. Ett klassiskt exempel är att äta middag medans man tittar på en favoritserie på tv och läser bloggar. Och kollar facebook så klart. Är det hälsosamt att fylla livet med så mycket? Ja misstänker att mitt effektiviseringssinne snart kommer att ge mig magsår. Jag är helt övertygad om att jag måste bli av med dessa dåliga vanor snarast. Jag misstänker att A kan vara en hjälp i detta. När man sitter och ammar kan man inte alltid luta sig fram mot datorn för att läsa nyheter samtidigt. Då får man nöja sig med att bara amma och lyssna på musik. Det räcker faktiskt ganska bra. <br />Men det finns en annan aspekt av simultankapacitet, den lite mer positiva aspekten, som jag märker att jag börjar utveckla. Det handlar om att göra saker med vänster hand som man bara trodde att man kunde göra med höger, att lyfta upp ett ledset barn ur barnvagnen utan att tappa nappen som ligger på hans mage och att ge sonen D-droppar medan man fixar sin förmiddagslatte. Vad man kan när man måste!

Ny musik

Jag är inte typen som vet vilken musik som spelas på radio. Jag vet vad jag gillar och lyssnar på det. Men det kan ju bli lite trist också, så nu har jag aktivt lyssnat på "ny" musik. En fördel med att vara hemma på dagarna och ha spotify på datorn är att man med några knapptryckningar kan leta sig fram till nya artister, grupper och plattor man har missat. Anledningen till att jag skriver "ny" är att större delen av den musik jag lyssnat på senaste tiden är ganska gammal. <br />Under sista månaderna av graviditeten fastnade jag rejält för svenska giganter som Georg Riedel och Jan Johansson. Jag har kännt till dem tidigare, men nu hag jar lyssnat sönder t.ex. Jazz på svenska. En underbar platta! Just nu har jag via Helen Sjöholms senaste projekt börjat lyssna igenom lite av Billy Joels verk. Man har ju hört så mycket av musiken förut, utan att kunna sätta fingret på vem det är som sjunger. Skön musik. Riktigt skön. <br />Men snart får det nog bli lite mer musikaler...

Vem är jag?

I 30 år har jag varit mig själv. Hela tiden har jag utvecklats, men ändå med fokus på vem JAG är. Mina stora intressen är språk och musik, och på olika sätt har jag utvecklat mina färdigheter och provat på olika saker. Jag har läst olika kurser i olika språk, utbildat mig till språklärare, rest runt i världen, försökt hålla kontakten med vänner i andra länder. Jag har spelat i olika ensembler, försökt mig på nya instrument och testat nya musikstilar. Vid sidan om har jag lärt känna människor, lärt mig nya saker av andra, trevat mig fram till någon sorts sanning kring vem jag är. Vem det nu är. <br />För en knapp månad sedan skedde DET. Det största som kan hända en människa. Jag blev mamma. Lille A kom till världen, lite tidigare än planerat. Han är underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Nu ska jag vara mammaledig i över ett år, jag ska börja joba igen i augusti 2012. Jag har verkligen längtat efter det här avbrottet. Jag är lite rastlös i själen, letar hela tiden efter nya utmaningar och har börjat grubbla över vad jag vill göra av mitt liv. Ska jag verkligen fortsätta som högstadielärare länge till? Eller vad finns det för alternativ? Jag har sett mamamledigheten som en chans att få fundera lite till och kanske fatta ett beslut om att ändra kurs, och i så fall om åt vilket håll. Mammaledigheten inleddes med några dagar mer på sjukhus än normalt eftersom A hade så bråttom ut. Sedan kom vi hem och började hitta lite rutiner och började lära känna vår son. Underbart! Men jag har redan börjat bli rastlös! Visst, A är hur söt som helst, och det värmer mitt hjärta så när han gråter och det går att lugna ner honom bara genom att plocka upp honom i famnen. Att vara viktigast i hela världen för någon är speciellt. Det är otroligt mysigt att amma honom, så fina stunder! Men sedan då? Den intellektuella stimulansen är inte på topp. Jag ska nog inte berätta för sköterskorna på BB och BVC hur tidigt vi var ute på café. Jag får helt enkelt lite panik av att bara sitta hemma och vänta på nästa amning eller blöjbyte. Jag behöver mer än så. <br />Jag har också märkt att jag har blivit någon annan i vänner och bekantas ögon. När jag tar mig till ett socialt sammanhang pratar väldigt få med mig om något annat än A. Jag är mästare på att rabbla siffror nu. Hur mycket för tidigt kom han? Hur gammal är han nu? Hur lång var han? Hur mycket vägde han? Och nu? Visst, han är fantastisk och jag förstår att många är intresserade av att titta på mitt lilla underverk. Sedan finns det den andra sorten. De som inte bryr sig. Som tittar lite snett och ser ut att tänka "Jaha, nu kommer hon och ska sno all uppmärksamhet för att hon har lyckats klämma ut den där". När jag försöker prata om något annat får jag ofta inget som helst gehör. Har alla redan glömt bort att jag är en överdrivet social person som har ett stort behov av att prata med andra? Jag vill faktiskt prata om annat än bebisar ibland. Jo, det är sant. Jag är lite rädd att JAG plötsligt inte finns längre, att den jag var innan har bytts ut mot en ny person som heter MAMMA. Mamma-delen har lagts till den person jag var innan, inte ersatt den. Snälla världen, glöm inte bort vem jag var tidigare. Jag är fortfarande den jag var innan. Bara lite annorlunda. Men jag finns kvar här. Jag lovar!